Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verga, Giovanni - Wergeland, Henrik Arnold - Wergeland, Nicolai - Wergeland, Oscar Arnold - Vergennes, Charles Gravier de - Vergerio, Pietro Paolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
Wergeland—Vergerio
290
en opera byggd). — V:s framställning är
ordknapp och åskådlig, försmår att vädja till
läsaren, ger i förtätad form med sträng
objektivitet och dramatisk kraft det
karakteristiska, det ursprungliga. — Monogr. av
L. Russo (1920). R-n B.
Wergeland [vä’rgelan], HenrikArnoId,
norsk skald (1808 17/e—1845 12/8), son till N. W.
Blev student 1825. Sommaren 1830 utkom
W :s omfångsrikaste och originellaste
ungdomsverk, »Skabelsen, mennesket og Messias».
Upplysningstidens rationalism och
romantikens evighetslängtan mötas i denna dikt, vars
form genom sin måttlöshet utmanar alla den
Heibergska estetikens lagar. Den för hela
dikten grundläggande idén utgör skaldens
förvissning om människors drift till fulländning.
Welhavens (se d. o.) kritik av arbetet
inledde en lång strid med denne, varunder W.
fördes in även på andra områden, särskilt
politiken samt ett omfattande socialt arbete.
1835—37 redigerade W. tidningen
Statsborge-ren, och från denna period har han i en
samling självbiografiska skisser, »Hasselnödder»
(1845), lämnat en glänsande, ofta godmodigt
skämtsam teckning. 1837 erhöll W. ett
heders-pris för sitt sångstycke »Campbellerne», som
fick sin premiär 24 jan. 1838 i Kristiania. W.
anställdes vid univ.-bibi. 1839 och blev 1840
riksarkivarie. 1839 fick han av Karl Johan
ett tvåårigt understöd ur konungens privata
kassa; till gengäld erbjöd han sig att utge
»fritvalgte arbeider for almuens oplysning».
Detta blev signalen till en häftig presskampanj
mot W., som av såväl fiender som vissa
vänner beskylldes för att ha sålt sig. W. slog
dock friskt omkring sig i en rad dräpande
kvicka farser, t. ex. »Stockholmsfareren»,
»Engelsk salt», »Den konstitutionelle» och
»Vinægers fjeldeventyr». Beskyllningen för
lycksökeri vederläde han genom
framgångsrikt arbete för allmogens upplysning, särskilt
genom tidningen For Arbeidsklassen, som ägde
bestånd till hans död. Nämnas bör även W :s
strävan att få förbudet mot judarnas
bosättning i Norge upphävt; härom vittna bl. a.
diktcyklerna »Jöden» (1842) och »Jödinden» (1844).
Bland W :s arbeten märkas f. ö. »Den engelske
lods» (1844), som inrymmer vackra
reseskildringar och även den kända dikten
»Hardang-er», vidare hans frihetsdikter »Det befriede
Europa» och »Czaris», den uppseendeväckande
dikt, varmed han hälsade Karl Johans intåg i
Kristiania 1838, »Kongens ankomst» (»Får en
banlyst harpe lyde?»), »Jan van Huysums
blomsterstykke», hans strålande svanesång »Til
min gyldenlak» m. fl. Medan hans tidigare
dikter ofta voro formellt bristfälliga och
fläckade av ett svulstigt bildspråk, präglas hans
senare alster av en klassiskt klar,
genomarbetad form. Det är främst dessa senare
dikter, som burit hans namn till eftervärlden.
Litt.: W:s »Samlede skrifter» utgåvos 1852
—57 i 9 bd av H. Lassen och hans »Skrifter
i udvalg», 7 bd, 1896—97. En ny uppl. av
W:s samlade skrifter utges 1918 ff. av D. A.
Seip och H. Jæger. Monogr. av H. Lassen
(2:a uppl. 1877) och H. Möller (1915). Se även
F. Bull och F. Paasche, »Illustreret norsk
lit-teraturhistorie», III (1932). — W :s porträtt
återges på vidstående plansch. G. M-in.*
Wergeland [vä’rgolan], N i c o 1 a i, norsk
präst, politiker (1780—1848). Tog 1803 teol.
ämbetsexamen och skrev 1811 avh.
»Mnemo-syne» om upprättandet av ett univ. i Norge,
vilken väckte stort uppseende. 1812 blev W.
komminister i Kristiansand och 1814 stadens
representant i församlingen på Eidsvoll. Där
uppträdde han som ivrig anhängare av det
Wedelska partiet, vilket betraktade Kristian
Fredrik med mycket misstroende och i stället
arbetade för en förening med Sverige. 1816
blev W. kyrkoherde i Eidsvoll. S. å. utgav
han sin våldsamma och ensidiga broschyr
»En sandfærdig beretning om Danmarks
politiske forbrydelser imod kongeriget Norge».
Se Hj. Christensen, »N. W.» (1899). G. M-in.*
Wergeland [vä’rgelan], Oscar Arnold,
norsk målare (1844—1910). Studerade flera
år i München. W. målade historiska motiv
som »Kristian II vid Dyvekes lik» (1879) och
»Norrmännen landa på Island år 872»,
genretavlor som »Söndagseftermiddag»
(Rudolfi-num i Prag), »Sjukt barn» (Nasjonalgalleriet
i Oslo). För norska stortinget utförde han
den noggrant studerade framställningen
»Riksförsamlingen på Eidsvoll 1814». (E. L-k.)
Vergennes [vär$ä’n], Charles Gravier,
greve de V., fransk statsman (1719—87). Var
en av Ludvig XV :s ledande diplomater och
väl förtrogen med dennes hemliga diplomati,
le secret du roi. Som
sändebud i
Konstan-tinopel 1755—68 (med
ambassadörs rang
från 1756) spelade V.
stor roll i den
östeuropeiska kabinettspolitiken men
hemkal-lades efter att
förgäves ha sökt
åstadkomma turkiskt
ingripande till stöd för
konfederationen i Bar.
1771 blev han
ambassadör i Stockholm med
uppgift att stödja Gustav III:s
maktsträvanden. Han medverkade skickligt till
förberedelserna för statsvälvningen men fick
efter hand en kritisk uppfattning av Gustav,
vilket blev till men för dennes politik, då V.
1774 blev Ludvig XVI:s utrikesminister. På
denna post slog han med framgång in på en
ny kurs. Le secret du roi avskaffades, och på
kontinenten uppträdde Frankrike
utjämnande för att i stället rikta hela sin kraft mot
England genom ingripande i
nordamerikanska frihetskriget. Genom Parisfreden 1783
vann V. åt Frankrike ej blott nya kolonier
utan även en starkare ställning i
storpolitiken. Kriget hade dock definitivt undergrävt
Frankrikes finanser, varigenom V. kom i
motsättning till den inre reformpolitiken och
bl. a. bidrog till Neckers fall 1781. Han
bevarade till sin död stort inrikespolitiskt
inflytande. — Litt.: Arbeten om V:s diplomati
av L. Bonneville de Marsangy (1894 och 1898),
H. Doniol (1898) m. fl.; P. Oursel, »La
diplo-matie de France sous Louis XVI» (1921). T. S-g.
Vergerio [verd^ä’riå], Pietro Paolo,
italiensk reformatorisk teolog (omkr. 1497—
1564). Var 1533 påvlig nuntie hos konung
XX. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
