Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
Verroia—Vers
314
»David.»
Bronsstaty av Verrocchio.
Berlin etc.). Som skulptör har V. utfört ett
icke så omfattande men desto mer
betydande verk. Särskilt utmärkande för alla
hans skulpturer äro den energiska, rytmiska
rörelsen, den
måleriska ytbehandlingen och
intresset för tolkningen
av det själsliga.
Den fria grupp av
»Kristus och
Thomas», som 1483
uppställdes i en
nisch på Or San
Michele, består av
två draperifigurer
(se bild på pl. 2
till Florentinsk
konst), vilkas
oregelbundna veckrikedom vore
meningslös, om den ej
avsåg att omge
figurerna med ett
fladdrande spel av
ljus och skugga.
Redan V:s första
större arbete, en
David av brons (omkr. 1465; Bargello i
Florens), är fullt av återhållen rörelse och
momentant liv. Det flyende ögonblickets rörelse
och stämning har V. fångat i den lilla
flygande putto, som kramar en fångad
delfin-unge (brunnsfigur på Palazzo Vecchios gård
i Florens, urspr. Villa Careggi).
Under sin Florenstid utförde V. tre
betydande gravmonument, som på grund av
vittgående skiljaktigheter ge en föreställning om
hans stora mångsidighet. På kardinal
Forte-guerris grav (bevarad i form av en lerskiss
i London) har den från himlen nedsvävande
Kristus fått en stark visionär karaktär tack
vare de brusande draperierna, som påminna
om Thomasgruppen. De reliefer, som
bevarats av Lucrezia Tornabuonis grav, tolka på
ett utomordentligt dramatiskt sätt sorgen
efter den i barnsäng avlidna unga modern.
Gravvården över Piero och Giovanni de’
Me-dici i San Lorenzo, en porfyrsarkofag med
en praktfull bronsdekor, är åter ett rent
dekorativt arbete. V:s förnämsta verk är
ryttarstatyn av Bartolommeo Colleoni (se
d. o., med bild) i Venezia, för vars utförande
han vistades i lagunstaden från 1481. Vid
V :s död 1488 var lermodellen färdig.
Gjut-ningen utfördes därefter av Leopardi, som
även svarat för den förnämliga sockeln. Det
är något uttrycksfullt dramatiskt över
Col-leonigruppen, en högsta anspänning av
individuell kraft, en betvingande rörelse, en
oupplöslig enhet mellan häst och ryttare, som
med all rätt givit den dess rykte som
världens förnämsta ryttarstaty. — Litt.: P.
Schu-bring, »Italienische Plastik des Quattrocento»
(1919; med bibliogr.). H. C-l.
Verroia [vä’ria], stad i grek, nomos
Thessa-lonike, Makedonien, vid järnvägen Saloniki
—Bitolj; 16,303 inv. (1932). V., forntidens
Be’roia, har många kyrkor från bysantinsk
tid samt medeltida befästningar.
Vers, rad i en dikt; ofta men oriktigt i
betydelsen strof (se d. o.); »bunden stil»,
motsatsen mot prosa; liten, numrerad avd.
av ett kap. i bibeln. — Metr. V. är en
rytmisk enhet, bestående av en el. flera
versfötter (se nedan), vilken sammanfogas med en
eller flera v. till olika långa stycken (se
S t i k i s k) el. till strofer (jfr Metrik).
Versbindning, se Enjambement. —
Versbyggnad, se Versfyllnad
nedan. — Versfot (takt) är den minsta
prosodiska enheten i en v.; om de i svensk
v. brukliga se Metrik. Den antika
grekiska och latinska metriken, som räknade
med långa (—) och korta (^->) stavelser,
namngav ett stort antal versfötter, till vilka den
svenska metriken, som är byggd på accenten
och i varje v. kräver en — och blott en —
höjning, i de flesta fall ej har
motsvarigheter, näml.:
I. Tvåstaviga: troké (— våren), jamb
(^ —, förnuft), spondé (–––, ljusflod),
pyrrhichius (’-’ titta [i
ordförbindelsen titta hi’t!]).
II. Trestaviga: daktyl (— , gående),
anapest (^ —, frieri), amphibrachys
(^ — befalla), creticus (— —,
hjältedöd), bacchius (^––, behagsjuk),
antibacchius (-mossrosen),
omo-loss (––––-, maktspråkshot), tribra-
chys (^ kakofo[niz]).
III. F y r s t a v i g a el. sammansatta:
koriamb (— —, riddarevärv), an-
tispast (^ gesällprovet),
ioni-cus a maiore ( dödbringande),
ionicus a minore (’-’ –––,
majestätsbrott), l:a—4:e peon
(—–––-saligare,––––––––––––-, förlåtande,
karaktären, —, medikament),
l:a—4:e epitrit (^–––––––, aprilstjärn-
sken, — ––-, juliåskslag,––-—,
vårbrytningstid,–––––––järnlänks-
kedja), proceleusmatiker (^
[sken]ideali[tet]).
Det var ibland tillåtet att byta ut en versfot
mot en annan, så att t. ex. versmåttet glykoné,
vars grundform var — —,
kunde få formen — — m. fl.
V e r s f y 11 n a d. Det språkliga material,
varav v. bildas, kan ej inpressas godtyckligt,
så att tryckstark stavelse utan hänsyn till
uttalet sättes i obetonad ställning i versfoten
eller tvärtom. Ä andra sidan är
versifikatö-ren icke absolut bunden av talets
accentförhållanden. Huvudregeln för den prosodiska
accentueringen är, att stavelse, som skall
uppbära versfotens ictus (höjning), bör vara
starkare betonad än de omgivande stavelser,
som tillhöra föreg. och samma versfots
sänkningar, vilket kallas fullständig
kongruens. I de fall, där ictusstavelsen endast
är lika stark som en bredvidstående
sänk-ningsstavelse, talar man om
ofullständig kongruens; denna kan vara
fullkomligt lika tillfredsställande som den
fullständiga. Inkongruens gör stundom v.
orytmisk; man har emellertid ofta förbisett,
att poesien vanl. ej är betjänt med eller
betjänar sig av schematiskt lika byggda v. På
grund av svenska språkets accent- och
kvanti-tetsförhållanden göra vissa ord svårigheter,
då de skola inpassas i ett versschema;
sammansättningar som maktspråk, Stjernstolpe och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
