315 Ver sacrum—Versailles 316 hänryckning kunna tjäna som exempel. — Verslära, se Metrik. — Versmått, v:s beskaffenhet med hänsyn till versfötter, taktart m. m. — Versschema, den teoretiska mönsterbilden av en v. utan hänsyn till hur språkmaterialet fyller den. — Versslag, dets. som versmått el. strofform. — Fri v. kallar man vanl. sådan språklig framställning, som genom att av författaren uppdelas i versrader anger sig som v. men är oregelbunden med avseende på versomfånget och v:s byggnad. Då texten genom likartadhet i fråga om versbyggnaden eller rim närmar sig den vanliga bundna stilen, är anspråket på att räknas till v. berättigat; hit räkna vissa metriker knitteln (jfr Knittelvers). Massor av s. k. fri v. böra likväl snarast kallas rytmisk eller retorisk prosa. R-nB. Ver sa'crum, lat., »helgad vår», »våroffer», hos italiska folk seden att till Mars el. Jupi-ter helga alla husdjur och människor, som föddes under närmaste vår; de senare skulle i sinom tid drivas ur landet och ställas till gudens förfogande. Enda romerskt ex. i historisk tid 217 f. Kr. E. St. Versailles [värsä'j], huvudstad i fr. dep. Seine-et-Oise, v. s. v. om Paris (17 km från dess centrum); 66,859 inv. (1931); biskopssäte. Staden har uppstått vid Versailles’ slott (se nedan), omgivet av vidsträckta parkanläggningar, som även omsluta Grand och Petit Trianon (se T r i a n o n). V:s centralpunkt är Place d’armes, framför slottet, som flankeras av Grandes och Petites Écuries (f. d. kungl. stallet, nu kaserner). Bland byggnader märkas f. ö. kyrkorna Saint-Louis (uppförd 1742 —54, sedan 1802 katedral) och Notre-Dame (1684—86) samt det från franska revolutionen bekanta bollhuset (Salle du jeu de paume). V. är en av Frankrikes förnämsta garnisonsorter med stora kaserner, flera flygplatser m. m. Staden har flera högre skolor (bl. a. statlig trädgårdsskola), museer samt stort stadsbibliotek. Som förort till Paris har V. goda förbindelser med huvudstaden. S. F. V. var urspr. en obetydlig by, då Ludvig XIII där lät uppföra ett jaktslott. 1682— 1789 var V. de franska konungarnas residens. 5 maj 1789 sammanträdde riksständerna där, men 5—6 okt. s. å. framtvingade Parispöbeln kungafamiljens och nationalförsamlingens flyttning till Paris. 5 okt. 1870—6 mars 1871 var V. högkvarter för den tyska hären, och 18 jan. 1871 proklamerades det tyska kejsardömet i slottets spegelsal. Från 10 mars 1871 var staden säte för Frankrikes regering (till 1875) och folkrepresentation (till 1879). Om frederna i V. 1783 och 1919 se resp. Nordamerikanska frihetskriget, sp. 1099, och Världskriget. (Å. S-n.) V:s slott (fr. Chåteau de Versailles el. Palais de Versailles), numera nationalmuseum, i v. delen av V., är ett av de mest betydande slotten i världen. Det bildar ett långsträckt byggnadskomplex med ett från huvudfasaden framspringande, rektangulärt mittparti samt två därmed sammanbyggda flyglar. Framför s. ö. huvudfasaden ligger en borggård (cour d’honneur), genom ett järngaller skild från Place d’armes (se ovan) och prydd med allegoriska framställningar, en ryttarstaty av Ludvig XIV (av Cartelier och Petitot, 1832) samt andra statyer. Borggården flankeras av två stora flygelbyggnader, fordom säten för regeringsdepartement. I slottets n. ö. flygel finnas en kyrka av Mansard och R. de Cotte (1699—1710) och en opera av Gabriel, byggd 1753—70. Alla fasader äro rikt prydda med kolonner, statyer m. m. Slottets inre har under tidernas lopp nästan fullständigt förändrats och upptas nu till största delen av konstsamlingar (Musée national de Versailles), men många salar vittna ännu om den ursprungliga prakten. Bland dem märkas les grands appartements du roi, 6 rum i mittpartiets andra flygelvåning. I dess mitt ligger bl. a. spegelsalen (galerie des glaces), rikt smyckad av Lebrun, samt, åt gårdssidan, salle de Væil-de-bæuf. Mittpartiets v. övervåning innesluter les grands appartements de la reine, däribland »drottningens sängkammare», salong och förmak. Ludvig XIV:s paradsalar, med tung, färgstark dekorering och utstyrsel, spegelsalen samt de angränsande »krigs-» och »fredssalarna», salle de l’æil-de-bæuf m. fl. rum visa smakväxlingen från Ludvig den fjortondes stils kalla prakt genom rokokons lekfulla elegans till Ludvig den sextondes stils förfinade, måttfulla behag och linjerenhet. Bland övriga salar märkas galerie des batailles, som prydes med 34 stora målningar av franska segrar från Klodvig t. o. m. Napoleon I, salles des croisades. med målningar, skildrande korstågstiden. samt de salar, som ägnats åt Krimkriget, fälttågen i Afrika och i Italien m. m. I slottet finnes även ett storartat skulptur- och porträttgalleri. Utanför v. slottsfasaden, som flankeras av en bred terrass, ligger en berömd park, anlagd under Ludvig XIII och 1667—88 fullbordad under Ludvig XIV av A. Lenötre (se d. o. och bild 8 till art. Trädgårdskonst), med bl. a. en mot slottsfasaden vinkelrät allé och många sidoalléer, liksom huvudallén prydda av statyer. I sin mitt innesluter allén en konstgjord kanal med två sidokanaler, berömda vattenkonster (les eaux de Versailles) och bassänger. S. om slottsterrassen ligger ett av Mansard 1684—86 byggt växthus och s. om detta en stor damm (pièce d’eau des suisses, grävd 1679—83 av Ludvig XIV:s schweizergarde). Kring Ludvig XIILs jaktslott (se ovan) började Ludvig XIV 1661 uppföra nuv. slottet; till- och ombyggnadsarbetena leddes av Levau. Senare uppförde J. Hardouin Mansard bl. a. de långsträckta flyglarna och inredde med biträde av en stab konstnärer de nya praktrummen. Under revolutionen blevo slottets konstföremål och möbler delvis förskingrade el. bortslumpade för vrakpris, och målningar och skulpturer, som tillhört »konungens kabinett», flyttades till Louvre. 1797 uppläts V. till specialmuseum för äldre och nyare fransk konst. De under Ludvig Filip företagna ändringarna, varigenom slottet gjordes till museum, förstörde mycket av oersättligt konstnärligt värde i slottets inre. Bland beskrivningar av V. märkas L. Dus-sieux, »Le chateau de V.» (2 dir, 1881); P. Bosq, »V. et les Trianons» (1887); Ph. Gille, »V. et les deux Trianons» (2 dir, 1899—1901); P. Favier, »L’architecture et la décoration aux palais de V. et des Trianons» (1899—1900;