Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vendel - Wendel, Hermann - Vendelbo - Vendelboerne - Vendelkråka - Vendell, Herman Albert - Vendelrot - Vendelsberg - Wendelstein - Vendelsån - Vendelsö - Vendeltid - Vendémiaire - Wenden (Cesis) - Vender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
Wendel—Vender
250
dekorationskonst, som här under denna
tidrymd och strax förut utbildar sig ur den
samgermanska djurornamentiken, tillhör det
förnämsta, som något folk kan uppvisa. Ung.
samtidigt med Vendeltiden el. något tidigare
ta de vid gamla byar och gårdar i mell.
Sverige belägna gravfälten (»ättebackarna») sin
början. Den släkt, som ligger begraven i V:s
båtgravar, vilka ej täckas av högar, har man
antagit vara kunglig men ej tillhöra den
urgamla Ynglingaätten. Man har gissat, att
medlemmarna av Ivar Vidfamnes ätt ligga
begravna här, och man har i dessa rikt
väpnade krigare velat se speciella Odendyrkare
i motsats till de Frejdyrkande Ynglingarna,
som ligga begravna utan vapen i
Uppsalahö-garna, i Ottarshögen och annorstädes.
Märkliga båtgravar från Vendeltid äro även funna
vid Tuna, Ultuna och Valsgärde (se d. o.).
Litt.: Hj. Stolpe och T. J. Arne,
»Gravfältet vid Vendel» (1912); S. Lindqvist,
»Ottarshögen i V.» (i Fornvännen 1917) och
»Vendel-kulturens ursprung» (i Vitt.-akad:s Handl.,
d. 36, 1926); »V:s sockens dombok 1615—
1645», utg. av N. Edling (1925); H. Alm, »V :s
kyrka» (1930). T. J. A. (II. R-h.)
We’ndel, H e r m a n n, tysk skriftställare
(f. 1884), led. av tyska riksdagen 1912—18
(socialdemokrat). W. har bl. a. utgivit biogr.
över Bebel (1913) och Danton (1930) och är
specialist på sydslaviska frågor: »Aus dem
südslawischen Risorgimento» (1921),
»Südsla-wische Silhouetten» (1924), »Der Kampf der
Südslawen um Freiheit und Einheit» (1925)
m. fl- A. A-t.
Vendelbo, se Löven örn, P. V.
Vendelboerne, se Vendsyssel.
Vendelkråka, se O 11 a r.
VendeTl, Herman Albert, finländsk
språkforskare (1853—1907). Blev 1881 docent
i svenska språket och litteraturen vid
Helsingfors univ. och utgav ordböcker och
mo-nogr. över folkmål i Finland och Estland samt
»Ordbok öfver de östsvenska dialekterna» (4
bd, 1904—07). H. E. P.
Vendelrot, farm., se Vänderot.
Vendelsberg, folkhögskola i Råda socken,
Västergötland, invid Göteborg, se N a t i
o-naltemplarorden.
We’ndelstein [-Jtain], bergstopp i Bayerska
kalkalperna, v. om Inndalen; 1,837 m ö. h.
Meteor, station.
Vendelsån, högerbiå till Fyrisån, från
Ven-delsjön i n. Uppland (se kartan vid d. o.).
Vendelsö, se ös te rhan i nge.
Vendeltid, arkeol., se Vendel.
Vendémiaire [vädemiä’r], den franska
revo-lutionskalenderns första månad, hade 30
dagar och räknades fr. o. m. 22 sept. t. o. m.
21 okt. åren 1793—94 och 1796—98, fr. o. m.
23 sept. t. o. m. 22 okt. åren 1795, 1799—1802
och 1804—05 samt fr. o. m. 24 sept. t. o. m.
23 okt. 1803. 13 vendémiaire år IV (5 okt.
1795) kuvade Bonaparte vid kyrkan S:t-Roch
den av Paris’ borgerskap företagna resningen
mot konventet. — Jfr Kalender, sp. 143.
Wenden, off. Cèsis, stad i Lettland, prov.
Livland, vid järnvägen Riga—Reval, nära
Gauja (Livländska Aa); 7,692 inv. (1930).
