Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
Verdandi—Verdun
282
Ve’rdandi, Tidskrift för Ungdomens
Målsmän och Vänner i Hem och
Skola, se Sandström, A. M. C.
Werdau [v^rdåü], stad i ty. fristaten
Sach-sen, vid floden Pleisse; 21,590 inv. (1933).
Betydande textil- och maskinindustri.
Verden [fè’rden], stad i preuss. prov.
Hannover, vid Aller, 4 km ovanför dess mynning
i Weser; 10,073 inv. (1925). Gotisk domkyrka,
gr. i slutet av 1200-talet, fullb. 1490.
Cigarr-och möbelfabriker m. m.
Verden [fè’rdon], fordom biskopsstift och
hertigdöme i n. v. Tyskland. 1566 infördes
reformationen i V., som därefter styrdes av
en protestantisk biskop. 1632—36 var det
besatt av svenska trupper, och 1645 intogs
det ånyo av svenskarna under H. Chr.
Königs-marck. I westfaliska freden 1648 avträddes
V. som rikslän till Sverige, nu i egenskap av
sekulariserat hertigdöme. Det ställdes
därefter under gemensam styrelse med Bremen
(se d. o., sp. 1176 f.). 1719 avträdde Sverige
V. till kurfursten av Hannover. 1810—14
ingick V. i konungariket Westfalen, tillhörde
därefter till 1866 åter Hannover, varefter det
med detta rike införlivades i Preussen. — Jfr
E. A. Zetterqvist, »Grundläggningen af det
svenska väldet i hertigdömena Bremen och
Verden» (1891). B. E-r.
Werden [vé’r-], före 1929 stad i preuss.
Rhenprovinsen, nu stadsdel i Essen. I det 1803
upphävda klostret anträffades på 1500-talet
Codex argenteus.
Verdens Gang, norsk tidning, utgavs av
Peder Olsen i Oslo frän 1868 med 3 n:r i veckan,
vart 1887 daglig. 1876—juni 1878 var Johan
Sverdrup red., 1878—1910 O. A. Thommessen
(se d. o.), som gjorde bladet till organ för
den radikala vänstern och landets mest spridda
politiska tidning. Med V. sammanslogs 1920
Norske Intelligenssedler; 1923 uppgick den i
Tidens Tegn.
Ve’rdi, G i u s e p p e, italiensk tonsättare
(1813 ,o/io—1901 ”h). Studerade musik bl. a.
för operarepetitören Lavigna i Milano. V.,
vars huvudsakliga livsverk ägnades operan,
vann sina första mera betydande framgångar
med »Nabucodonosor» (1842) och »Ernani»
(text efter V. Hugos »Hernani»; 1844; Sthlm
1853). Bland ett tiotal därpå följ, verk, vilkas
premiärer ej slogo väl ut, ha några på senare
tid, i samband med den allmänna s. k.
Verdi-renässansen, åter kommit till framförande.
Främst märkes däribland »Macbeth» (text
efter Shakespeare; urpremiär 1847; Sthlm 1852),
vars repris (Sthlm 1921) även haft till grund
en av V. (1865) företagen omarbetning. »Luisa
Miller» (text efter Schillers »Kabale und
Liebe»; 1849) gjorde dock redan från början
mer lycka. En glansperiod började med
»Ri-goletto» (text efter V. Hugos »Le roisamuse»;
1851; Sthlm 1861), som följdes av »11
trova-tore» (1853; »Trubaduren», 1860) och »La
Traviata» (text efter A. Dumas d. y:s
»Kame-liadamen»; 1853; »Den vilseförda», 1868). I
dessa V:s mest populära operor, där
sångmelodien är buvudbäraren av det dramatiska
uttrycket och orkestern oftast blott
ackompanjerar, verkar V :s teatertemperament med
elementär kraft. Mer reflekterande blir V. under
en därpå följ, övergångsperiod, då han genom
en ofta deklamatorisk textbehandling och en
mer än förut självständigt skildrande orkester
söker ge fördjupad själsdramatik. »Un ballo in
maschera» (libretton handlande om Gustav
lll:s mord; 1859; »En maskeradbal», 1927;
redan förut given av ett italienskt sällskap
i Stockholm 1867) flödar av melodisk ingivelse,
men i övrigt saknas helgjutenhet hos de nu
tillkomna verken. Dessa på senare tid åter
framdragna, åtm. delvis fängslande operor äro
i övrigt »Les vépres siciliennes» (Paris 1855),
»Simone Boccanegra» (1857; omarb. med
textändringar av A. Boito; Göteborg 1932), »La
forza del destino» (1862; »ödets makt», 1928)
och »Don Carlos»(text efter Schiller; Paris 1867;
Sthlm 1933). En höjdpunkt betecknas av »Aida»
(komponerad för öppnandet av en italiensk
operascen i Kairo; 1871; Sthlm 1880), som
är både pompös opera med orientalisk kolorit
och ett av äkta känsla och lidelse fyllt drama.
Efter ett längre uppehåll överraskade V. med
»Otello» (1887; Sthlm 1890), som i ett helt
spontant och förandligat tonspråk
förverkligar en friare formgivning. V :s sista verk
för scenen, »Falstaff» (1893; Sthlm 1896),
som utmärkes av ett i sångstämmorna
förhärskande parlando. är en av kvickhet och
humor tindrande opera buffa. Till de båda
sista operornas höga nivå bidrogo de av Bmto
i anslutning till Shakespeare författade
texterna. — Av V ;s övriga kompositioner
märkas en stråkkvartett, ett melodiskönt
»Re-quiem» över Manzoni (1862) och »Quattro
pez-zi sacri» för kör (1898). — Biogr. av A.
Weissmann (1922), C. Gatti (1931). F. Toye
(s. å.), H. Gerigk (1932) m. fl. Jfr även H.
Key, »V:s Macbeth» (1919; textbearbetning
med biogr. inl.). — V:s porträtt återges på
vidstående plansch. H. G-t.
Verdi’kt (fr. och eng. verdict), juryns
utsaga, se Jurydomstol.
Verdun [värdö’], V. - s u r - M e u s e, stad i
fr. dep. Meuse, vid floden Meuse och
järnvägen Paris—Metz; 16,540 inv. (1931);
biskopssäte. V. är stark fästning och viktig
järnvägsknut; trävaru-, läder-, konfektions- och
kemisk industri. Stadens inre delar, omgivna
av äldre bastioner, skadades svårt av den
tyska beskjutningen under världskriget. Bland
byggnader märkas det högt belägna citadellet
samt katedralen Notre-Dame (gr. på
1000-talet). S. F.
V., det romerska Virodunum, kom 843 till
Lothringen, 870 till Frankrike och 925 till
Tyska riket. 1552 erövrades staden av
Henrik II av Frankrike men avträddes jämte bl.
a. biskopsstiftet V. formligen till detta land
först i westfaliska freden 1648. Om fördraget
i V. 843 se Karl, sp. 394. Ä. S-n.
V:s äldre befästningar anlades av Vauban.
Efter 1870—71 års krig, då V. intagits av
tyskarna 8 nov. 1870, utbyggdes V. till en
stark, av fortgördlar omgiven fästning. De
inre, först byggda forten ligga på 3—5 km
avstånd från stadens centrum. Senare
tillkom ett stort antal fort, batterier och
mellan-verk på 6—8 km avstånd från staden, de
flesta vid östranden av höjdsträckningen Les
Cötes lorraines, ö. om Meuse, Woövreslättens
v. begränsning (se kartan).
Under världskriget var V.
skådeplatsen för väldiga strider. Ett livligt kamp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
