251 Vendes artilleriregemente—Venezia 252 wauk, »Wendische (Sorbische) Bibliographie» (1929) ocb bibliogr. i Pommersche Jahr-bücher. C. T-t. Vendes artilleriregemente (A. 3) tillhör (fr. o. m. 1928) Södra arméfördeln. och är förlagt i Kristianstad. Det indelas (enl. 1925 års för-svarsordning) i regementsstab och tre divisioner om två batterier, samtliga batterier åkande. Beväpningen utgöres av 7,5 cm fältkanoner samt 10,5 och 15 cm fälthaubitser. Om reg:tets historia i övrigt se Artilleri, sp. 197—198. — Jfr minnesskrift 1913. G. af W-dt. Vendes konung ingår från Knut VI :s tid i danska konungatiteln (da. de Venders Konge, lat. rex sclavorum), syftande på kuvandet av de slaviska venderna. Som del av svenska konungatiteln upptogs V. av Gustav Vasa. Anledningen var måhända, att Kristian III av Danmark upptagit den av flera hans danska företrädare förda svenska titeln »de Gothers Konge» och 1538 även det svenska trekronors-vapnet. Gustav Vasas införande av titeln V. förekommer f. ggn i några tyska koncept i slutet av 1539, men den börjar egentligen användas från 1540. På latin översattes V. i Sverige med rex vandalorum på grund av oriktig identifiering av vender med vandaler. Stödd på Jordanes’ auktoritet, ansåg man de senare ha underkuvats av från Sverige utvandrade goter. — Jfr O. Söderqvist i Statsvet. Tidskr. 1909 och G. Landberg, »De nordiska rikena under Brömsebroförbundet» (1925). B. II-d. Wendes trängbataljon och Wendes trängkår, se Skånska trängkåren. Vende'tta, it., se Blodshämnd. Vendidäd, se Avesta, sp. 591. Ve'ndisk, adj. till vender (se d. o.). Om vendiska litteraturen se S o r-biska litteraturen, om v en di sk a språket se Sorbiska språket. Vendiska förbandet, dets. som blockförband, se M u r, sp. 445. Vendöme [vädä'm], stad i fr. dep. Loir-et-Cher, n. v. om Blois, vid floden Loir; 9,301 inv. (1926); järnvägsknut, handelscentrum. Har flera märkliga kyrkor, bl. a. La Trinité (1100—1200-talet), samt ruiner av slottet V. (gr. på 1000-talet). V. var fordom huvudstad i grevsk., sedermera hertigdömet Vendömois. Vendöme [vädä'm], C é s a r, hertig av V., fransk krigare (1594—1665), son till Henrik IV av Frankrike och Gabrielle d’Estrées. V. förklarades legitim 1595 och utnämndes 1598 till hertig av V. På 1620-talet deltog V. med framgång i striderna mot huge-notterna men invecklades gång på gång i konspirationer mot Richelieu under dennes sista år, särskilt genom sin yngre son Frangois de V., hertig av Beaufort (1616 —69). V. anslöt sig sedan till ■ Mazarin, blev 1650 guvernör över Bourgogne och s. å. storamiral. Han utmärkte sig i kampen mot fronden och slog 1655 spanska flottan vid Barcelona. — Hans son Louis, hertig av V. (1612—69), utmärkte sig under 1630- och 1640-talets krig samt förde med framgång överbefäl i Italien 1656, blev 1667 kardinal och s. å. legatus a late re i Frankrike. B. E-r. Vendöme [vädå'm], Louis Joseph, hertig av V., fransk krigare (1654—1712), sonson till C. V. Deltog med utmärkelse i Ludvig XIV:s krig på 1670- och 1680-talet och hade för en tid överbefälet i Italien under spanska tronföljdskriget. 1710 stred han i Spanien och vann segern vid Villaviciosa. B. E-r. Vendöme [vädå'm], Philippe, hertig av V., fransk krigare (1655—1727), bror till L. J. V. Utmärkte sig under Ludvig XIV:s krig i Flandern och Italien, föll 1705 i onåd och lämnade armén. 1693 blev han storprior av Frankrike. Med honom utdog ätten V. — Titeln hertig av V. bars dock av Ludvig Filips sonsons son Emanuel (1872—1931). B. E-r. Vendömekolonnen [vädå'm ], se Paris, sp. 664 och bild 15. Vendsyssel, nordligaste delen av Jylland, Danmark (se kartan vid d. o., n. bladet). Omfattar större delen av Hjörring amt och ett härad (Kjær) av Aalborg amt (se d. o.). Inbyggarna, vendelboerne, utgöra omkr. 180,000. Under medeltidens bonderörelser gjorde de sig mycket bemärkta, ss. i resningar 1086, 1368, 1441 och 1534. P. E-t. Wendt, Georg Willebad von, finländsk näringsfysiolog (f. 1876). Blev med. dr i Helsingfors 1905, fil. dr i Leipzig 1908 och prof, i husdjurslära vid Helsingfors univ. 1910. W:s mesta vetenskapliga produktion tillhör näringsfysiologiens område. Hans viktigaste arbeten avhandla äggvite- och saltomsätt-ningsfrågor. W. har ock gjort sig känd som föreläsare och populärvetenskaplig författare. Skr.: »Magra eller fetma» (1923), »Leben und Lebensverlängerung» (1927), »Föda, hälsa och motståndskraft» (1933). W. var led. av expertkommittén för ny vallag 1905—06 och tillhörde riksdagen 1919—22. G. B-x. Venedig, se Venezia. Venèdiger [ve-], Gross, se Grossvene-diger. Veneräbilis, lat., vördnadsvärd. Veneratiön (lat. venerätio), vördnad. Wenerid, se Skogekär Bärgbo och Sonett. Veneriska sjukdomar, se Könssjukdomar. Venèter (lat. Ve'neti). 1. Keltisk folkstam i Bretagne, kuvad av Caesar. Dess huvudort var det nuv. V a n n e s. — 2. Forntida ita-lisk folkstam, se Italiens f o r n s p r å k, sp. 856 och bibliogr., samt Venezia, hist. Venütien, se Venezien. Vene'zia [-tsia], Venedig, huvudstad i it. prov. V. (2,455,04 kvkm, 591.642 inv. 1931), på 117 öar i Lagun a viva, den del av Laguna veneta, som begränsas av Lido; förbindes med fastlandet med en 3,6 km lång bro och en 1933 färdig automobilväg; 267.940 inv. (1934). V. genomdrages av ung. 150 kanaler, bredare (canali) och smalare (rii), och har omkr. 400 broar. Till broarna leda trappor, varför körtrafik är omöjlig. Trafiken uppehälles av färjor, små motor- och ångbåtar samt gondoler. Skillnaden mellan ebb och flod i Laguna viva utgör i medeltal 0,5 m, största skillnaden 1,8 m, vilket gör, att V:s kanalvatten ständigt förnyas. Genom staden löper den