247 V enaissin—V en del 248 ån). 3,136 har åker, 16,709 har skogsmark. Bildar tills, m. Hultsfred V. församl. (261,41 kvkm, 5,107 inv.), som utgör ett pastorat i Linköpings stift, Tunaläns och Sevede kontr. Venaissin [vonäsä'], Comtat V., landskap, fordom grevskap, i s. ö. Frankrike, motsv. s. v. delarna av nuv. dep. Vaucluse. V. kom 1125 till grevarna av Toulouse, gavs 1273 av Filip 111 av Frankrike till påven och tillhörde med få avbrott kurian till 1791, då det införlivades med Frankrike. Monogr. av J. Girard (1908). Vena koboltgruvor, i Hammars och Lerbäcks socknar, s. Närke, omkr. 4 km ö. om Ämme-berg, ha brutits på falbandsartat i leptit m. m. uppträdande sulfidmalm med i genomsnitt 0,2—0,5 % kobolt och något högre kopparhalt. De kobolthaltiga mineralen ha varit koboltglans och kobellit, 2 PbS . (Bi, Sb)2S3. Gruvfältet har en längdutsträckning i n. v.— s. ö. av över 2 km. Gruvorna ha brutits 1770—86 och 1805—1850-talet samt enstaka år på 1870-talet. Inalles ha utvunnits 430 ton koboltmalm. Gruvorna anses ej utbrutna. N. Zn. Vena'ntius II o n or i u s Clemens Fortu n a t u s, biskop i Poitiers i Gallien (d. omkr. 610). Hans dikter kännetecknas av ren rytm men konstlat språk. Mest känd är den ståtliga hymnen »Pange lingua» (n:r 106 i sv. psalmboken). Hg Pl. Ve'nceslav [-tseslaf], se V ä c 1 a v. Wen-chou, Wönn-tschou, hamnstad i s. delen av kin. prov. Chö-kiang, vid mynningen av kustfloden Wu-kiang; 631,276 inv. (1929; enl. tullverkets beräkning; enl. andra uppgifter endast omkr. 100,000 inv.). W. förklarades 1876 vara traktathamn, men dess handel har föga utvecklats. Wendbladh, Oscar R u d o 1 p h, skådespelare och teaterledare (f. 1892 28/u). W. blev 1911 student, var anställd vid Dramatiska teatern 1914—15, vid Svenska teatern i Helsingfors 1915—16, vid Skådebanan 1916—17, vid Intima (Komedi-)teatern 1918, vid Ranfts turné 1918—19, vid Svenska teatern 1919— 21 och vid Lorensbergsteatern i Göteborg 1924—26, även som regissör. W. var 1921—23 och är från 1929 ånyo chef för Stadsteatern i Hälsingborg, där han med framgång också verkat som regissör och skådespelare. G. K-g. Vendée [väde'], dep. i v. Frankrike, vid Atlanten, något s. om Loiremynningen, motsv. v. delen av landskapet Poitou; 7,016 kvkm, 390.396 inv. (1931); huvudstad: La Roche-sur-Yon. Avvattnas av Sèvre-Nantaise och Sèvre-Niortaise samt korta kustfloder och omfattar även lie de Noirmoutier och Ile d’Yeu. Nordvästra och sydöstra delarna av V. äro bördiga marskländer (les marais) på gammal havsbotten, och mellan dem utbreder sig det välodlade slättlandet (la plaine). Det inre V. utgör le bocage (»skogslandet»), kännetecknat av spridda träddungar och öppna fält; i ö. nå Hauteurs de la Gatine 285 m ö. h. Jordbruket är huvudnäring (främst odlas vete, foderbetor och potatis); i marskländerna överväga boskapsskötsel och mejerihantering. Vid kusten drives betydande fiske med hamnstaden Les Sables-d’Olonne som medelpunkt. Vendéekrigen [väde'-], inbördes strider under stora revolutionen i de franska dep. Vendée, Deux-Sèvres, Loire-Inférieure