Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vergerio, Pietro Paolo - Vergilius (Virgilius), Publius Vergilius Maro - Vergniaud, Pierre Victurnien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
Vergilius—Vergniaud
292
Vergilius med två muser. Mosaik i Kartago från
100-talet e. Kr.
Ferdinand, förhandlade bl. a. med Luther om
ett allmänt konsilium, blev biskop i sin
födelsestad, Capodistria, och deltog i
religions-samtalen i Worms och Regensburg. V.
övergick till protestantismen och var under
1540-talet lutherdomens främste i n. Italien. 1549
flydde han undan inkvisitionen till Val
Tel-lina, där han 1550—53 var kyrkoherde. I en
mängd polemiska skrifter sökte han stärka
den förföljda evangeliska rörelsen i Italien.
1553 kallades han av hertig Kristofer till
Württemberg, levde som »hertigligt råd» i
Tübingen och medverkade där till bibelövers,
och boktryck på de sydslaviska språken.
Under de följ, åren vistades han bl. a. i
Grau-bünden, Wien och Polen, bekämpande
mot-reformationen och främjande de evangeliska
tendenserna. — Litt.: F. Hubert, »V:s
publi-zistische Thätigkeit» (1893); E. Comba, »I
protestanti nostri» (2 bd, 1895—97); C.
Bi-schoff, »Studien zu V.» (1909). Hj. H-t.*
Vergi’lius (V i r g i’l i u s), P u b 1 i u s V.
M a r o, romersk skald (70—19 f. Kr.). Fadern
ägde ett jordagods nära Mantova, och sonen
fick undervisning i Cremona och Milano, Rom
och Neapel. Återkommen till hembygden,
berördes V. av de godsindragningar, som
föranleddes av jordutdelningarna till
triumvirer-nas veteraner. Han hölls dock skadeslös
genom inflytelserika förbindelser; till hans
förmån ingrepo bl. a. Asinius Pollio och
Maece-nas. V. levde sedermera i Rom och Syditalien
under lärda studier och poetisk produktion
samt umgänge med tidens litterära och
politiska storheter. På hemväg från en resa till
Grekland i sällskap med Augustus avled han
i Brundisium (Brindisi) och begrovs i Neapel.
Han författade i ungdomen smärre dikter,
varav något är bevarat. Det äldsta av hans
större arbeten är »Bucolica» (Herdedikter), en
samling ekloger, författade åren 43—39. De
bjuda en latinsk motsvarighet till Theokritos’
idyller, av vilka de delvis äro bearbetningar,
dock utan att äga originalens friska realism.
Idylldiktningen överensstämde med V :s
naturell, men den romersk-klassiska poesiens
idealiserande tendens medförde en avvikelse
från förebilden. Dock innehåller V:s
»Bucolica» en rik poesi, särskilt framträdande i
versens melodiska skönhet. Ett par av
eklogerna falla genom ämnet utom herdediktens
sfär, t ex. den fjärde, det märkliga
hyllnings-kvädet till Asinius Pollio med förutsägelsen
om en nära förestående ny guldålder.
År 29 offentliggjorde V. sina Maecenas
tillägnade »Georgica», de fyra sångerna om
lantmannens uppgifter, liksom »Bucolica»
avfattade på hexameter och behandlande
åkerbruket, fruktträds- och vinodlingen,
boskapsskötseln samt biodlingen. Från den didaktiska
framställningen ske växlande avvikelser.
V:s sista och yppersta dikt är »Aeneiden»
(»Aeneis»), sagan om Aeneas (se d. o.), ett
patriotiskt verk, som avsåg att anknyta
ro-marstatens uppkomst till grekisk saga.
Aeneas tänkes genom räddandet av Tröjas
pena-ter ha givit upphov till romersk statskult och
Rom ha uppkommit ur det välde, som han
grundade i Latium.
Dikten var avsedd som en motsvarighet till
Odysséen och Iliaden. De sex första sångerna
skildra Aeneas’ uppbrott från det förstörda
Troja och hans irrfärder före ankomsten till
Italien, de sex senare hans öden och strider
där, som avslutas genom hans tvekamp med
rutulfursten Turnus. Särskilt prisade äro den
andra sången (Tröjas förstöring), den fjärde
(Didos och Aeneas’ kärlek) och den sjätte med
skildringen av Aeneas’ besök i underjorden.
En svaghet brukar förevitas dikten. Skalden
har ställt sin gudavärld och sina människor
på sin tids kulturplan. Men den värdighet
han förlänar dem kommer dem att förlora i
verklighetstycke. Aeneas lider särskilt därav,
att hjälten såsom huvudsaki. ett verktyg för
högre makters planer blivit utan eget
kraftigt liv. Å andra sidan stärkes intrycket av
diktens höga allvar genom händelsernas
infogande i en gudomlig världsplan, som f. ö.
även omfattar Augustus’ principat.
»Aeneiden» utgavs efter V:s död i icke
alldeles fullbordat skick. Men endast ett antal
ofullständiga hexametrar och kanske det
abrupta slutet vittna om att V. icke hunnit
lägga sista handen vid sitt verk. V :s dikter
blevo det klassiska mönstret för senare latinsk
poesi. Intresset för skalden försvann icke
under den kristna tiden. V. fick anseende
som den mänskliga vishetens apostel. Han
spelade även en roll i medeltidens mystik och
magi (se S o r t e s); jfr Dan t e A 1 i ghieri,
sp. 518. Hans verk ha återgivits i sv. övers,
av G. J. Adlerbeth (1804—07; 3:e uppl. 1831),
»Aeneiden» av J. Bergman (1921—23) och
eklogerna av J. Paulson (1929). — Litt.: D.
Comparetti, »Virgilio nel medioevo» (2:a uppl.
1896); R. Heinze, »Virgils epische Technik»
(1902; 2 :a uppl. 1908). E. St.
Vergniaud [värnjå’], Pierre
Victur-n i e n, fransk revolutionsman (1753—93).
Såsom advokat i Bordeaux var V. bland
stiftarna av därvarande jakobinklubb och
invaldes 1791 i lagstiftande församlingen. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