Efter svärdsriddarnas förening med Tyska
orden (1237) var W. i mer än 300 år säte för
livländske herrmästaren. Storartade ruiner
av ordensborgen kvarstå ännu. 1577
stormade tsar Ivan IV W., där »konung» Magnus
av Livland då residerade, 1578 blev en rysk
armé slagen vid W. av en svensk-polsk under
Göran Boije och A. Sapieha, 1600 intogs W.
av svenskarna, 1601 blev hertig Karl slagen
av polackerna vid W., 1626 polackerna av J.
De la Gardie; s. å. gavs stiftet W. m. m. som
friherreskap åt Axel Oxenstierna. Wdt.
Vender (lat. Vi’ndi, ty. Wenden). Enl. vissa
forskare var v. urspr. namnet på en
indoeuro-peisk folkstam, bosatt mellan germaner och
slaver. Senare gåvo germanerna namnet v. åt
slaverna, och v. blev tyska namnet på vissa
västslaviska folk. Förnämst av dessa voro
obotriterna vid Lybeckbukten, veleterna (även
kallade ljutizer), bosatta mellan obotriternas
land och Oder, pomorjanerna (jfr Pommern),
som hade sitt område utmed Östersjön, ö. om
Oder, samt sorberna i Sachsen, Anhalt, n. v.
Schlesien och s. Brandenburg. Obotriternas
mest betydande orter voro bl. a.
Viligard-Mik-linburg, Vissemir-Wismar, veleternas Retra,
som antas ha legat nära nuv. Neustrelitz, och
Dimin-Demmin. Berömd var ruianernas
(ranier-nas) borg Arkona på Rügen. Huvudort för v. på
Wollin var staden med samma namn, för v. på
Usedom den stora handelsplatsen Jumne (jfr
Vineta). Därinvid låg den berömda
vikinga-borgen Jomsborg (se d. o.). Arkeologiska fynd
ge vid handen, att de s. k. östersjöslaverna i
slutet av 300-talet och under tiden närmast
efter nått sina historiska boplatser, som de togo
i besittning efter vandalerna (se d. o.). De voro
stridslystna, bekrigades av Karl den store och
lågo i ständiga fejder med sachsare och
skandinaver. 1000-talet är v:s blomstringstid. En stor
vendisk här inträngde 1042 i Sönderjylland
men besegrades på Lyrskov hede av konung
Magnus den gode. Ranierna härjade på
Östersjön och framträngde till Lolland och Falster.
De mäktigaste furstarna voro obotriten
Got-schalk (reg. 1043—66) och raniern Krut (reg.
1066—1105). Ännu på 1100-talet företogo v.
härjningståg (Kungahällas förstöring 1135),
men deras makt börjar minskas. Småningom
tillintetgöras de av tyskar och danskar.
Henrik Lejonet (se d. o.) besegrade obotriten Niklot
1160. Niklots son Pribislav blev kristen och
mottog Mecklenburg som tyskt län.
Valdemar (se d. o.) den store intog Arkona med
Rügen 1169. Pommern blev 1181 tyskt län
under den inhemske fursten Bogislav.
Därefter vidtog en tysk kolonisation av de
vendiska områdena, som genomfördes så
skickligt, att v. inom kort förlorade sin
nationalitet och uppgingo i den tyska befolkningen,
men minnet av dem lever kvar i en mängd
ortnamn i n. Tyskland. Segt motstånd bjödo
drevanerna (»Elbeslaverna») på vänstra
Elbe-stranden vid bifloderna Jeetzel och Ilmenau,
som ännu på 1600-talet talade sin vendiska
dialekt (jfr Polabiska). I våra dagar
finnas sorbiska folkspillror i Lausitz (se S o
r-ber), och av pommerska, polackerna
närstående stammar återstår ett ringa antal
slo-vinzer och kasjuber (se d. o.). Jfr Helmold
och Slaver, sp. 1298. — Se L. Niederle,
»Manuel de 1’antiquité slave», 1 (1923); G. Wendt,
»Die Germanisierung der Länder östlich der
Elbe» (2 bd, 1884—89); F. Tetzner, »Die
Sla-wen in Deutschland» (1902). Jfr f. ö. J. Jatz-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
