Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Venezia, Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Venezia
256
vid 800-talets början i Rialto (fr. o. m.
1200-talet kallat med landskapets eget namn, V.)
ett centrum för sitt ekonomiska och statliga
liv. Till en början stod V. under Bysantions
protektorat men frigjorde sig ganska snart
från detta och erhöll av Bysantion stora
han-delsförmåner. Dess utomordentligt
gynnsamma handelspolitiska läge påskyndade en rask
ekonomisk och kulturell utveckling under
upprepade strider med ungrare, slaver och
normander. Den aristokratiskt
republikanska författningen utbildades redan under
1200-talet. I spetsen för staten stod dogen,
vars befogenheter dock snart blevo av
uteslutande formell och representativ
karaktär. Den egentliga regeringen utgjordes av
signorian. Vid dennas sida stodo
aristokratiska församlingar, stora rådet,
senaten och tiomannarådet; det senare
kunde, om republiken förklarades i fara,
utrustas med diktatorisk myndighet.
Karakteristiska för V:s författning voro även de tre
statsinkvisitorerna, vilka bildade en hemlig
överdomstol. Viktiga ämbeten bekläddes av
prokuratorerna, vilka hade vården om San
Marcokyrkan, centrum för den tidigt rikt
utbildade kulten av V :s skyddshelgon.
Under korstågstiden blev den venezianska
republiken en verklig stormakt (jfr
Korståg, sp. 1254 f.). Den erhöll flera viktiga
handelsplatser vid Bosporen och
Marmara-sjön, förvärvade ung. samtidigt Kreta samt
kom snart att äga monopol på den indräktiga
Orienthandeln. Under 1300-talet utkämpades
långvariga krig med Genua (se d. o.), som
höll Cbioggia (se d. o.) besatt 1379—80; i
freden i Turin 1381 utgick V. som segrare.
Under 1400-talet inleddes en expansionspolitik i
Italien. Republiken lyckades genom segerrika
krig erövra betydande områden, bl. a. Verona,
Padova och Ravenna. Den utvidgade sig även
på Adratiska havets östkust ända ned till
Albanien (med undantag för Ragusa) och
be-mäktigade sig efter hand Joniska öarna (se
d. o.). 1489 erhöll den även Cypern. Dess
starka politiska och ekonomiska ställning
gynnade utvecklingen av rik andlig kultur,
och den intar en central plats i den italienska
renässansens historia (jfr Veneziansk
konst). Under de förvirrade forhållandena
i Italien mot medeltidens slut försämrades i
hög grad V:s politiska ställning. 1508
bildades ligan i Cambrai av påven, kejsaren,
Spa
nien och Frankrike, vilken
hade till syfte att krossa V :s
politiska makt. 1509
tvingades republiken också att
avstå betydande landområden,
bl. a. Verona och Padova, men
lyckades snart genom
skicklig diplomati återvinna det
mesta av förlusterna.
Upptäckten av sjövägen till
Indien och den turkiska
expansionen mot medeltidens slut
försvagade i hög grad V :s
monopolställning inom den
levan-tiska handeln. Ehuru V.
ännu under 1600-talet hade en
mäktig både örlogs- och
handelsflotta, var dess
storhetstid för alltid förbi. Alltjämt
åt
njöt dock republiken de europeiska makternas
respekt, och den var en av medlarna i
westfaliska freden. Mot slutet av 1600-talet stred V.
i förbund med Österrike med framgång mot
turkarna, och i freden i Karlowitz 1699
gjorde V. stora landvinster, bl. a. Morea och
Egina, men förlorade redan 1718 Morea och
större delen av Kreta, som turkarna erövrat
i slutet av 1600-talet. Under 1700-talet gick
V. alltmer tillbaka och upphörde småningom
att föra någon självständig utrikespolitik.
Samtidigt förföll även den konstnärliga
odlingen, som ännu på 1600-talet spelat en
betydelsefull roll. Däremot bibehölls den
gamla ställningen som Europas kanske
främsta nöjescentrum. Franska revolutionen och
Napoleonskrigen drabbade V. hårt, trots alla
dess bemödanden att bevara sin neutralitet.
Under intryck av franska revolutionen utbröt
1797 ett uppror, som framtvingade en
demokratisk författning och för alltid gjorde slut
på den gamla oligarkien och avskaffade
doge-ämbetet.
I Campo Formiofreden 1797 erhöll
Cisalpin-ska republiken (se d. o.) V. till Adige,
Frankrike Joniska öarna och Österrike Dalmatieu
och Istrien, varefter V. upphörde att vara
självständig stat. 1805 tillföllo staden V. och
områdena närmast omkring (i huvudsak
motsv. landskapet Venezien) det
nyupprätta-de kungariket Italien, men i Parisfreden 1814
erhöll Österrike Venezien, som jämte
Lom-bardiet förenades till ett kungarike
Lombar-diet-Venezien. Den österrikiska regimen i V.
präglades väsentligen av reaktion och
militärdiktatur. Revolutionsrörelsen inom den
habs-burgska dubbelmonarkien 1848 nådde även
V., där den i D. Manin (se d. o.) erhöll en
framstående ledare. V. lyckades frigöra sig
från Österrike, republiken proklamerades med
Manin som oinskränkt diktator. Redan i
aug. 1849 tvangs dock V. att kapitulera
inför de kejserliga trupperna, varefter
kungariket Lombardiet-Venezien återupprättades.
1866 avträdde Österrike V. till Frankrike,
som i sin tur överlämnade det till
kungariket Italien. — Litt.: H. Kretschmayr,
»Geschichte von Venedig» (2 bd, 1905—20); Ch.
Diehl, »Venise» (1913); G. M. Trevelyan,
»Manin and the venetian revolution of 1848»
(1923); P. Molmenti, »Venedig och dess laguner»
(sv. övers. 1926; 2:a uppl. 1928); A. Romdahl,
»V.» (1928); Alma Velander-Philip, »Vene-
REPUBLIKEN VENEZIA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
