249 Wendel—Vender 250 dekorationskonst, som här under denna tidrymd och strax förut utbildar sig ur den samgermanska djurornamentiken, tillhör det förnämsta, som något folk kan uppvisa. Ung. samtidigt med Vendeltiden el. något tidigare ta de vid gamla byar och gårdar i mell. Sverige belägna gravfälten (»ättebackarna») sin början. Den släkt, som ligger begraven i V:s båtgravar, vilka ej täckas av högar, har man antagit vara kunglig men ej tillhöra den urgamla Ynglingaätten. Man har gissat, att medlemmarna av Ivar Vidfamnes ätt ligga begravna här, och man har i dessa rikt väpnade krigare velat se speciella Odendyrkare i motsats till de Frejdyrkande Ynglingarna, som ligga begravna utan vapen i Uppsalahö-garna, i Ottarshögen och annorstädes. Märkliga båtgravar från Vendeltid äro även funna vid Tuna, Ultuna och Valsgärde (se d. o.). Litt.: Hj. Stolpe och T. J. Arne, »Gravfältet vid Vendel» (1912); S. Lindqvist, »Ottarshögen i V.» (i Fornvännen 1917) och »Vendel-kulturens ursprung» (i Vitt.-akad:s Handl., d. 36, 1926); »V:s sockens dombok 1615— 1645», utg. av N. Edling (1925); H. Alm, »V :s kyrka» (1930). T. J. A. (II. R-h.) We'ndel, H e r m a n n, tysk skriftställare (f. 1884), led. av tyska riksdagen 1912—18 (socialdemokrat). W. har bl. a. utgivit biogr. över Bebel (1913) och Danton (1930) och är specialist på sydslaviska frågor: »Aus dem südslawischen Risorgimento» (1921), »Südsla-wische Silhouetten» (1924), »Der Kampf der Südslawen um Freiheit und Einheit» (1925) m. fl- A. A-t. Vendelbo, se Löven örn, P. V. Vendelboerne, se Vendsyssel. Vendelkråka, se O 11 a r. VendeTl, Herman Albert, finländsk språkforskare (1853—1907). Blev 1881 docent i svenska språket och litteraturen vid Helsingfors univ. och utgav ordböcker och mo-nogr. över folkmål i Finland och Estland samt »Ordbok öfver de östsvenska dialekterna» (4 bd, 1904—07). H. E. P. Vendelrot, farm., se Vänderot. Vendelsberg, folkhögskola i Råda socken, Västergötland, invid Göteborg, se N a t i o-naltemplarorden. We'ndelstein [-Jtain], bergstopp i Bayerska kalkalperna, v. om Inndalen; 1,837 m ö. h. Meteor, station. Vendelsån, högerbiå till Fyrisån, från Ven-delsjön i n. Uppland (se kartan vid d. o.). Vendelsö, se ös te rhan i nge. Vendeltid, arkeol., se Vendel. Vendémiaire [vädemiä'r], den franska revo-lutionskalenderns första månad, hade 30 dagar och räknades fr. o. m. 22 sept. t. o. m. 21 okt. åren 1793—94 och 1796—98, fr. o. m. 23 sept. t. o. m. 22 okt. åren 1795, 1799—1802 och 1804—05 samt fr. o. m. 24 sept. t. o. m. 23 okt. 1803. 13 vendémiaire år IV (5 okt. 1795) kuvade Bonaparte vid kyrkan S:t-Roch den av Paris’ borgerskap företagna resningen mot konventet. — Jfr Kalender, sp. 143. Wenden, off. Cèsis, stad i Lettland, prov. Livland, vid järnvägen Riga—Reval, nära Gauja (Livländska Aa); 7,692 inv. (1930). Efter svärdsriddarnas förening med Tyska orden (1237) var W. i mer än 300 år säte för livländske herrmästaren. Storartade ruiner av ordensborgen kvarstå ännu. 1577 stormade tsar Ivan IV W., där »konung» Magnus av Livland då residerade, 1578 blev en rysk armé slagen vid W. av en svensk-polsk under Göran Boije och A. Sapieha, 1600 intogs W. av svenskarna, 1601 blev hertig Karl slagen av polackerna vid W., 1626 polackerna av J. De la Gardie; s. å. gavs stiftet W. m. m. som friherreskap åt Axel Oxenstierna. Wdt. Vender (lat. Vi'ndi, ty. Wenden). Enl. vissa forskare var v. urspr. namnet på en indoeuro-peisk folkstam, bosatt mellan germaner och slaver. Senare gåvo germanerna namnet v. åt slaverna, och v. blev tyska namnet på vissa västslaviska folk. Förnämst av dessa voro obotriterna vid Lybeckbukten, veleterna (även kallade ljutizer), bosatta mellan obotriternas land och Oder, pomorjanerna (jfr Pommern), som hade sitt område utmed Östersjön, ö. om Oder, samt sorberna i Sachsen, Anhalt, n. v. Schlesien och s. Brandenburg. Obotriternas mest betydande orter voro bl. a. Viligard-Mik-linburg, Vissemir-Wismar, veleternas Retra, som antas ha legat nära nuv. Neustrelitz, och Dimin-Demmin. Berömd var ruianernas (ranier-nas) borg Arkona på Rügen. Huvudort för v. på Wollin var staden med samma namn, för v. på Usedom den stora handelsplatsen Jumne (jfr Vineta). Därinvid låg den berömda vikinga-borgen Jomsborg (se d. o.). Arkeologiska fynd ge vid handen, att de s. k. östersjöslaverna i slutet av 300-talet och under tiden närmast efter nått sina historiska boplatser, som de togo i besittning efter vandalerna (se d. o.). De voro stridslystna, bekrigades av Karl den store och lågo i ständiga fejder med sachsare och skandinaver. 1000-talet är v:s blomstringstid. En stor vendisk här inträngde 1042 i Sönderjylland men besegrades på Lyrskov hede av konung Magnus den gode. Ranierna härjade på Östersjön och framträngde till Lolland och Falster. De mäktigaste furstarna voro obotriten Got-schalk (reg. 1043—66) och raniern Krut (reg. 1066—1105). Ännu på 1100-talet företogo v. härjningståg (Kungahällas förstöring 1135), men deras makt börjar minskas. Småningom tillintetgöras de av tyskar och danskar. Henrik Lejonet (se d. o.) besegrade obotriten Niklot 1160. Niklots son Pribislav blev kristen och mottog Mecklenburg som tyskt län. Valdemar (se d. o.) den store intog Arkona med Rügen 1169. Pommern blev 1181 tyskt län under den inhemske fursten Bogislav. Därefter vidtog en tysk kolonisation av de vendiska områdena, som genomfördes så skickligt, att v. inom kort förlorade sin nationalitet och uppgingo i den tyska befolkningen, men minnet av dem lever kvar i en mängd ortnamn i n. Tyskland. Segt motstånd bjödo drevanerna (»Elbeslaverna») på vänstra Elbe-stranden vid bifloderna Jeetzel och Ilmenau, som ännu på 1600-talet talade sin vendiska dialekt (jfr Polabiska). I våra dagar finnas sorbiska folkspillror i Lausitz (se S o r-ber), och av pommerska, polackerna närstående stammar återstår ett ringa antal slo-vinzer och kasjuber (se d. o.). Jfr Helmold och Slaver, sp. 1298. — Se L. Niederle, »Manuel de 1’antiquité slave», 1 (1923); G. Wendt, »Die Germanisierung der Länder östlich der Elbe» (2 bd, 1884—89); F. Tetzner, »Die Sla-wen in Deutschland» (1902). Jfr f. ö. J. Jatz-