289 Wergeland—Vergerio 290 en opera byggd). — V:s framställning är ordknapp och åskådlig, försmår att vädja till läsaren, ger i förtätad form med sträng objektivitet och dramatisk kraft det karakteristiska, det ursprungliga. — Monogr. av L. Russo (1920). R-n B. Wergeland [vä'rgelan], HenrikArnoId, norsk skald (1808 17/e—1845 12/8), son till N. W. Blev student 1825. Sommaren 1830 utkom W :s omfångsrikaste och originellaste ungdomsverk, »Skabelsen, mennesket og Messias». Upplysningstidens rationalism och romantikens evighetslängtan mötas i denna dikt, vars form genom sin måttlöshet utmanar alla den Heibergska estetikens lagar. Den för hela dikten grundläggande idén utgör skaldens förvissning om människors drift till fulländning. Welhavens (se d. o.) kritik av arbetet inledde en lång strid med denne, varunder W. fördes in även på andra områden, särskilt politiken samt ett omfattande socialt arbete. 1835—37 redigerade W. tidningen Statsborge-ren, och från denna period har han i en samling självbiografiska skisser, »Hasselnödder» (1845), lämnat en glänsande, ofta godmodigt skämtsam teckning. 1837 erhöll W. ett heders-pris för sitt sångstycke »Campbellerne», som fick sin premiär 24 jan. 1838 i Kristiania. W. anställdes vid univ.-bibi. 1839 och blev 1840 riksarkivarie. 1839 fick han av Karl Johan ett tvåårigt understöd ur konungens privata kassa; till gengäld erbjöd han sig att utge »fritvalgte arbeider for almuens oplysning». Detta blev signalen till en häftig presskampanj mot W., som av såväl fiender som vissa vänner beskylldes för att ha sålt sig. W. slog dock friskt omkring sig i en rad dräpande kvicka farser, t. ex. »Stockholmsfareren», »Engelsk salt», »Den konstitutionelle» och »Vinægers fjeldeventyr». Beskyllningen för lycksökeri vederläde han genom framgångsrikt arbete för allmogens upplysning, särskilt genom tidningen For Arbeidsklassen, som ägde bestånd till hans död. Nämnas bör även W :s strävan att få förbudet mot judarnas bosättning i Norge upphävt; härom vittna bl. a. diktcyklerna »Jöden» (1842) och »Jödinden» (1844). Bland W :s arbeten märkas f. ö. »Den engelske lods» (1844), som inrymmer vackra reseskildringar och även den kända dikten »Hardang-er», vidare hans frihetsdikter »Det befriede Europa» och »Czaris», den uppseendeväckande dikt, varmed han hälsade Karl Johans intåg i Kristiania 1838, »Kongens ankomst» (»Får en banlyst harpe lyde?»), »Jan van Huysums blomsterstykke», hans strålande svanesång »Til min gyldenlak» m. fl. Medan hans tidigare dikter ofta voro formellt bristfälliga och fläckade av ett svulstigt bildspråk, präglas hans senare alster av en klassiskt klar, genomarbetad form. Det är främst dessa senare dikter, som burit hans namn till eftervärlden. Litt.: W:s »Samlede skrifter» utgåvos 1852 —57 i 9 bd av H. Lassen och hans »Skrifter i udvalg», 7 bd, 1896—97. En ny uppl. av W:s samlade skrifter utges 1918 ff. av D. A. Seip och H. Jæger. Monogr. av H. Lassen (2:a uppl. 1877) och H. Möller (1915). Se även F. Bull och F. Paasche, »Illustreret norsk lit-teraturhistorie», III (1932). — W :s porträtt återges på vidstående plansch. G. M-in.* Wergeland [vä'rgolan], N i c o 1 a i, norsk präst, politiker (1780—1848). Tog 1803 teol. ämbetsexamen och skrev 1811 avh. »Mnemo-syne» om upprättandet av ett univ. i Norge, vilken väckte stort uppseende. 1812 blev W. komminister i Kristiansand och 1814 stadens representant i församlingen på Eidsvoll. Där uppträdde han som ivrig anhängare av det Wedelska partiet, vilket betraktade Kristian Fredrik med mycket misstroende och i stället arbetade för en förening med Sverige. 1816 blev W. kyrkoherde i Eidsvoll. S. å. utgav han sin våldsamma och ensidiga broschyr »En sandfærdig beretning om Danmarks politiske forbrydelser imod kongeriget Norge». Se Hj. Christensen, »N. W.» (1899). G. M-in.* Wergeland [vä'rgelan], Oscar Arnold, norsk målare (1844—1910). Studerade flera år i München. W. målade historiska motiv som »Kristian II vid Dyvekes lik» (1879) och »Norrmännen landa på Island år 872», genretavlor som »Söndagseftermiddag» (Rudolfi-num i Prag), »Sjukt barn» (Nasjonalgalleriet i Oslo). För norska stortinget utförde han den noggrant studerade framställningen »Riksförsamlingen på Eidsvoll 1814». (E. L-k.) Vergennes [vär$ä'n], Charles Gravier, greve de V., fransk statsman (1719—87). Var en av Ludvig XV :s ledande diplomater och väl förtrogen med dennes hemliga diplomati, le secret du roi. Som sändebud i Konstan-tinopel 1755—68 (med ambassadörs rang från 1756) spelade V. stor roll i den östeuropeiska kabinettspolitiken men hemkal-lades efter att förgäves ha sökt åstadkomma turkiskt ingripande till stöd för konfederationen i Bar. 1771 blev han ambassadör i Stockholm med uppgift att stödja Gustav III:s maktsträvanden. Han medverkade skickligt till förberedelserna för statsvälvningen men fick efter hand en kritisk uppfattning av Gustav, vilket blev till men för dennes politik, då V. 1774 blev Ludvig XVI:s utrikesminister. På denna post slog han med framgång in på en ny kurs. Le secret du roi avskaffades, och på kontinenten uppträdde Frankrike utjämnande för att i stället rikta hela sin kraft mot England genom ingripande i nordamerikanska frihetskriget. Genom Parisfreden 1783 vann V. åt Frankrike ej blott nya kolonier utan även en starkare ställning i storpolitiken. Kriget hade dock definitivt undergrävt Frankrikes finanser, varigenom V. kom i motsättning till den inre reformpolitiken och bl. a. bidrog till Neckers fall 1781. Han bevarade till sin död stort inrikespolitiskt inflytande. — Litt.: Arbeten om V:s diplomati av L. Bonneville de Marsangy (1894 och 1898), H. Doniol (1898) m. fl.; P. Oursel, »La diplo-matie de France sous Louis XVI» (1921). T. S-g. Vergerio [verd^ä'riå], Pietro Paolo, italiensk reformatorisk teolog (omkr. 1497— 1564). Var 1533 påvlig nuntie hos konung XX. 10