239 Wells, H.—Velocipedsport 240 »The time machine» (1895), »The invisible man» (1897), »The war of the worlds» (1898) m. fl. Hans realistiska romaner brista i karaktärsteckningen och ha mestadels social tendens, »The wheels of chance» (1896), »Love and mr. Lewisham» (1900), »Kipps» (1905), »The history of mr. Polly» (1910), »Ann-Vero-nica» (1909), »Tono-Bungay» (1908), »The new Macchiavelli» (1911), »Marriage» (1912), »Beal-by» (1915), »Mr. Britling sees it through» (1916). Ett vaknande religiöst intresse karakteriserar romanerna »God the invisible king» (1917), »The soul of a bishop» (s. å.), »The undying fire» (1919), »Christina Alberta’s father» (1925), »The world of William Clis-sold» (1926), »Meanwhile» (1927) m. fl. Slutligen har W. även skrivit arbeten i sociala ämnen, »The discovery of the future» (1902), »Mankind in the making» (1903), »A modern Utopia» (1905), »The future in America» (1906), »This misery of boots» (1907), »First and last things» (1908), »New worlds for old» (s.å.), populära historiska verk, ss. »The outline of history» (1920; sv. övers., 2 dir, 1923), »The work, wealth and happiness of mankind» (1932), »The shape of things to come» (1933), m. fl. W :s flesta romaner finnas i sv. övers. — Litt.: F. C. Chappell, »Bibliography of H. G. W.» (1924); J. D. Beresford, »H. G. W.» (1915); E. Guyot, »H. G. W.» (1921); R. T. Hopkins, »H. G. W.» (1922); G. Connes, »Pensée de H. G. W.» (1926). (S. B. L.) Wells [caelz], H o r a c e, amerikansk tandläkare (1815—48). Föregångsman i fråga om metoden att framkalla okänslighet vid operationer genom s. k. lustgas. Ett monument över honom, vartill tandläkare från många länder bidragit, avtäcktes vid Avenue dTéna i Paris 1910. H. R-g. Wells’ försök [coelz-]. Londonläkaren W. Ch. Wells (1757—1817) var den förste, som (i en 1814 utgiven avh.) gav en riktig förklaring av daggbildningen (se Dagg) och därmed sammanhängande företeelser, därvid stödd på systematiska iakttagelser, utförda av honom i närheten av London. Han visade särskilt, att det ej, såsom man förut antog, är daggen, som avkyler marken, utan att daggen tvärtom förorsakas av markens avkylning, vilken i sin tur är en följd av den-nattliga utstrålningen. I samband därmed påvisade han bl. a. utstrålningens avgörande betydelse vid den i Bengalen sedan gammalt brukliga metoden att tillverka is genom att nattetid utsätta flata lertallrikar med vatten på värmeisolerande underlag (en bädd av halm) i det fria; detta i ett klimat, där nattfrost aldrig förekommer. Wells’ försök utmärka sig genom stor skärpa och grundlighet och ha betecknats som ett mönster för naturvetenskapliga undersökningar. E. P. Veloce [velåTJe], it., mus., snabbt. — V e-1 o c i t å [velåtjita'], snabbhet. • Velociped, Cykel, Bicykel, fortskaff-ningsmedel, som framdrives genom den åkandes muskelkraft (jfr Motorcykel, sp. 379). V. (se bild 2) består vanl. av två hjul i samma plan, förenade genom en ställning, ram, av rör, som framtill ger lagring för styrstången och nedtill för ett drivande ked-jehjul. Ramen uppbär även en fjädrande sits, sadel, för den åkande. Det drivande ked- jehjulet sättes i rörelse genom två vevar, pedaler, och rörelsen överföres av en ändlös kedja till ett på bakhjulsaxeln anbragt andra kedjehjul. Det främre hjulet löper fritt och kan med styrstången vridas i förhållande till cykeln i övrigt. Under åkningen balanserar ryttaren, varvid han utnyttjar v:s förmåga att lätt ändra rörelseriktning. — De första v. voro enkla tvåhjulingar, över vil- ka man satt gränsle och gav fart genom sparkar i marken. De gjordes 1816—17 styrbara av C. von Drais (se Dressin, sp. 1249). 1855 (el. 1860) utförde fransmannen Michaux en v. med fotpedaler på det främre hjulet. Redan 1850 hade tysken Fischer konstruerat en liknande v. 1867 infördes v. i Sverige. I början gjordes v. av trä, och hjulen skoddes med järnringar, men småningom ersattes träet av järn och stål. Lätta stålnav med kullager, smäckra stålekrar och en fälj med inlagd gummiring infördes. Framhjulet gjordes allt Bild 2. större och bakhjulet allt mindre (se bild 1). Först i mitten på 1880-talet fick v. i stort sett sin nuv. form med två nästan lika stora hjul och särskilda drivhjul (utväxling) etc. Drivningen skedde dock fortfarande på framhjulet. Senare utvecklingsskeden kännetecknas av drivningens överförande till bakhjulet, utväxlingens förenkling samt införande av dunlopringar (se D u n 1 o p, sp. 108) och frihjulsnav (f r i h j u 1), genom vilket förbindelsen mellan pedalerna och bakhjulet upphör, så snart de förra hållas stilla utan tryck, varigenom v., utan att man trampar, kan rulla framåt på grund av farten el. utför backar etc. Bromsning kan ske genom att pedalerna tryckas bakåt. — V. har tagits i vidsträckt användning även för krigstjänst (se V e 1 o-cipedtrupper). — Nämnas må även t a n-demvelocipeden, en tvåhjuling för två personer (den ena bakom den andra), trehjulingen (tricykeln), med ett fram-och två bakhjul el. tvärtom, manupeden, en trieykel, som kan drivas även (el. uteslutande) med händerna och styres med tillhjälp av ryggstödet, m. fl. O. B-n. Velocipedsport, äldre benämning Hjul- Bild 1.