283 Ver dun—Vere 284 Läget 21 febr. 1916. » 4 juli 1916. » 16 dec. 1916. » i slutet av aug. 1917. Permanenta befästningar. Striderna vid Verdun febr. 1916 — aug. 1917. skede var tiden april—juni 1915, då tyskarna, ehuru förgäves, försökte innesluta fästningen från s. ö., varvid i synnerhet vid Les Éparges heta strider stodo. Följ, år blev en av tyskarnas huvudoperationer förlagd till V. Ang. motiven för och det allmänna förloppet av det s. k. slaget vid V. se Belgiskfranska fronten, sp. 1169—72. Tyske generalstabschefen Falkenhayns avsikt var icke så mycket att erövra fästningen (ett företag, som skulle ha krävt betydligt större krafter, än som nu funnos disponibla) som att genom upprepade och täta angrepp draga dit allt större delar av den franska armén och genom en ihållande nötning få den att »förblöda». Den tyska aktionen, som tog sin början 21 febr., begränsades först till högra Meusestranden, där det första anfallet sattes in på den 11 km breda frontlinjen Consenvoye —Azannes (rätt n. om V.), och de första dagarna medförde åtskilliga terrängvinster. Fransmännen, som 1915 i hög grad försvagat fästningens bestyckning och minskat dess besättning, hade först strax före det tyska anfallet börjat åter sätta försvaret i stånd men ingrepo nu med den största energi för att möta faran. Till chef för V:s befästa område utsågs general Pétain, och trupper till förstärkning ställdes rikligt till förfogande. Förbindelserna bakåt måste, då de till V. ledande järnvägarna voro avskurna el. lågo under fiendens eld, nästan h. o. h. förläggas till vägen Bar-le-Duc—V., av fransmännen nu benämnd la voie sacrée, där tidtals ända till 6,000 automobiler per dygn passerade. Försvarsåtgärderna visade sig snart verksamma. De tyska framgångarna fortsatte visserligen med erövringen (25 febr.) av fortet Douaumont (se d. o.), men därefter minskades terrängvinsterna under fransmännens växande motstånd. Nu utsträcktes aktionen till vänstra Meusestranden, där tyskarna 6 mars gingo till anfall på linjen Béthincourt—Forges. Men även här visade sig motståndet starkare, än man väntat, och det fordrades ytterligare starka kraftuppbåd och över två månader, innan de angripande satt sig i besittning av de hårdnackat försvarade höjderna 304 och Le Mort Homme. De under tiden fortsatta angreppen ö. om floden krävde alltjämt stora offer. Ännu i början av juni hade tyskarna icke kommit längre än till erövring av fortet Vaux, och en månad senare hade de nått endast obetydligt längre (fortet Thiaumont och byn Fleury). Då vid denna tid fransmännen med djärv beslutsamhet satte i gång en motoffensiv vid Somme (se d. o. 1) och därmed visade, att Falkenhayns beräkning om alla franska stridskrafters tvingande in i »Meusekvarnen» slagit slint, avtog den tyska aktiviteten successivt vid V. Initiativet övergick till fransmännen, som före årets slut i stor utsträckning återtogo de förlorade ställningarna och drevo tyskarna tillbaka till linjen Damloup—Bezon-vaux-—Louvemont—Vacherauville. — Under förra hälften av 1917 utkämpades strider med växlande lycka, tills fransmännen 20 aug. företogo ett stort anfall å ömse sidor om Meuse, vilket tvingade tyskarna att draga sig tillbaka mot Béthincourt, Samogneux och Beaumont. Härigenom återfick V. i det närmaste sin ursprungliga roll i försvaret. Ur den mycket omfattande litt. må nämnas: General M.***, »Slaget vid V.» (1916); H. Ph. Pétain, »La bataille de V.» (1929); L. Gold och A. Schwenke, »Die Tragödie von V. 1916» (4 dir, 1926—28); J. Péricard, »V. 1914—1918» (1934). _ M. B-dt. Verdun [vo'don], stad i prov. Quebec, Kanada, s. förstad till Montreal; 60.745 inv. (1931). Verdy du Vernois [värdi' dy värnwa'], J u-lius von, preussisk general (1832—1910). Blev infanteriofficer 1850, deltog i 1866 års fälttåg i 2:a preussiska arméns stab, var under 1870—71 års krig som överstelöjtnant anställd i stora högkvarteret, blev 1888 general av infanteriet och var 1889—90 krigsminister. V:s »Studien über Truppenführung» (2 bd, 1870—74), »Studien über Felddienst» (1887) och »Studien über den Krieg» (3 bd, 1892— 1909; på grundvalen av fransk-tyska kriget) väckte mycken uppmärksamhet; alla tre arbetena äro övers, till sv. C. O. N.* Vere [vi'o], gammal engelsk adelssläkt, vars stamfar, Aubrey de V., finns upptagen i Domesdaybook av 1086. Huvudmannen bar 1142—1703 titeln earl av Oxford (se d. o.). Släkten omfattar en lång rad krigare, hovmän och politiker, bland vilka märkas: 1) Robert de V., 9:e earl av Oxford (1362 —92), Rikard II :s gunstling, 1386 hertig av Irland; 2) sir Francis V. (1560—1609), som vann stort rykte för lysande bedrifter under kriget i Nederländerna mot spanjorerna; 3) sir Horace V., baron V. of Tilbury (1565—1635), den föreg:s broder, som också kämpade i Nederländerna och bl. a. var ledare av en expedition till Pfalz 1620. V. S-g.*