och Maine-et-Loire, d. v. s. provinserna Poitou, Anjou och s. Bretagne. I dessa landskap rådde gott förhållande mellan bönderna samt adeln och prästerskapet. Införandet av borgerlig författning för kyrkan 1790 och Ludvig XVI:s avrättning 1793 orsakade stor förbittring, och mars s. å. utbröt ett våldsamt uppror s. om Loire. De upproriska (ven-déens) vunno flera segrar. Olika försök att nedslå upproret misslyckades, men dec. s. å. besegrades insurgenternas chef, La Roche-jaquelein (se d. o.). Han undkom men stupade 1794, och landet härjades grymt. Febr, och maj 1795 slötos fredsfördrag mellan de upproriska och regeringstrupperna. En ny resning, som skulle ha fått till chef greven av Artois, misslyckades. Hoche, som fått befäl i Vendée sept. 1795, återställde lugnet. Av de upproriskas chefer blev Charette de la Contrie (se d. o.) skjuten mars 1796. Genom konkordatets införande 1800 och löfte om amnesti uppnåddes fullt lugn. Under »de hundra dagarna» 1815 utbröt i Vendée en rojalist-resning, som strax stillades. Jfr Chouaner. Fr. monogr. av C. L. Chassin (11 bd, 1892 ff.) och av E. Gabory (3 bd, 1925). (B. H-d.) Vendel, socken i n. Uppsala län, örbyhus härad, kring Fyrisåns biflod Vendelsån och den långsträckta Vendelsjön (26 m ö. h.); 169,80 kvkm, 2,811 inv. (1933). Odlad slätt kring Vendels- och Tierpsåsarna, vilka förenas i södra V., f. ö. skog. 5,090 har åker, 9.353 har skogsmark, örbyhus stationssamhälle vid S. J. är tingsställe för Uppsala läns n. domsaga. Vårdhem för obotligt sinnesslöa barn i gårdsbyggnaden till Älby f. d. fideikommiss. Pastorat i Ärkestiftet, örbyhus kontrakt. G. R-ll. Kyrkan utgör en till största delen bevarad medeltida kyrkoborg med hög täckt bogårdsmur och två porttorn med övervåningar. Kyrkan, invigd 1310, är av tegel; korsarmen i n. tillkom 1736. I kyrkans inre finnas märkliga målningar, signerade »Hannes Yvan» 1451—52, samt lämningar av målningar från 1300-talet. Kyrkan restaurerades 1930, då bl. a. målningarna framtogos. — Se bild 15 och 17 vid Uppland. H-k A. Inom socknen ligger Ottarshögen, en gravhög av samma dimensioner som Uppsala högar (se Gamla Uppsala); den undersöktes 1914—16 och visade sig till såväl byggnad som i fråga om fynden nära överensstämma med dessa. Ottar Vendelkråka (se O 11 a r, sp. 441 f.) har med all säkerhet blivit begravd där. — Vid V :s kyrka anträffades 1881, 1882 och 1893 14 gravar, av vilka de rikast utstyrda tillhörde 600- och 700-talet. Efter dessa har i Sverige senare delen av folkvandringstiden (omkr. 600—800 e. Kr.) fått namnet V e n d e 11 i d. 12 gravar inne-höllo fartyg, i vilka den döde krigaren bisatts, utrustad med vapen, husgeråd och husdjur. Hjälmar, sköldar, betsel o. a. remtyg äro prydda med förgyllda samt även (på ett betsel) emaljerade bronsbeslag, dekorerade i folk-vandringstidens yngre stilar (stilarna II och III enl. B. Salin, »Altgermanische Tbierorna-mentik», 1904; se Järnåldern, bild 10 och 11). Under Vendeltiden är Sverige, särskilt Uppland och Gotland, rikare på fynd än de andra skandinaviska länderna. Den rika