253 Venezia 254 5,2 m djupa, 30—70 m breda och 3,8 km långa Canal grande i form av ett omvänt S. Den sydliga ön och industriförstaden La Giudecca skiljes från huvudöarna genom den 250—400 m breda Canale della Giudecca och fortsätter österut i Isola di San Giorgio maggiore. Mellan V :s centralpunkter, piazzan och Rialtobron, går i vindlingar affärsgatan Mer-ceria, som vidgar sig till Campo di San Bar-tolomeo, stadens mest trafikerade torg. Rialtobron (uppförd 1588—92) består av en enda båge om 27,7 m spännvidd och delas av två butiksrader i tre gångbanor. Piazza di San Marco, ett av världens vackraste torg, är belagt med plattor av marmor och brokiga stenarter. Det öppnar sig mot vattnet med det mindre torget Piazzetta. Piazzan omges av rikt dekorerade palats med sammanhängande loggia i bottenvåningen. Piazzans n. sida utgöres av klocktornet, Torre dell’ Orologio (1496—99), och Procuratie vecchie (uppf. av Pietro Lombardo omkr. 1514; fordom säte för högsta förvaltningen); s. sidan kantas av Procuratie nuove, påbörjade omkr. 1580 av V. Scamozzi, urspr. bostäder för prokuratorerna, sedan Napoleonstiden kungl. palats, från 1919 statligt. Det är delvis upplåtet (från 1924) till arkeol. museum (gr. 1525) och (från 1922) åt Museo civico Corrèr (gr. 1830; historiska och konstsamlingar). I piazzans s. ö. hörn stod under nära 1,000 år den 99 m höga kam-panilen (Campanile). 14 juli 1902 störtade den till marken och krossade därvid Sanso-vinos Loggetta och en del av Libreria vecchia. En ny kampanil invigdes 1912. Även marmorhallen, loggettan, har återuppförts. San Marco uppfördes 830 över evangelisten Markus' kvarlevor, som venezianska köpmän hemfört från Alexandria. Denna basilika nedbrann 976, och en bysantinsk korsformig kupolkyrka (se Bysantinsk konst, bild 6) invigdes 1094. Förhallen avslutas med en altan, där de från Bysantion bortförda bronshästarna äro uppställda. Kyrkan är byggd av tegel och rikt belagd med marmor från Grekland, röd porfyr från Egypten, alabaster och ädla stenar från Arabien och dekorerad med skulpturer och färgrik mosaik. Murarna i kyrkans inre äro nedtill beklädda med marmorplattor, upptill med mosaik på guldgrund. Vid piazzettan ligger Dogepalatset (Palazzo ducale; f. ggn uppfört 814, flera ggr förstört av eld; jfr Veneziansk konst). Dess båda nedre våningar bilda arkader, som uppbära de övre våningarnas massiva murar. Porta della Carta på västfasaden leder in till den av en pelargång omgivna gården med Scala dei Giganti, prydd med Sansovinos jättestatyer av Neptunus och Mars. Palatsets interiör är smyckad av Tintoretto, Tizian och Veronese. Rummen under blytaket användes fordom som fängelse, de beryktade blykamrarna. Från palatset leder Suckarnas bro (Ponte dei sospiri) över Rio di Palazzo till statsfängelset (Prigioni). Vid piazzettan ligga Libreria vecchia och på andra sidan detta Zecca (Myntet), båda av Sansovino (mitten av 1500-talet). Canal grande kantas av nära 200 privatpalats från 1300—1700-talet. Främst märkas Palazzo Cornèr della Cå grande, nu prefektens residens, en praktbyggnad i högrenäs sans (av Sansovino, 1532), Palazzo Rezzonico (av Longhena, omkr. 1680), Palazzo Foscari (början av 1400-talet; nu handelshögskola), Palazzo Grimani (av Sanmicheli, omkr. 1550; nu appellationsdomstolens säte), Palazzo Far-setti och Palazzo Loredan (båda i romansk-bysantinsk stil, 1100-talet; nu rådhus), Palazzo dei Camerlenghi (1520-talet), Palazzo Pesaro (barockbyggnad av Longhena, omkr. 1700; sedan 1927 orientaliskt konstmuseum), Palazzo Cå d’Oro (1400-talet, restaur. 1895; sedan 1927 museum) och Palazzo Vendramin Calergi (färdigbyggt av P. Lombardo). Märkligast bland V:s många kyrkor äro, utom katedralen San Marco, Santa Maria dei Miraeoli (av P. Lombardo, 1481—89), en av V:s vackraste renässansbyggnader, Santi Giovanni e Paolo (romansk-gotisk stil; påbörjad 1246, invigd 1430, restaur. 1904), framför vilken står ryttarstatyn över B. Col-leoni (se d. o., med bild), vidare Santa Maria Gloriosa dei Frari (nuv. byggnad färdig omkr. 1450, restaur. 1903—12, i romansk-gotisk stil; dyrbara konstskatter, däribland Tizians »Marias himmelsfärd») och Santa Maria della Salute (av Longhena, 1631—50). Från 1500-talet stamma de andliga brödraskapens församlingshus Scuola di San Rocco och Scuola di San Marco (nu sjukhus; se Veneziansk konst, bild 1). Vid arsenalens portal stå fyra antika marmorlejon, av vilka det största har runinskrifter (se P i r a e u s 1 e j o n e t). Utom nämnda museer äger konstakad., Ac-cademia di Belle Arti, stiftad 1771, de värdefullaste samlingarna av venezianskt måleri, inrymda i Santa Maria della Caritäs kyrka och kloster. Statsarkivet är ett av de största i Europa. Vet.-akad. instiftades 1838. I V. finnas handelshögskola, gr. 1868, geofysiskt observatorium (1835) och astron. observato-rium (1874). Bland biblioteken märkas Mar-ciana (stiftat 1468) och Fondazione Querini Stampalia (1869; även pinakotek och myntsamling). V. är säte för ärkebiskop (patriark), appel-lationsdomstol m. m. och är örlogsbas med stora varv. Dess hamn är med hänsyn till tonnagets storlek den fjärde av Italiens hamnar; 1930 utgjorde ankommande tonnage 4,240,000 ton. Uthamnar äro Lido och Mala-mocco. Under byggnad är en kanal V.— Milano för 600 tons fartyg. V. anslutes till järnvägen Milano—Trieste. Flyghamn. V:s industri omfattar skeppsbyggen och glasbruk. Staden är berömd för träsniderier, konst- och guldsmide, mosaikarbeten, möbler och konstgjorda blommor. Världsrykte vann tidigt tillv. av glas (se d. o., sp. 736 f.) samt spetsar (jfr d. o.). De yttre lagunöarna, Lidi, höra till Italiens elegantaste och mest besökta badorter, jfr Lid o. E. L-r;H. C-l. Ilistoria. Under forntiden beboddes Adriatiska havets n. v. kust av ett sannolikt illy-riskt folk, venetern a, vilka gåvo sitt namn åt landet. Då västgöterna på 400-talet ryckte in i Norditalien, flydde en del av befolkningen ut till de små öarna i lagunerna och grundade här flera smärre stadsliknande samhällen. Vid 600-talets slut valde dessa en gemensam anförare i krig (it. doge) och fingo