255 Venezia 256 vid 800-talets början i Rialto (fr. o. m. 1200-talet kallat med landskapets eget namn, V.) ett centrum för sitt ekonomiska och statliga liv. Till en början stod V. under Bysantions protektorat men frigjorde sig ganska snart från detta och erhöll av Bysantion stora han-delsförmåner. Dess utomordentligt gynnsamma handelspolitiska läge påskyndade en rask ekonomisk och kulturell utveckling under upprepade strider med ungrare, slaver och normander. Den aristokratiskt republikanska författningen utbildades redan under 1200-talet. I spetsen för staten stod dogen, vars befogenheter dock snart blevo av uteslutande formell och representativ karaktär. Den egentliga regeringen utgjordes av signorian. Vid dennas sida stodo aristokratiska församlingar, stora rådet, senaten och tiomannarådet; det senare kunde, om republiken förklarades i fara, utrustas med diktatorisk myndighet. Karakteristiska för V:s författning voro även de tre statsinkvisitorerna, vilka bildade en hemlig överdomstol. Viktiga ämbeten bekläddes av prokuratorerna, vilka hade vården om San Marcokyrkan, centrum för den tidigt rikt utbildade kulten av V :s skyddshelgon. Under korstågstiden blev den venezianska republiken en verklig stormakt (jfr Korståg, sp. 1254 f.). Den erhöll flera viktiga handelsplatser vid Bosporen och Marmara-sjön, förvärvade ung. samtidigt Kreta samt kom snart att äga monopol på den indräktiga Orienthandeln. Under 1300-talet utkämpades långvariga krig med Genua (se d. o.), som höll Cbioggia (se d. o.) besatt 1379—80; i freden i Turin 1381 utgick V. som segrare. Under 1400-talet inleddes en expansionspolitik i Italien. Republiken lyckades genom segerrika krig erövra betydande områden, bl. a. Verona, Padova och Ravenna. Den utvidgade sig även på Adratiska havets östkust ända ned till Albanien (med undantag för Ragusa) och be-mäktigade sig efter hand Joniska öarna (se d. o.). 1489 erhöll den även Cypern. Dess starka politiska och ekonomiska ställning gynnade utvecklingen av rik andlig kultur, och den intar en central plats i den italienska renässansens historia (jfr Veneziansk konst). Under de förvirrade forhållandena i Italien mot medeltidens slut försämrades i hög grad V:s politiska ställning. 1508 bildades ligan i Cambrai av påven, kejsaren, Spa nien och Frankrike, vilken hade till syfte att krossa V :s politiska makt. 1509 tvingades republiken också att avstå betydande landområden, bl. a. Verona och Padova, men lyckades snart genom skicklig diplomati återvinna det mesta av förlusterna. Upptäckten av sjövägen till Indien och den turkiska expansionen mot medeltidens slut försvagade i hög grad V :s monopolställning inom den levan-tiska handeln. Ehuru V. ännu under 1600-talet hade en mäktig både örlogs- och handelsflotta, var dess storhetstid för alltid förbi. Alltjämt åt njöt dock republiken de europeiska makternas respekt, och den var en av medlarna i westfaliska freden. Mot slutet av 1600-talet stred V. i förbund med Österrike med framgång mot turkarna, och i freden i Karlowitz 1699 gjorde V. stora landvinster, bl. a. Morea och Egina, men förlorade redan 1718 Morea och större delen av Kreta, som turkarna erövrat i slutet av 1600-talet. Under 1700-talet gick V. alltmer tillbaka och upphörde småningom att föra någon självständig utrikespolitik. Samtidigt förföll även den konstnärliga odlingen, som ännu på 1600-talet spelat en betydelsefull roll. Däremot bibehölls den gamla ställningen som Europas kanske främsta nöjescentrum. Franska revolutionen och Napoleonskrigen drabbade V. hårt, trots alla dess bemödanden att bevara sin neutralitet. Under intryck av franska revolutionen utbröt 1797 ett uppror, som framtvingade en demokratisk författning och för alltid gjorde slut på den gamla oligarkien och avskaffade doge-ämbetet. I Campo Formiofreden 1797 erhöll Cisalpin-ska republiken (se d. o.) V. till Adige, Frankrike Joniska öarna och Österrike Dalmatieu och Istrien, varefter V. upphörde att vara självständig stat. 1805 tillföllo staden V. och områdena närmast omkring (i huvudsak motsv. landskapet Venezien) det nyupprätta-de kungariket Italien, men i Parisfreden 1814 erhöll Österrike Venezien, som jämte Lom-bardiet förenades till ett kungarike Lombar-diet-Venezien. Den österrikiska regimen i V. präglades väsentligen av reaktion och militärdiktatur. Revolutionsrörelsen inom den habs-burgska dubbelmonarkien 1848 nådde även V., där den i D. Manin (se d. o.) erhöll en framstående ledare. V. lyckades frigöra sig från Österrike, republiken proklamerades med Manin som oinskränkt diktator. Redan i aug. 1849 tvangs dock V. att kapitulera inför de kejserliga trupperna, varefter kungariket Lombardiet-Venezien återupprättades. 1866 avträdde Österrike V. till Frankrike, som i sin tur överlämnade det till kungariket Italien. — Litt.: H. Kretschmayr, »Geschichte von Venedig» (2 bd, 1905—20); Ch. Diehl, »Venise» (1913); G. M. Trevelyan, »Manin and the venetian revolution of 1848» (1923); P. Molmenti, »Venedig och dess laguner» (sv. övers. 1926; 2:a uppl. 1928); A. Romdahl, »V.» (1928); Alma Velander-Philip, »Vene- REPUBLIKEN VENEZIA