Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Venezia
254
5,2 m djupa, 30—70 m breda och 3,8 km långa
Canal grande i form av ett omvänt S. Den
sydliga ön och industriförstaden La Giudecca
skiljes från huvudöarna genom den 250—400
m breda Canale della Giudecca och fortsätter
österut i Isola di San Giorgio maggiore.
Mellan V :s centralpunkter, piazzan och
Rialtobron, går i vindlingar affärsgatan
Mer-ceria, som vidgar sig till Campo di San
Bar-tolomeo, stadens mest trafikerade torg.
Rialtobron (uppförd 1588—92) består av en
enda båge om 27,7 m spännvidd och delas av
två butiksrader i tre gångbanor. Piazza di
San Marco, ett av världens vackraste torg, är
belagt med plattor av marmor och brokiga
stenarter. Det öppnar sig mot vattnet med det
mindre torget Piazzetta. Piazzan omges av
rikt dekorerade palats med sammanhängande
loggia i bottenvåningen. Piazzans n. sida
utgöres av klocktornet, Torre dell’ Orologio
(1496—99), och Procuratie vecchie (uppf. av
Pietro Lombardo omkr. 1514; fordom säte
för högsta förvaltningen); s. sidan kantas av
Procuratie nuove, påbörjade omkr. 1580 av V.
Scamozzi, urspr. bostäder för prokuratorerna,
sedan Napoleonstiden kungl. palats, från 1919
statligt. Det är delvis upplåtet (från 1924)
till arkeol. museum (gr. 1525) och (från 1922)
åt Museo civico Corrèr (gr. 1830; historiska
och konstsamlingar). I piazzans s. ö. hörn
stod under nära 1,000 år den 99 m höga
kam-panilen (Campanile). 14 juli 1902 störtade
den till marken och krossade därvid
Sanso-vinos Loggetta och en del av Libreria vecchia.
En ny kampanil invigdes 1912. Även
marmorhallen, loggettan, har återuppförts.
San Marco uppfördes 830 över evangelisten
Markus’ kvarlevor, som venezianska köpmän
hemfört från Alexandria. Denna basilika
nedbrann 976, och en bysantinsk korsformig
kupolkyrka (se Bysantinsk konst, bild 6)
invigdes 1094. Förhallen avslutas med en
altan, där de från Bysantion bortförda
bronshästarna äro uppställda. Kyrkan är byggd
av tegel och rikt belagd med marmor från
Grekland, röd porfyr från Egypten, alabaster
och ädla stenar från Arabien och dekorerad
med skulpturer och färgrik mosaik. Murarna
i kyrkans inre äro nedtill beklädda med
marmorplattor, upptill med mosaik på guldgrund.
Vid piazzettan ligger Dogepalatset (Palazzo
ducale; f. ggn uppfört 814, flera ggr förstört
av eld; jfr Veneziansk konst). Dess
båda nedre våningar bilda arkader, som
uppbära de övre våningarnas massiva murar.
Porta della Carta på västfasaden leder in till
den av en pelargång omgivna gården med
Scala dei Giganti, prydd med Sansovinos
jättestatyer av Neptunus och Mars. Palatsets
interiör är smyckad av Tintoretto, Tizian
och Veronese. Rummen under blytaket
användes fordom som fängelse, de beryktade
blykamrarna. Från palatset leder Suckarnas
bro (Ponte dei sospiri) över Rio di Palazzo till
statsfängelset (Prigioni). Vid piazzettan ligga
Libreria vecchia och på andra sidan detta
Zecca (Myntet), båda av Sansovino (mitten av
1500-talet).
Canal grande kantas av nära 200
privatpalats från 1300—1700-talet. Främst märkas
Palazzo Cornèr della Cå grande, nu
prefektens residens, en praktbyggnad i
högrenäs
sans (av Sansovino, 1532), Palazzo Rezzonico
(av Longhena, omkr. 1680), Palazzo Foscari
(början av 1400-talet; nu handelshögskola),
Palazzo Grimani (av Sanmicheli, omkr. 1550;
nu appellationsdomstolens säte), Palazzo
Far-setti och Palazzo Loredan (båda i
romansk-bysantinsk stil, 1100-talet; nu rådhus),
Palazzo dei Camerlenghi (1520-talet), Palazzo
Pesaro (barockbyggnad av Longhena, omkr.
1700; sedan 1927 orientaliskt konstmuseum),
Palazzo Cå d’Oro (1400-talet, restaur. 1895;
sedan 1927 museum) och Palazzo Vendramin
Calergi (färdigbyggt av P. Lombardo).
Märkligast bland V:s många kyrkor äro,
utom katedralen San Marco, Santa Maria dei
Miraeoli (av P. Lombardo, 1481—89), en av
V:s vackraste renässansbyggnader, Santi
Giovanni e Paolo (romansk-gotisk stil;
påbörjad 1246, invigd 1430, restaur. 1904),
framför vilken står ryttarstatyn över B.
Col-leoni (se d. o., med bild), vidare Santa
Maria Gloriosa dei Frari (nuv. byggnad färdig
omkr. 1450, restaur. 1903—12, i
romansk-gotisk stil; dyrbara konstskatter, däribland
Tizians »Marias himmelsfärd») och Santa
Maria della Salute (av Longhena, 1631—50).
Från 1500-talet stamma de andliga
brödraskapens församlingshus Scuola di San Rocco
och Scuola di San Marco (nu sjukhus; se
Veneziansk konst, bild 1). Vid
arsenalens portal stå fyra antika
marmorlejon, av vilka det största har runinskrifter
(se P i r a e u s 1 e j o n e t).
Utom nämnda museer äger konstakad.,
Ac-cademia di Belle Arti, stiftad 1771, de
värdefullaste samlingarna av venezianskt måleri,
inrymda i Santa Maria della Caritäs kyrka
och kloster. Statsarkivet är ett av de största
i Europa. Vet.-akad. instiftades 1838. I V.
finnas handelshögskola, gr. 1868, geofysiskt
observatorium (1835) och astron.
observato-rium (1874). Bland biblioteken märkas
Mar-ciana (stiftat 1468) och Fondazione Querini
Stampalia (1869; även pinakotek och
myntsamling).
V. är säte för ärkebiskop (patriark),
appel-lationsdomstol m. m. och är örlogsbas med
stora varv. Dess hamn är med hänsyn till
tonnagets storlek den fjärde av Italiens
hamnar; 1930 utgjorde ankommande tonnage
4,240,000 ton. Uthamnar äro Lido och
Mala-mocco. Under byggnad är en kanal V.—
Milano för 600 tons fartyg. V. anslutes till
järnvägen Milano—Trieste. Flyghamn. V:s
industri omfattar skeppsbyggen och glasbruk.
Staden är berömd för träsniderier, konst- och
guldsmide, mosaikarbeten, möbler och
konstgjorda blommor. Världsrykte vann tidigt
tillv. av glas (se d. o., sp. 736 f.) samt
spetsar (jfr d. o.).
De yttre lagunöarna, Lidi, höra till Italiens
elegantaste och mest besökta badorter, jfr
Lid o. E. L-r;H. C-l.
Ilistoria. Under forntiden beboddes
Adriatiska havets n. v. kust av ett sannolikt
illy-riskt folk, venetern a, vilka gåvo sitt
namn åt landet. Då västgöterna på 400-talet
ryckte in i Norditalien, flydde en del av
befolkningen ut till de små öarna i lagunerna
och grundade här flera smärre stadsliknande
samhällen. Vid 600-talets slut valde dessa en
gemensam anförare i krig (it. doge) och fingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
