Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
Veronakongressen—Veronese
310
slutet av 1400-talet), en av Norditaliens
märkligaste renässansbyggnader. I närheten ligga
Scalafurstarnas praktfulla gravar (Arche
degli Sealigeri). Katedralen är uppförd i
romansk stil på 1100-talet och senare ombyggd
i gotisk. Längre mot s. den romerska
dubbelporten Porta dei Borsari. Härifrån utgår
Corso Cavour med ståtliga palats, däribland
Palazzo Bevilacqua (av Sanmicheli; omkr.
1530), till Castel vecchio, från Cangrande
Il:s tid, nu inrymmande det värdefulla
stadsmuseet (Pinacoteca civica). Vid V:s största
torg, Piazza Vittorio Emanuele, vanl. kallat
Piazza Brå, ligga högvakten (Gran Guardia
vecchia; i do risk stil), antikvitetsmuseum
(Museo lapidario; gr. 1714, det första i sitt
slag i Europa) och Arena, näst Colosseum i
Rom Italiens största romerska amfiteater
(trol. från första årh. e. Kr.), sedan 1913
skådeplats för lyriska festspel. I stadens v. del
ligga kyrkorna San Bernardino, med
Cap-pella Pellegrini i renässansstil (av
Sanmicheli), och San Zeno maggiore, Norditaliens
vackraste romanska kyrka, påbörjad efter
1117. De gamla befästningsportarna Porta
Stupa och Porta nuova äro båda verk av
Sanmicheli (mitten av 1500-talet). På vänstra
Adigestranden, i Veronetta, ligga Sanmichelis
praktverk Palazzo Pompei, nu naturhist.
museum och konstakad., parken Giardino Giusti
och en romersk teater (under utgrävning). —
V. är starkt befäst och ingick i den förr
mäktiga fästningsfyrkanten Mantova—V.—
Peschiera—Legnano. E. L-r.
År 89 e. Kr. blev V. romersk koloni och
kort därefter en av Norditaliens viktigaste
handelsstäder. Under Teoderik den stores
regering var V. ett slags centrum för
östgota-riket. Under medeltiden behärskades staden
av olika adelsfamiljer, bl. a. della Scala 1260
—1387. Efter sistnämnda år innehades V.
först av Milano, sedan av Padova. 1405
erövrades staden av Venezia, som sedan med korta
intervaller innehade den till 1797. V. tillhörde
Österrike 1814—66, varefter det införlivades
med konungariket Italien. B. E-r.
Litt.: A. Wiel, »The story of V.» (1902);
A. M. Allen, »A history of V.» (1910); Ellen
Rydelius, »8 italienska städer» (1929).
Veronakongressen, den internationella
kongress, som 20 okt.—14 dec. 1822
sammanträdde i Verona för att diskutera dels den
orientaliska frågan, dels de politiska
förhållandena i Spanien och Italien. I V. deltogo
kejsarna av Österrike ocb Ryssland, konungen
av Preussen samt flera italienska furstar. De
främsta delegaterna voro för Österrike
Met-ternich, för Ryssland Nesselrode, för England
Wellington och för Frankrike Chateaubriand.
V., som var ett led i den heliga alliansens
reaktionära politik, beslöt bl. a. fransk
intervention i Spanien. Mot detta beslut
protesterade England och bröt därigenom med
den heliga alliansens politik. B. E-r.
Veronäl, Veronälnatrium, se Sömnmedel.
Veronese [-råne’se], benämning på italienska
konstnärer, som härstamma från Verona.
Bonifazio V. (eg. Bonifazio dei
P i t a t i; 1487—1553) var lärjunge till Palma
vecchio men har även tagit starka intryck
av Giorgione och Tizian samt hela den
vene-zianska traditionen. V. är en av den vene-
»Venezias triumf.» Målning av Paolo Veronese.
zianska skolans mest typiska representanter.
Hans vanl. på bredden anlagda kompositioner
vittna om en sällsynt koloristisk begåvning.
Färgförtoningen når hos honom i allm. en
större mjukhet och likformighet än hos
någon av de venezianska mästarna. V.
framställer gärna sällskapsbilder med starkt
lyrisk stämning, t. ex. »Den rike mannen och
Lazarus» (Venezias akad.). Även de bibliska
scenerna få ofta en likartad ton, bl. a. »Moses
hittas» och »Kristus och
äktenskapsbryter-skan» (båda i Brera, Milano). — Paolo
V. (1528—88) hette eg. Paolo Caliari.
V. hade fått sin utbildning i Veronas
målar-tradition men tog snart starka intryck av
den romerska konsten, varom de livliga
förkortningar och rika rörelsemotiv, som
förekomma i hans verk ung. 1552—57, bära vittne.
Slutligt bestämmande för hans utveckling
blev beröringen med det venezianska
måleriet. V. bibehåller senare under hela sin
verksamhet den smak, som präglat Giorgiones
kompositioner och dem av Tizians verk, som
äro fria från påverkan av den romerska
konsten; han följer sålunda icke med i tidens
manieristiska strömning och kan därför
betraktas som en motsats till Tintoretto. Hans
bibliska bilder sakna dennes religiösa allvar
och mystiska intensitet. Mitt i
motreforma-tionens stränga tidsålder ger V. uttryck åt
en sensuell och världsligt aristokratisk
uppfattning och en förkärlek för formens och
färgens yppighet och prakt, som röja, att han
snarare är en själsfrände till
högrenässansens stora mästare än till sin egen tids ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
