291 Vergilius—Vergniaud 292 Vergilius med två muser. Mosaik i Kartago från 100-talet e. Kr. Ferdinand, förhandlade bl. a. med Luther om ett allmänt konsilium, blev biskop i sin födelsestad, Capodistria, och deltog i religions-samtalen i Worms och Regensburg. V. övergick till protestantismen och var under 1540-talet lutherdomens främste i n. Italien. 1549 flydde han undan inkvisitionen till Val Tel-lina, där han 1550—53 var kyrkoherde. I en mängd polemiska skrifter sökte han stärka den förföljda evangeliska rörelsen i Italien. 1553 kallades han av hertig Kristofer till Württemberg, levde som »hertigligt råd» i Tübingen och medverkade där till bibelövers, och boktryck på de sydslaviska språken. Under de följ, åren vistades han bl. a. i Grau-bünden, Wien och Polen, bekämpande mot-reformationen och främjande de evangeliska tendenserna. — Litt.: F. Hubert, »V:s publi-zistische Thätigkeit» (1893); E. Comba, »I protestanti nostri» (2 bd, 1895—97); C. Bi-schoff, »Studien zu V.» (1909). Hj. H-t.* Vergi'lius (V i r g i'l i u s), P u b 1 i u s V. M a r o, romersk skald (70—19 f. Kr.). Fadern ägde ett jordagods nära Mantova, och sonen fick undervisning i Cremona och Milano, Rom och Neapel. Återkommen till hembygden, berördes V. av de godsindragningar, som föranleddes av jordutdelningarna till triumvirer-nas veteraner. Han hölls dock skadeslös genom inflytelserika förbindelser; till hans förmån ingrepo bl. a. Asinius Pollio och Maece-nas. V. levde sedermera i Rom och Syditalien under lärda studier och poetisk produktion samt umgänge med tidens litterära och politiska storheter. På hemväg från en resa till Grekland i sällskap med Augustus avled han i Brundisium (Brindisi) och begrovs i Neapel. Han författade i ungdomen smärre dikter, varav något är bevarat. Det äldsta av hans större arbeten är »Bucolica» (Herdedikter), en samling ekloger, författade åren 43—39. De bjuda en latinsk motsvarighet till Theokritos’ idyller, av vilka de delvis äro bearbetningar, dock utan att äga originalens friska realism. Idylldiktningen överensstämde med V :s naturell, men den romersk-klassiska poesiens idealiserande tendens medförde en avvikelse från förebilden. Dock innehåller V:s »Bucolica» en rik poesi, särskilt framträdande i versens melodiska skönhet. Ett par av eklogerna falla genom ämnet utom herdediktens sfär, t ex. den fjärde, det märkliga hyllnings-kvädet till Asinius Pollio med förutsägelsen om en nära förestående ny guldålder. År 29 offentliggjorde V. sina Maecenas tillägnade »Georgica», de fyra sångerna om lantmannens uppgifter, liksom »Bucolica» avfattade på hexameter och behandlande åkerbruket, fruktträds- och vinodlingen, boskapsskötseln samt biodlingen. Från den didaktiska framställningen ske växlande avvikelser. V:s sista och yppersta dikt är »Aeneiden» (»Aeneis»), sagan om Aeneas (se d. o.), ett patriotiskt verk, som avsåg att anknyta ro-marstatens uppkomst till grekisk saga. Aeneas tänkes genom räddandet av Tröjas pena-ter ha givit upphov till romersk statskult och Rom ha uppkommit ur det välde, som han grundade i Latium. Dikten var avsedd som en motsvarighet till Odysséen och Iliaden. De sex första sångerna skildra Aeneas’ uppbrott från det förstörda Troja och hans irrfärder före ankomsten till Italien, de sex senare hans öden och strider där, som avslutas genom hans tvekamp med rutulfursten Turnus. Särskilt prisade äro den andra sången (Tröjas förstöring), den fjärde (Didos och Aeneas’ kärlek) och den sjätte med skildringen av Aeneas’ besök i underjorden. En svaghet brukar förevitas dikten. Skalden har ställt sin gudavärld och sina människor på sin tids kulturplan. Men den värdighet han förlänar dem kommer dem att förlora i verklighetstycke. Aeneas lider särskilt därav, att hjälten såsom huvudsaki. ett verktyg för högre makters planer blivit utan eget kraftigt liv. Å andra sidan stärkes intrycket av diktens höga allvar genom händelsernas infogande i en gudomlig världsplan, som f. ö. även omfattar Augustus’ principat. »Aeneiden» utgavs efter V:s död i icke alldeles fullbordat skick. Men endast ett antal ofullständiga hexametrar och kanske det abrupta slutet vittna om att V. icke hunnit lägga sista handen vid sitt verk. V :s dikter blevo det klassiska mönstret för senare latinsk poesi. Intresset för skalden försvann icke under den kristna tiden. V. fick anseende som den mänskliga vishetens apostel. Han spelade även en roll i medeltidens mystik och magi (se S o r t e s); jfr Dan t e A 1 i ghieri, sp. 518. Hans verk ha återgivits i sv. övers, av G. J. Adlerbeth (1804—07; 3:e uppl. 1831), »Aeneiden» av J. Bergman (1921—23) och eklogerna av J. Paulson (1929). — Litt.: D. Comparetti, »Virgilio nel medioevo» (2:a uppl. 1896); R. Heinze, »Virgils epische Technik» (1902; 2 :a uppl. 1908). E. St. Vergniaud [värnjå'], Pierre Victur-n i e n, fransk revolutionsman (1753—93). Såsom advokat i Bordeaux var V. bland stiftarna av därvarande jakobinklubb och invaldes 1791 i lagstiftande församlingen. V.