Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Venezianska skolan—Veneziansk konst
258
zianska bilder» (s. å.); G. Maranini, »La
costi-tuzione di V.» (s. å.); F. Häusler, »Das
Ant-litz von Venedig» (1932); F. Schillmann,
»Venedig. Geschichte und Kultur Venetiens»
(1933). B. E-r.
Venezianska skolan, mus., en grupp
tonsättare, som verkade i Venezia företrädesvis
1530—1610. Holländaren A. Willaert, som
1527 blev kapellmästare vid San
Marcodom-kyrkan, grundläde skolan. Efter honom
verkade bl. a. Cipriano de Rore, Andrea och
Giovanni Gabrieli i samma anda. Som teoretiker
framträdde Zarlino. Det utmärkande för v.
vai särskilt kromatiken och användandet av
flera körer. Även infördes orkester med vissa
fastställda instrument (ej som förut med fritt
val av instrument). — En ny »veneziansk skola»
av betydelse för operans utveckling grundades
på 1640-talet av Cavalli och Cesti. T. N.
Veneziansk konst. I den italienska konsten
har Venezia så gott som alltid intagit en
särställning. Förutsättningarna voro också i
lagunernas stad helt andra än i det övriga
Italien. Bl. a. varade de orientaliska
förbindelserna längre. Av den romanska tidens
konst är det huvudsaki. San Marcokyrkan och
dess dekoration och inventarier, som blivit
bevarade. Den nuv. kyrkan är en bysantinsk
korsformig byggnad med fem kupoler (jfr
Venezia). Den mest karakteristiska
arkitekturen i Venezia härrör från gotiska tiden.
Det är huvudsaki. Dogepalatset, kampanilen,
Frarikyrkan, Santi Giovanni e Paolo samt de
många gotiska privatpalatsen, som ge staden
dess prägel, även om renässans- och
barocktidernas byggen i större utsträckning blivit
bevarade. Dogepalatsets historia sträcker sig
långt tillbaka i den romanska tiden. Sin nuv
form har palatset fått genom många om- och
tillbyggnader, särskilt under 1300-talet. Bland
arkitekterna märkas under detta årh. Piet.ro
Bassegio, Filippo Calendario samt
stenmastar-familjen delle Massegne och på 1400-talet
byggmästarfamiljen Buon samt Mattia
Ra-verti. Under ungrenässansen byggde bl. a.
Moro Coducci, Pietro Lombardo och Antonio
Rizzo byggnader sådana som Scuola di San
Marco, Palazzo Vendramin och Dogepalatsets
bakre flygel. Högrenässansen inledes av
Jacopo Sansovino, vilken i sina verk,
biblioteket, Myntet, Palazzo Cornèr, trots sin
romerska skolning i stor utsträckning anslutit
sig till venezianernas sirliga smak. Viktiga
byggnader uppfördes under 1500-talet även av
Michele Sanmicheli (Palazzo Grimani) och
Palladio (kyrkorna San Giorgio Maggiore och
Il Redentore). Barocken representeras främst
av Longhena (kyrkan Santa Maria della
Salute, Palazzo Pesaro etc.). Med avseende på
dispositionen av de privata palatsen är
traditionen synnerligen stark. Typen är
utbildad redan under romansk tid: ett större
mittparti, som på nedre botten upptages av en
mot kanalen öppen hall och i de vanl. två
övre våningarna av större salar, samt smärre
sidopartier för kontor, sovrum etc.
Tredelningen markeras även i fasaden genom
mittpartiets framhävande. Under romansk och
gotisk tid öppnar sig mittpartiet vanl. med
sammanhängande arkader ofta i alla
våningar, senare betonas det på annat sätt. Stundom
kan det ena sidopartiet utelämnas, särskilt
under den gotiska tiden, varvid en friare
asymmetrisk gestaltning av fasaden uppkommer.
De gotiska palatsen äro berömda, bl. a. Cä
d‘Oro, börjat 1421 av Giovanni och
Bartolo-meo Buon men senare utfört huvudsaki.
under ledning av Mattia Raverti.
Måleri och skulptur nå i Venezia först
under 1400-talet sin framskjutna ställning i den
italienska konsten. Under årh:s förra del
sätta invandrade främlingar sin prägel på
konstlivet i Venezia: florentinarna Gentile da
Fabriano, Donatello och Castagno,
veronesa-ren Pisanello, tysken Giovanni d’Allemagna.
Tills, m. Antonio Vivarini grundade den
sistnämnde på 1440-talet den betydelsefulla
Mu-ranoskolan. Dess traditioner sammansmältes
med lärdomar från Padovaskolan av Carlo
Crivelli. Under 1400-talets senare del
förmedlas ett nederländskt inflytande på det
venezianska måleriet genom Antonello da
Mes-sina (särskilt då Alvise Vivarini och hans
efterföljare). Huruvida han lärt sig den
nederländska stilen under en resa till Norden el.
genom lärjungeförhållande till någon i
Syd-italien verksam nederländare är ovisst. Det
venezianska måleriet förlöper under
1400-talets senare del i två huvudfåror. Den ena
betecknas av namnen Jacopo och Gentile
Bel-lini, Carpaccio, Mansueti m. fl., vilka i sin
konst framför allt behandlat den venezianska
stadsbilden, i allm. med en viss genremässig
brokighet Den andra, som för framtiden blir
betydelsefullare, företrädes av Giovanni
Bel-lini oeb leder över till högrenässansen.
Måleriets karaktär av lyrisk stämniugskonst,
som alltid varit tydlig i Venezia, blir nu
alltmer betonad. Sin höjdpunkt når den med
Giorgione och Tizians ungdomsperiod. Tizian
tar senare starka intryck av den
dramatiska florentinsk-romerska konsten, särskilt
av Michelangelo. Det dramatiska draget
stegras hos Tintoretto ofta till stark
uttrycksfullhet. En personlig utveckling härav utgör
El Grecos måleri. Även under 1600- och
1700-talet kan Venezia uppvisa flera framstående
målare, ss. Ghislandi, Ricci och Piazzetta.
Under 1700-talet når landskapskonsten i form
av vedutamåleriet en hög blomstring med
Canaletto, Bellotto och Guardi m. fl. Med
Tiepolo uppleva de stora figurkompositionerna
i tavlor och fresker en sista blomstring.
Skulpturen företrädes under 1300-talet av
familjen delle Massegne (läktarfigurerna i San
Marco) och i början på 1400-talet av familjen
Buon, senare av Giorgio da Sebenigo,
Fran-cesco Laurana, Antonio Rizzo m. fl. Ett
antikiserande drag utmärker Pietro Lombardo
och hans söner Antonio och Tullio. Många
betydande konstverk utföras även av
främmande skulptörer, som endast tillfälligtvis
verkat i Venezia, t. ex. Colleonis ryttarstaty
av florentinaren Verrocchio.
Högrenässansens inbrott sammanhänger även på
skulpturens område med Sansovinos överflyttning
till Venezia. Den manieristiska perioden
företrädes av Alessandro Vittoria, som tillika är
den venezianska skulpturens sista stora namn
(se f. ö. specialartiklar om konstnärerna). —
Litt.: L. Planiscig, »Venezianische Bildhauer
dei Renaissance» (1921); E. v. d. Bercken,
XX. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>