309 Veronakongressen—Veronese 310 slutet av 1400-talet), en av Norditaliens märkligaste renässansbyggnader. I närheten ligga Scalafurstarnas praktfulla gravar (Arche degli Sealigeri). Katedralen är uppförd i romansk stil på 1100-talet och senare ombyggd i gotisk. Längre mot s. den romerska dubbelporten Porta dei Borsari. Härifrån utgår Corso Cavour med ståtliga palats, däribland Palazzo Bevilacqua (av Sanmicheli; omkr. 1530), till Castel vecchio, från Cangrande Il:s tid, nu inrymmande det värdefulla stadsmuseet (Pinacoteca civica). Vid V:s största torg, Piazza Vittorio Emanuele, vanl. kallat Piazza Brå, ligga högvakten (Gran Guardia vecchia; i do risk stil), antikvitetsmuseum (Museo lapidario; gr. 1714, det första i sitt slag i Europa) och Arena, näst Colosseum i Rom Italiens största romerska amfiteater (trol. från första årh. e. Kr.), sedan 1913 skådeplats för lyriska festspel. I stadens v. del ligga kyrkorna San Bernardino, med Cap-pella Pellegrini i renässansstil (av Sanmicheli), och San Zeno maggiore, Norditaliens vackraste romanska kyrka, påbörjad efter 1117. De gamla befästningsportarna Porta Stupa och Porta nuova äro båda verk av Sanmicheli (mitten av 1500-talet). På vänstra Adigestranden, i Veronetta, ligga Sanmichelis praktverk Palazzo Pompei, nu naturhist. museum och konstakad., parken Giardino Giusti och en romersk teater (under utgrävning). — V. är starkt befäst och ingick i den förr mäktiga fästningsfyrkanten Mantova—V.— Peschiera—Legnano. E. L-r. År 89 e. Kr. blev V. romersk koloni och kort därefter en av Norditaliens viktigaste handelsstäder. Under Teoderik den stores regering var V. ett slags centrum för östgota-riket. Under medeltiden behärskades staden av olika adelsfamiljer, bl. a. della Scala 1260 —1387. Efter sistnämnda år innehades V. först av Milano, sedan av Padova. 1405 erövrades staden av Venezia, som sedan med korta intervaller innehade den till 1797. V. tillhörde Österrike 1814—66, varefter det införlivades med konungariket Italien. B. E-r. Litt.: A. Wiel, »The story of V.» (1902); A. M. Allen, »A history of V.» (1910); Ellen Rydelius, »8 italienska städer» (1929). Veronakongressen, den internationella kongress, som 20 okt.—14 dec. 1822 sammanträdde i Verona för att diskutera dels den orientaliska frågan, dels de politiska förhållandena i Spanien och Italien. I V. deltogo kejsarna av Österrike ocb Ryssland, konungen av Preussen samt flera italienska furstar. De främsta delegaterna voro för Österrike Met-ternich, för Ryssland Nesselrode, för England Wellington och för Frankrike Chateaubriand. V., som var ett led i den heliga alliansens reaktionära politik, beslöt bl. a. fransk intervention i Spanien. Mot detta beslut protesterade England och bröt därigenom med den heliga alliansens politik. B. E-r. Veronäl, Veronälnatrium, se Sömnmedel. Veronese [-råne'se], benämning på italienska konstnärer, som härstamma från Verona. Bonifazio V. (eg. Bonifazio dei P i t a t i; 1487—1553) var lärjunge till Palma vecchio men har även tagit starka intryck av Giorgione och Tizian samt hela den vene-zianska traditionen. V. är en av den vene- »Venezias triumf.» Målning av Paolo Veronese. zianska skolans mest typiska representanter. Hans vanl. på bredden anlagda kompositioner vittna om en sällsynt koloristisk begåvning. Färgförtoningen når hos honom i allm. en större mjukhet och likformighet än hos någon av de venezianska mästarna. V. framställer gärna sällskapsbilder med starkt lyrisk stämning, t. ex. »Den rike mannen och Lazarus» (Venezias akad.). Även de bibliska scenerna få ofta en likartad ton, bl. a. »Moses hittas» och »Kristus och äktenskapsbryter-skan» (båda i Brera, Milano). — Paolo V. (1528—88) hette eg. Paolo Caliari. V. hade fått sin utbildning i Veronas målar-tradition men tog snart starka intryck av den romerska konsten, varom de livliga förkortningar och rika rörelsemotiv, som förekomma i hans verk ung. 1552—57, bära vittne. Slutligt bestämmande för hans utveckling blev beröringen med det venezianska måleriet. V. bibehåller senare under hela sin verksamhet den smak, som präglat Giorgiones kompositioner och dem av Tizians verk, som äro fria från påverkan av den romerska konsten; han följer sålunda icke med i tidens manieristiska strömning och kan därför betraktas som en motsats till Tintoretto. Hans bibliska bilder sakna dennes religiösa allvar och mystiska intensitet. Mitt i motreforma-tionens stränga tidsålder ger V. uttryck åt en sensuell och världsligt aristokratisk uppfattning och en förkärlek för formens och färgens yppighet och prakt, som röja, att han snarare är en själsfrände till högrenässansens stora mästare än till sin egen tids ma-