Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
V enaissin—V en del
248
ån). 3,136 har åker, 16,709 har skogsmark.
Bildar tills, m. Hultsfred V. församl. (261,41
kvkm, 5,107 inv.), som utgör ett pastorat i
Linköpings stift, Tunaläns och Sevede kontr.
Venaissin [vonäsä’], Comtat V., landskap,
fordom grevskap, i s. ö. Frankrike, motsv.
s. v. delarna av nuv. dep. Vaucluse.
V. kom 1125 till grevarna av Toulouse,
gavs 1273 av Filip 111 av Frankrike till
påven och tillhörde med få avbrott kurian
till 1791, då det införlivades med Frankrike.
Monogr. av J. Girard (1908).
Vena koboltgruvor, i Hammars och Lerbäcks
socknar, s. Närke, omkr. 4 km ö. om
Ämme-berg, ha brutits på falbandsartat i leptit
m. m. uppträdande sulfidmalm med i
genomsnitt 0,2—0,5 % kobolt och något högre
kopparhalt. De kobolthaltiga mineralen ha varit
koboltglans och kobellit, 2 PbS . (Bi, Sb)2S3.
Gruvfältet har en längdutsträckning i n. v.—
s. ö. av över 2 km. Gruvorna ha brutits
1770—86 och 1805—1850-talet samt enstaka år
på 1870-talet. Inalles ha utvunnits 430 ton
koboltmalm. Gruvorna anses ej utbrutna. N. Zn.
Vena’ntius II o n or i u s Clemens
Fortu n a t u s, biskop i Poitiers i Gallien (d.
omkr. 610). Hans dikter kännetecknas av ren
rytm men konstlat språk. Mest känd är den
ståtliga hymnen »Pange lingua» (n:r 106 i
sv. psalmboken). Hg Pl.
Ve’nceslav [-tseslaf], se V ä c 1 a v.
Wen-chou, Wönn-tschou, hamnstad i
s. delen av kin. prov. Chö-kiang, vid
mynningen av kustfloden Wu-kiang; 631,276 inv.
(1929; enl. tullverkets beräkning; enl. andra
uppgifter endast omkr. 100,000 inv.). W.
förklarades 1876 vara traktathamn, men dess
handel har föga utvecklats.
Wendbladh, Oscar R u d o 1 p h,
skådespelare och teaterledare (f. 1892 28/u). W. blev
1911 student, var anställd vid Dramatiska
teatern 1914—15, vid Svenska teatern i
Helsingfors 1915—16, vid Skådebanan 1916—17,
vid Intima (Komedi-)teatern 1918, vid Ranfts
turné 1918—19, vid Svenska teatern 1919—
21 och vid Lorensbergsteatern i Göteborg
1924—26, även som regissör. W. var 1921—23
och är från 1929 ånyo chef för Stadsteatern i
Hälsingborg, där han med framgång också
verkat som regissör och skådespelare. G. K-g.
Vendée [väde’], dep. i v. Frankrike, vid
Atlanten, något s. om Loiremynningen, motsv.
v. delen av landskapet Poitou; 7,016 kvkm,
390.396 inv. (1931); huvudstad: La
Roche-sur-Yon. Avvattnas av Sèvre-Nantaise och
Sèvre-Niortaise samt korta kustfloder och omfattar
även lie de Noirmoutier och Ile d’Yeu.
Nordvästra och sydöstra delarna av V. äro
bördiga marskländer (les marais) på gammal
havsbotten, och mellan dem utbreder sig det
välodlade slättlandet (la plaine). Det inre V.
utgör le bocage (»skogslandet»), kännetecknat
av spridda träddungar och öppna fält; i ö. nå
Hauteurs de la Gatine 285 m ö. h. Jordbruket
är huvudnäring (främst odlas vete, foderbetor
och potatis); i marskländerna överväga
boskapsskötsel och mejerihantering. Vid kusten
drives betydande fiske med hamnstaden Les
Sables-d’Olonne som medelpunkt.
Vendéekrigen [väde’-], inbördes strider
under stora revolutionen i de franska dep.
