Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
Ver dun—Vere
284
Läget 21 febr. 1916.
» 4 juli 1916.
» 16 dec. 1916.
» i slutet av aug. 1917.
Permanenta befästningar.
Striderna vid Verdun febr. 1916 — aug. 1917.
skede var tiden april—juni 1915, då
tyskarna, ehuru förgäves, försökte innesluta
fästningen från s. ö., varvid i synnerhet vid Les
Éparges heta strider stodo. Följ, år blev en
av tyskarnas huvudoperationer förlagd till V.
Ang. motiven för och det allmänna förloppet
av det s. k. slaget vid V. se
Belgiskfranska fronten, sp. 1169—72. Tyske
generalstabschefen Falkenhayns avsikt var
icke så mycket att erövra fästningen (ett
företag, som skulle ha krävt betydligt större
krafter, än som nu funnos disponibla) som att
genom upprepade och täta angrepp draga dit
allt större delar av den franska armén och
genom en ihållande nötning få den att
»förblöda». Den tyska aktionen, som tog sin
början 21 febr., begränsades först till högra
Meusestranden, där det första anfallet sattes
in på den 11 km breda frontlinjen Consenvoye
—Azannes (rätt n. om V.), och de första
dagarna medförde åtskilliga terrängvinster.
Fransmännen, som 1915 i hög grad försvagat
fästningens bestyckning och minskat dess
besättning, hade först strax före det tyska
anfallet börjat åter sätta försvaret i stånd men
ingrepo nu med den största energi för att
möta faran. Till chef för V:s befästa område
utsågs general Pétain, och trupper till
förstärkning ställdes rikligt till förfogande.
Förbindelserna bakåt måste, då de till V. ledande
järnvägarna voro avskurna el. lågo under
fiendens eld, nästan h. o. h. förläggas till
vägen Bar-le-Duc—V., av fransmännen nu
benämnd la voie sacrée, där tidtals ända till 6,000
automobiler per dygn passerade.
Försvarsåtgärderna visade sig snart verksamma. De tyska
framgångarna fortsatte visserligen med
erövringen (25 febr.) av fortet Douaumont (se
d. o.), men därefter minskades
terrängvinsterna under fransmännens växande motstånd.
Nu utsträcktes aktionen till vänstra
Meusestranden, där tyskarna 6 mars gingo till
anfall på linjen Béthincourt—Forges. Men även
här visade sig motståndet starkare, än man
väntat, och det fordrades ytterligare starka
kraftuppbåd och över två
månader, innan de angripande satt
sig i besittning av de
hårdnackat försvarade höjderna 304 och
Le Mort Homme. De under
tiden fortsatta angreppen ö. om
floden krävde alltjämt stora
offer. Ännu i början av juni
hade tyskarna icke kommit
längre än till erövring av
fortet Vaux, och en månad senare
hade de nått endast
obetydligt längre (fortet Thiaumont
och byn Fleury). Då vid denna
tid fransmännen med djärv
beslutsamhet satte i gång en
motoffensiv vid Somme (se d.
o. 1) och därmed visade, att
Falkenhayns beräkning om alla
franska stridskrafters
tvingande in i »Meusekvarnen» slagit
slint, avtog den tyska
aktiviteten successivt vid V.
Initiativet övergick till
fransmännen, som före årets slut i stor
utsträckning återtogo de
förlorade ställningarna och drevo
tyskarna tillbaka till linjen
Damloup—Bezon-vaux-—Louvemont—Vacherauville. — Under
förra hälften av 1917 utkämpades strider med
växlande lycka, tills fransmännen 20 aug.
företogo ett stort anfall å ömse sidor om
Meuse, vilket tvingade tyskarna att draga
sig tillbaka mot Béthincourt, Samogneux och
Beaumont. Härigenom återfick V. i det
närmaste sin ursprungliga roll i försvaret.
Ur den mycket omfattande litt. må nämnas:
General M.***, »Slaget vid V.» (1916); H. Ph.
Pétain, »La bataille de V.» (1929); L. Gold
och A. Schwenke, »Die Tragödie von V. 1916»
(4 dir, 1926—28); J. Péricard, »V. 1914—1918»
(1934). _ M. B-dt.
Verdun [vo’don], stad i prov. Quebec,
Kanada, s. förstad till Montreal; 60.745 inv. (1931).
Verdy du Vernois [värdi’ dy värnwa’], J
u-lius von, preussisk general (1832—1910).
Blev infanteriofficer 1850, deltog i 1866 års
fälttåg i 2:a preussiska arméns stab, var
under 1870—71 års krig som överstelöjtnant
anställd i stora högkvarteret, blev 1888 general
av infanteriet och var 1889—90 krigsminister.
V:s »Studien über Truppenführung» (2 bd,
1870—74), »Studien über Felddienst» (1887)
och »Studien über den Krieg» (3 bd, 1892—
1909; på grundvalen av fransk-tyska kriget)
väckte mycken uppmärksamhet; alla tre
arbetena äro övers, till sv. C. O. N.*
Vere [vi’o], gammal engelsk adelssläkt, vars
stamfar, Aubrey de V., finns upptagen
i Domesdaybook av 1086. Huvudmannen bar
1142—1703 titeln earl av Oxford (se d. o.).
Släkten omfattar en lång rad krigare,
hovmän och politiker, bland vilka märkas: 1)
Robert de V., 9:e earl av Oxford (1362
—92), Rikard II :s gunstling, 1386 hertig av
Irland; 2) sir Francis V. (1560—1609),
som vann stort rykte för lysande bedrifter
under kriget i Nederländerna mot
spanjorerna; 3) sir Horace V., baron V. of Tilbury
(1565—1635), den föreg:s broder, som också
kämpade i Nederländerna och bl. a. var ledare
av en expedition till Pfalz 1620. V. S-g.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
