281 Verdandi—Verdun 282 Ve'rdandi, Tidskrift för Ungdomens Målsmän och Vänner i Hem och Skola, se Sandström, A. M. C. Werdau [v^rdåü], stad i ty. fristaten Sach-sen, vid floden Pleisse; 21,590 inv. (1933). Betydande textil- och maskinindustri. Verden [fè'rden], stad i preuss. prov. Hannover, vid Aller, 4 km ovanför dess mynning i Weser; 10,073 inv. (1925). Gotisk domkyrka, gr. i slutet av 1200-talet, fullb. 1490. Cigarr-och möbelfabriker m. m. Verden [fè'rdon], fordom biskopsstift och hertigdöme i n. v. Tyskland. 1566 infördes reformationen i V., som därefter styrdes av en protestantisk biskop. 1632—36 var det besatt av svenska trupper, och 1645 intogs det ånyo av svenskarna under H. Chr. Königs-marck. I westfaliska freden 1648 avträddes V. som rikslän till Sverige, nu i egenskap av sekulariserat hertigdöme. Det ställdes därefter under gemensam styrelse med Bremen (se d. o., sp. 1176 f.). 1719 avträdde Sverige V. till kurfursten av Hannover. 1810—14 ingick V. i konungariket Westfalen, tillhörde därefter till 1866 åter Hannover, varefter det med detta rike införlivades i Preussen. — Jfr E. A. Zetterqvist, »Grundläggningen af det svenska väldet i hertigdömena Bremen och Verden» (1891). B. E-r. Werden [vé'r-], före 1929 stad i preuss. Rhenprovinsen, nu stadsdel i Essen. I det 1803 upphävda klostret anträffades på 1500-talet Codex argenteus. Verdens Gang, norsk tidning, utgavs av Peder Olsen i Oslo frän 1868 med 3 n:r i veckan, vart 1887 daglig. 1876—juni 1878 var Johan Sverdrup red., 1878—1910 O. A. Thommessen (se d. o.), som gjorde bladet till organ för den radikala vänstern och landets mest spridda politiska tidning. Med V. sammanslogs 1920 Norske Intelligenssedler; 1923 uppgick den i Tidens Tegn. Ve'rdi, G i u s e p p e, italiensk tonsättare (1813 ,o/io—1901 ”h). Studerade musik bl. a. för operarepetitören Lavigna i Milano. V., vars huvudsakliga livsverk ägnades operan, vann sina första mera betydande framgångar med »Nabucodonosor» (1842) och »Ernani» (text efter V. Hugos »Hernani»; 1844; Sthlm 1853). Bland ett tiotal därpå följ, verk, vilkas premiärer ej slogo väl ut, ha några på senare tid, i samband med den allmänna s. k. Verdi-renässansen, åter kommit till framförande. Främst märkes däribland »Macbeth» (text efter Shakespeare; urpremiär 1847; Sthlm 1852), vars repris (Sthlm 1921) även haft till grund en av V. (1865) företagen omarbetning. »Luisa Miller» (text efter Schillers »Kabale und Liebe»; 1849) gjorde dock redan från början mer lycka. En glansperiod började med »Ri-goletto» (text efter V. Hugos »Le roisamuse»; 1851; Sthlm 1861), som följdes av »11 trova-tore» (1853; »Trubaduren», 1860) och »La Traviata» (text efter A. Dumas d. y:s »Kame-liadamen»; 1853; »Den vilseförda», 1868). I dessa V:s mest populära operor, där sångmelodien är buvudbäraren av det dramatiska uttrycket och orkestern oftast blott ackompanjerar, verkar V :s teatertemperament med elementär kraft. Mer reflekterande blir V. under en därpå följ, övergångsperiod, då han genom en ofta deklamatorisk textbehandling och en mer än förut självständigt skildrande orkester söker ge fördjupad själsdramatik. »Un ballo in maschera» (libretton handlande om Gustav lll:s mord; 1859; »En maskeradbal», 1927; redan förut given av ett italienskt sällskap i Stockholm 1867) flödar av melodisk ingivelse, men i övrigt saknas helgjutenhet hos de nu tillkomna verken. Dessa på senare tid åter framdragna, åtm. delvis fängslande operor äro i övrigt »Les vépres siciliennes» (Paris 1855), »Simone Boccanegra» (1857; omarb. med textändringar av A. Boito; Göteborg 1932), »La forza del destino» (1862; »ödets makt», 1928) och »Don Carlos»(text efter Schiller; Paris 1867; Sthlm 1933). En höjdpunkt betecknas av »Aida» (komponerad för öppnandet av en italiensk operascen i Kairo; 1871; Sthlm 1880), som är både pompös opera med orientalisk kolorit och ett av äkta känsla och lidelse fyllt drama. Efter ett längre uppehåll överraskade V. med »Otello» (1887; Sthlm 1890), som i ett helt spontant och förandligat tonspråk förverkligar en friare formgivning. V :s sista verk för scenen, »Falstaff» (1893; Sthlm 1896), som utmärkes av ett i sångstämmorna förhärskande parlando. är en av kvickhet och humor tindrande opera buffa. Till de båda sista operornas höga nivå bidrogo de av Bmto i anslutning till Shakespeare författade texterna. — Av V ;s övriga kompositioner märkas en stråkkvartett, ett melodiskönt »Re-quiem» över Manzoni (1862) och »Quattro pez-zi sacri» för kör (1898). — Biogr. av A. Weissmann (1922), C. Gatti (1931). F. Toye (s. å.), H. Gerigk (1932) m. fl. Jfr även H. Key, »V:s Macbeth» (1919; textbearbetning med biogr. inl.). — V:s porträtt återges på vidstående plansch. H. G-t. Verdi'kt (fr. och eng. verdict), juryns utsaga, se Jurydomstol. Verdun [värdö'], V. - s u r - M e u s e, stad i fr. dep. Meuse, vid floden Meuse och järnvägen Paris—Metz; 16,540 inv. (1931); biskopssäte. V. är stark fästning och viktig järnvägsknut; trävaru-, läder-, konfektions- och kemisk industri. Stadens inre delar, omgivna av äldre bastioner, skadades svårt av den tyska beskjutningen under världskriget. Bland byggnader märkas det högt belägna citadellet samt katedralen Notre-Dame (gr. på 1000-talet). S. F. V., det romerska Virodunum, kom 843 till Lothringen, 870 till Frankrike och 925 till Tyska riket. 1552 erövrades staden av Henrik II av Frankrike men avträddes jämte bl. a. biskopsstiftet V. formligen till detta land först i westfaliska freden 1648. Om fördraget i V. 843 se Karl, sp. 394. Ä. S-n. V:s äldre befästningar anlades av Vauban. Efter 1870—71 års krig, då V. intagits av tyskarna 8 nov. 1870, utbyggdes V. till en stark, av fortgördlar omgiven fästning. De inre, först byggda forten ligga på 3—5 km avstånd från stadens centrum. Senare tillkom ett stort antal fort, batterier och mellan-verk på 6—8 km avstånd från staden, de flesta vid östranden av höjdsträckningen Les Cötes lorraines, ö. om Meuse, Woövreslättens v. begränsning (se kartan). Under världskriget var V. skådeplatsen för väldiga strider. Ett livligt kamp-