257 Venezianska skolan—Veneziansk konst 258 zianska bilder» (s. å.); G. Maranini, »La costi-tuzione di V.» (s. å.); F. Häusler, »Das Ant-litz von Venedig» (1932); F. Schillmann, »Venedig. Geschichte und Kultur Venetiens» (1933). B. E-r. Venezianska skolan, mus., en grupp tonsättare, som verkade i Venezia företrädesvis 1530—1610. Holländaren A. Willaert, som 1527 blev kapellmästare vid San Marcodom-kyrkan, grundläde skolan. Efter honom verkade bl. a. Cipriano de Rore, Andrea och Giovanni Gabrieli i samma anda. Som teoretiker framträdde Zarlino. Det utmärkande för v. vai särskilt kromatiken och användandet av flera körer. Även infördes orkester med vissa fastställda instrument (ej som förut med fritt val av instrument). — En ny »veneziansk skola» av betydelse för operans utveckling grundades på 1640-talet av Cavalli och Cesti. T. N. Veneziansk konst. I den italienska konsten har Venezia så gott som alltid intagit en särställning. Förutsättningarna voro också i lagunernas stad helt andra än i det övriga Italien. Bl. a. varade de orientaliska förbindelserna längre. Av den romanska tidens konst är det huvudsaki. San Marcokyrkan och dess dekoration och inventarier, som blivit bevarade. Den nuv. kyrkan är en bysantinsk korsformig byggnad med fem kupoler (jfr Venezia). Den mest karakteristiska arkitekturen i Venezia härrör från gotiska tiden. Det är huvudsaki. Dogepalatset, kampanilen, Frarikyrkan, Santi Giovanni e Paolo samt de många gotiska privatpalatsen, som ge staden dess prägel, även om renässans- och barocktidernas byggen i större utsträckning blivit bevarade. Dogepalatsets historia sträcker sig långt tillbaka i den romanska tiden. Sin nuv form har palatset fått genom många om- och tillbyggnader, särskilt under 1300-talet. Bland arkitekterna märkas under detta årh. Piet.ro Bassegio, Filippo Calendario samt stenmastar-familjen delle Massegne och på 1400-talet byggmästarfamiljen Buon samt Mattia Ra-verti. Under ungrenässansen byggde bl. a. Moro Coducci, Pietro Lombardo och Antonio Rizzo byggnader sådana som Scuola di San Marco, Palazzo Vendramin och Dogepalatsets bakre flygel. Högrenässansen inledes av Jacopo Sansovino, vilken i sina verk, biblioteket, Myntet, Palazzo Cornèr, trots sin romerska skolning i stor utsträckning anslutit sig till venezianernas sirliga smak. Viktiga byggnader uppfördes under 1500-talet även av Michele Sanmicheli (Palazzo Grimani) och Palladio (kyrkorna San Giorgio Maggiore och Il Redentore). Barocken representeras främst av Longhena (kyrkan Santa Maria della Salute, Palazzo Pesaro etc.). Med avseende på dispositionen av de privata palatsen är traditionen synnerligen stark. Typen är utbildad redan under romansk tid: ett större mittparti, som på nedre botten upptages av en mot kanalen öppen hall och i de vanl. två övre våningarna av större salar, samt smärre sidopartier för kontor, sovrum etc. Tredelningen markeras även i fasaden genom mittpartiets framhävande. Under romansk och gotisk tid öppnar sig mittpartiet vanl. med sammanhängande arkader ofta i alla våningar, senare betonas det på annat sätt. Stundom kan det ena sidopartiet utelämnas, särskilt under den gotiska tiden, varvid en friare asymmetrisk gestaltning av fasaden uppkommer. De gotiska palatsen äro berömda, bl. a. Cä d‘Oro, börjat 1421 av Giovanni och Bartolo-meo Buon men senare utfört huvudsaki. under ledning av Mattia Raverti. Måleri och skulptur nå i Venezia först under 1400-talet sin framskjutna ställning i den italienska konsten. Under årh:s förra del sätta invandrade främlingar sin prägel på konstlivet i Venezia: florentinarna Gentile da Fabriano, Donatello och Castagno, veronesa-ren Pisanello, tysken Giovanni d'Allemagna. Tills, m. Antonio Vivarini grundade den sistnämnde på 1440-talet den betydelsefulla Mu-ranoskolan. Dess traditioner sammansmältes med lärdomar från Padovaskolan av Carlo Crivelli. Under 1400-talets senare del förmedlas ett nederländskt inflytande på det venezianska måleriet genom Antonello da Mes-sina (särskilt då Alvise Vivarini och hans efterföljare). Huruvida han lärt sig den nederländska stilen under en resa till Norden el. genom lärjungeförhållande till någon i Syd-italien verksam nederländare är ovisst. Det venezianska måleriet förlöper under 1400-talets senare del i två huvudfåror. Den ena betecknas av namnen Jacopo och Gentile Bel-lini, Carpaccio, Mansueti m. fl., vilka i sin konst framför allt behandlat den venezianska stadsbilden, i allm. med en viss genremässig brokighet Den andra, som för framtiden blir betydelsefullare, företrädes av Giovanni Bel-lini oeb leder över till högrenässansen. Måleriets karaktär av lyrisk stämniugskonst, som alltid varit tydlig i Venezia, blir nu alltmer betonad. Sin höjdpunkt når den med Giorgione och Tizians ungdomsperiod. Tizian tar senare starka intryck av den dramatiska florentinsk-romerska konsten, särskilt av Michelangelo. Det dramatiska draget stegras hos Tintoretto ofta till stark uttrycksfullhet. En personlig utveckling härav utgör El Grecos måleri. Även under 1600- och 1700-talet kan Venezia uppvisa flera framstående målare, ss. Ghislandi, Ricci och Piazzetta. Under 1700-talet når landskapskonsten i form av vedutamåleriet en hög blomstring med Canaletto, Bellotto och Guardi m. fl. Med Tiepolo uppleva de stora figurkompositionerna i tavlor och fresker en sista blomstring. Skulpturen företrädes under 1300-talet av familjen delle Massegne (läktarfigurerna i San Marco) och i början på 1400-talet av familjen Buon, senare av Giorgio da Sebenigo, Fran-cesco Laurana, Antonio Rizzo m. fl. Ett antikiserande drag utmärker Pietro Lombardo och hans söner Antonio och Tullio. Många betydande konstverk utföras även av främmande skulptörer, som endast tillfälligtvis verkat i Venezia, t. ex. Colleonis ryttarstaty av florentinaren Verrocchio. Högrenässansens inbrott sammanhänger även på skulpturens område med Sansovinos överflyttning till Venezia. Den manieristiska perioden företrädes av Alessandro Vittoria, som tillika är den venezianska skulpturens sista stora namn (se f. ö. specialartiklar om konstnärerna). — Litt.: L. Planiscig, »Venezianische Bildhauer dei Renaissance» (1921); E. v. d. Bercken, XX. 9