Vendée, Deux-Sèvres, Loire-Inférieure och
Maine-et-Loire, d. v. s. provinserna Poitou,
Anjou och s. Bretagne. I dessa landskap
rådde gott förhållande mellan bönderna samt
adeln och prästerskapet. Införandet av
borgerlig författning för kyrkan 1790 och
Ludvig XVI:s avrättning 1793 orsakade stor
förbittring, och mars s. å. utbröt ett
våldsamt uppror s. om Loire. De upproriska
(ven-déens) vunno flera segrar. Olika försök att
nedslå upproret misslyckades, men dec. s. å.
besegrades insurgenternas chef, La
Roche-jaquelein (se d. o.). Han undkom men
stupade 1794, och landet härjades grymt. Febr,
och maj 1795 slötos fredsfördrag mellan de
upproriska och regeringstrupperna. En ny
resning, som skulle ha fått till chef greven av
Artois, misslyckades. Hoche, som fått befäl
i Vendée sept. 1795, återställde lugnet. Av
de upproriskas chefer blev Charette de la
Contrie (se d. o.) skjuten mars 1796. Genom
konkordatets införande 1800 och löfte om
amnesti uppnåddes fullt lugn. Under »de
hundra dagarna» 1815 utbröt i Vendée en
rojalist-resning, som strax stillades. Jfr Chouaner.
Fr. monogr. av C. L. Chassin (11 bd, 1892 ff.)
och av E. Gabory (3 bd, 1925). (B. H-d.)
Vendel, socken i n. Uppsala län, örbyhus
härad, kring Fyrisåns biflod Vendelsån och
den långsträckta Vendelsjön (26 m ö. h.);
169,80 kvkm, 2,811 inv. (1933). Odlad slätt
kring Vendels- och Tierpsåsarna, vilka
förenas i södra V., f. ö. skog. 5,090 har åker,
9.353 har skogsmark, örbyhus
stationssamhälle vid S. J. är tingsställe för Uppsala läns
n. domsaga. Vårdhem för obotligt sinnesslöa
barn i gårdsbyggnaden till Älby f. d.
fideikommiss. Pastorat i Ärkestiftet, örbyhus
kontrakt. G. R-ll.
Kyrkan utgör en till största delen bevarad
medeltida kyrkoborg med hög täckt
bogårdsmur och två porttorn med övervåningar.
Kyrkan, invigd 1310, är av tegel; korsarmen i
n. tillkom 1736. I kyrkans inre finnas
märkliga målningar, signerade »Hannes Yvan»
1451—52, samt lämningar av målningar från
1300-talet. Kyrkan restaurerades 1930, då
bl. a. målningarna framtogos. — Se bild 15
och 17 vid Uppland. H-k A.
Inom socknen ligger Ottarshögen, en
gravhög av samma dimensioner som Uppsala
högar (se Gamla Uppsala); den
undersöktes 1914—16 och visade sig till såväl
byggnad som i fråga om fynden nära
överensstämma med dessa. Ottar Vendelkråka (se
O 11 a r, sp. 441 f.) har med all säkerhet
blivit begravd där. — Vid V :s kyrka
anträffades 1881, 1882 och 1893 14 gravar, av vilka
de rikast utstyrda tillhörde 600- och
700-talet. Efter dessa har i Sverige senare delen
av folkvandringstiden (omkr. 600—800 e. Kr.)
fått namnet V e n d e 11 i d. 12 gravar
inne-höllo fartyg, i vilka den döde krigaren bisatts,
utrustad med vapen, husgeråd och husdjur.
Hjälmar, sköldar, betsel o. a. remtyg äro
prydda med förgyllda samt även (på ett
betsel) emaljerade bronsbeslag, dekorerade i
folk-vandringstidens yngre stilar (stilarna II och
III enl. B. Salin, »Altgermanische
Tbierorna-mentik», 1904; se Järnåldern, bild 10
och 11). Under Vendeltiden är Sverige,
särskilt Uppland och Gotland, rikare på fynd än
de andra skandinaviska länderna. Den rika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
