Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Veronesergrönt—Verrocchio
312
nierister. Formens och rörelsens mäktighet
utvecklas stundom t. o. m. på ett sätt, som
förebådar barockens smak (t. ex. den stora
plafonden med »Venezias triumf» i
Dogepa-latset). Som ett ex. på V:s madonnabilder
må nämnas »Madonnan med helgon» i
Venezias akad., vilken tydligen är utförd i
anslutning till Tizians Pesaromadonna och
bibehållit dess kraftiga diagonalrörelse men
fått en lättare komposition och praktfullare
detaljer. Bland V:s talrika freskocykler
märkas särskilt de i San Sebastiano i Venezia
(1554—56), i Villa Barbaro (Giacomelli) i
Maser (omkr. 1560) samt i Dogepalatset (vid
olika tillfällen). Icke minst de mytologiska
och allegoriska freskerna i Villa Giacomelli
ge tydligt besked om konstnärens strävan att
förläna sina kompositioner en världslig och
yppig skönhet med en rikedom av
anmärkningsvärt ljusa färgtoner. Av alla V:s stora
målningar ha gästabudsscenerna blivit mest
berömda. Främst bland dem står »Måltiden
i Levis hus» (1573; Venezias akad.). Den
tunga arkitekturens tre bågar bilda här en
mäktig omramning för gästabudets glans och
färgrikedom. Det är visserligen icke mycket
kvar av ämnets religiösa innehåll, men
kompositionen är i stället fylld av en
oförliknelig levnadslust och feststämning. Andra
kompositioner av denna art äro »Bröllopet i Kana»
(1561; nu i Paris) med många samtida
porträtt, »Gästabudet hos farisén» (1575; Paris)
och »Simons gästabud» (Turin). — Monogr. av
A. Venturi (1928) och G. Fiocco (s. å.). H. C-l.
Veronesergrönt, Veronagrönt, en art
grön jord från trakten av Verona, hållbart
och i målningsteknik användbart färgstoff,
som under namn av creta viridis var känt
redan i forntiden. K. A. V-g.*
Veronésergult, Veronagult, i allm. dets.
som k a s s e 1 g u 11 el. menge 1, stundom
även n e a p e 1 g u 11 (se d. o.). K. A. V-g.*
Verönica, Ärenpris, Prisa, artrikt släkte
av fam. Scrophulariaceae, med motsatta el.
kransställda blad,
vanl. fyra
foderblad och fyrflikig
krona (den översta
fliken störst och
bildad av två blad)
samt tvä ståndare.
I Sverige finnas 21
arter, en- el.
fleråriga örter med
blå, blekt violetta
el. nästan vita
blommor, hos
somliga ensamma i
bladvecken, hos
andra i klasar el. ax,
toppställda el. i
bladvecken. Till
den sistnämnda
gruppen höra bl. a.
V. chamaedrys, t
e-ärenpris, som
har vackert blå
blommor och
ägg-runt hjärtlika blad
och växer på ängar, samt V. beccabunga,
bäckgröna, som har övervintrande,
äggrunda, skaftade blad; den växer i bäckdrag
Teärenpris,
Verönica chamaedrys.
o. dyl. och var förr officinell. Buskartade
Ve-ronica-arter från Nya Zeeland och Tasmanien
odlas ofta i boningsrum och växthus. G. M-e.
Verönika, helgon, enl. legenden en from
kvinna, som under Kristi vandring till
Golgata räckte honom en duk, varmed han
torkade svett och blod från sitt ansikte. Hans
anletsdrag avtecknade sig då på duken. Jfr
Kristusbilder, sp. 127. H. W-n.
Werra, källflod till Weser (se d. o.).
Verrier [värie’], Paul, fransk språkman
(f. 1860). Var prof, i nordiska språk vid
Sor-bonne 1911—30. På V:s initiativ inrättades
vid Sorbonne lektorat i de tre nordiska
språken. V. har nitiskt
och framgångsrikt
verkat för att
befordra kännedomen om
svensk kultur och
litteratur i Frankrike.
Sedan gammalt livligt
intresserad för den
danska
nationalitets-kampen i
Sönderjyl-land, biträdde han de
danska deputationer,
som under
fredskon-ferensen 1919 i Paris
arbetade för de
dan
ska intressena, och var 1920 sakkunnig vid
internationella kommissionen för förvaltning
av folkomröstningsområdet i Sydslesvig. Bland
V :s skrifter märkas »Essai sur les principes
de la métrique anglaise» (3 bd, 1909—10 > och
»Le vers fran^ais» (3 bd, 1931). E. S-f.
Verrijn Stuart [feréVn sty’art], Coenrad
Alexander, holländsk nationalekonom (f.
1865), prof, i Utrecht. V. är en framstående
representant för österrikiska skolan och
medarbetare i De Economist. Bland hans skrifter
märkas penningteoretiska till kritik av
guld-myntfoten och försvar för en framtida fri
myntfot samt »De grondslagen der
volkshuis-houding» (1920; ty. övers. 1923). E. F. K. S-n.
Ve’rrius Fla’ccus, romersk grammatiker
under Augustus, författare bl. a. till ett arbete
»De verborum significatu» (Ordtolkningar),
viktigt för romersk fornkunskap men nu
känt blott genom ett ofullständigt bevarat
utdrag av Pompeius Festus (2:a el. 3:e årh.
e. Kr.) och Paulus Diaconus’ (se d. o.) excerpt
ur dennes verk. E. St.
Verrocchio [verå’kiå], Andrea del,
italiensk konstnär (1435—88). Var efter
Dona-tello den främste skulptören i Florens och
en centralperson i hela dess konstliv. V. var
verksam även som målare, arkitekt,
guldsmed och musiker. Som lärare har han haft
den största betydelse för hela den
florentinska generationen vid slutet av 1400 talet. I
hans ateljé ha bl. a. Lorenzo di Credi,
Peru-gino, Botticelli och Lionardo arbetat och
tagit djupa intryck. V:s skaparkraft försmår
varje upprepning av en gång funna lösningar
och motiv. Som målare är V. ytterst
ofullständigt känd. Det enda säkra verk, som
bevarats av hans hand, är den bekanta
målning av »Kristi dop», på vilken Lionardo
målat en av de små änglafigurerna (börjad
1474; i Uffizigalleriet i Florens). Man
tillskriver honom även med täml. stor
sannolikhet en serie madonnabilder (i Florens,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
