311 Veronesergrönt—Verrocchio 312 nierister. Formens och rörelsens mäktighet utvecklas stundom t. o. m. på ett sätt, som förebådar barockens smak (t. ex. den stora plafonden med »Venezias triumf» i Dogepa-latset). Som ett ex. på V:s madonnabilder må nämnas »Madonnan med helgon» i Venezias akad., vilken tydligen är utförd i anslutning till Tizians Pesaromadonna och bibehållit dess kraftiga diagonalrörelse men fått en lättare komposition och praktfullare detaljer. Bland V:s talrika freskocykler märkas särskilt de i San Sebastiano i Venezia (1554—56), i Villa Barbaro (Giacomelli) i Maser (omkr. 1560) samt i Dogepalatset (vid olika tillfällen). Icke minst de mytologiska och allegoriska freskerna i Villa Giacomelli ge tydligt besked om konstnärens strävan att förläna sina kompositioner en världslig och yppig skönhet med en rikedom av anmärkningsvärt ljusa färgtoner. Av alla V:s stora målningar ha gästabudsscenerna blivit mest berömda. Främst bland dem står »Måltiden i Levis hus» (1573; Venezias akad.). Den tunga arkitekturens tre bågar bilda här en mäktig omramning för gästabudets glans och färgrikedom. Det är visserligen icke mycket kvar av ämnets religiösa innehåll, men kompositionen är i stället fylld av en oförliknelig levnadslust och feststämning. Andra kompositioner av denna art äro »Bröllopet i Kana» (1561; nu i Paris) med många samtida porträtt, »Gästabudet hos farisén» (1575; Paris) och »Simons gästabud» (Turin). — Monogr. av A. Venturi (1928) och G. Fiocco (s. å.). H. C-l. Veronesergrönt, Veronagrönt, en art grön jord från trakten av Verona, hållbart och i målningsteknik användbart färgstoff, som under namn av creta viridis var känt redan i forntiden. K. A. V-g.* Veronésergult, Veronagult, i allm. dets. som k a s s e 1 g u 11 el. menge 1, stundom även n e a p e 1 g u 11 (se d. o.). K. A. V-g.* Verönica, Ärenpris, Prisa, artrikt släkte av fam. Scrophulariaceae, med motsatta el. kransställda blad, vanl. fyra foderblad och fyrflikig krona (den översta fliken störst och bildad av två blad) samt tvä ståndare. I Sverige finnas 21 arter, en- el. fleråriga örter med blå, blekt violetta el. nästan vita blommor, hos somliga ensamma i bladvecken, hos andra i klasar el. ax, toppställda el. i bladvecken. Till den sistnämnda gruppen höra bl. a. V. chamaedrys, t e-ärenpris, som har vackert blå blommor och ägg-runt hjärtlika blad och växer på ängar, samt V. beccabunga, bäckgröna, som har övervintrande, äggrunda, skaftade blad; den växer i bäckdrag Teärenpris, Verönica chamaedrys. o. dyl. och var förr officinell. Buskartade Ve-ronica-arter från Nya Zeeland och Tasmanien odlas ofta i boningsrum och växthus. G. M-e. Verönika, helgon, enl. legenden en from kvinna, som under Kristi vandring till Golgata räckte honom en duk, varmed han torkade svett och blod från sitt ansikte. Hans anletsdrag avtecknade sig då på duken. Jfr Kristusbilder, sp. 127. H. W-n. Werra, källflod till Weser (se d. o.). Verrier [värie'], Paul, fransk språkman (f. 1860). Var prof, i nordiska språk vid Sor-bonne 1911—30. På V:s initiativ inrättades vid Sorbonne lektorat i de tre nordiska språken. V. har nitiskt och framgångsrikt verkat för att befordra kännedomen om svensk kultur och litteratur i Frankrike. Sedan gammalt livligt intresserad för den danska nationalitets-kampen i Sönderjyl-land, biträdde han de danska deputationer, som under fredskon-ferensen 1919 i Paris arbetade för de dan ska intressena, och var 1920 sakkunnig vid internationella kommissionen för förvaltning av folkomröstningsområdet i Sydslesvig. Bland V :s skrifter märkas »Essai sur les principes de la métrique anglaise» (3 bd, 1909—10 > och »Le vers fran^ais» (3 bd, 1931). E. S-f. Verrijn Stuart [feréVn sty'art], Coenrad Alexander, holländsk nationalekonom (f. 1865), prof, i Utrecht. V. är en framstående representant för österrikiska skolan och medarbetare i De Economist. Bland hans skrifter märkas penningteoretiska till kritik av guld-myntfoten och försvar för en framtida fri myntfot samt »De grondslagen der volkshuis-houding» (1920; ty. övers. 1923). E. F. K. S-n. Ve'rrius Fla'ccus, romersk grammatiker under Augustus, författare bl. a. till ett arbete »De verborum significatu» (Ordtolkningar), viktigt för romersk fornkunskap men nu känt blott genom ett ofullständigt bevarat utdrag av Pompeius Festus (2:a el. 3:e årh. e. Kr.) och Paulus Diaconus’ (se d. o.) excerpt ur dennes verk. E. St. Verrocchio [verå'kiå], Andrea del, italiensk konstnär (1435—88). Var efter Dona-tello den främste skulptören i Florens och en centralperson i hela dess konstliv. V. var verksam även som målare, arkitekt, guldsmed och musiker. Som lärare har han haft den största betydelse för hela den florentinska generationen vid slutet av 1400 talet. I hans ateljé ha bl. a. Lorenzo di Credi, Peru-gino, Botticelli och Lionardo arbetat och tagit djupa intryck. V:s skaparkraft försmår varje upprepning av en gång funna lösningar och motiv. Som målare är V. ytterst ofullständigt känd. Det enda säkra verk, som bevarats av hans hand, är den bekanta målning av »Kristi dop», på vilken Lionardo målat en av de små änglafigurerna (börjad 1474; i Uffizigalleriet i Florens). Man tillskriver honom även med täml. stor sannolikhet en serie madonnabilder (i Florens,