313 Verroia—Vers 314 »David.» Bronsstaty av Verrocchio. Berlin etc.). Som skulptör har V. utfört ett icke så omfattande men desto mer betydande verk. Särskilt utmärkande för alla hans skulpturer äro den energiska, rytmiska rörelsen, den måleriska ytbehandlingen och intresset för tolkningen av det själsliga. Den fria grupp av »Kristus och Thomas», som 1483 uppställdes i en nisch på Or San Michele, består av två draperifigurer (se bild på pl. 2 till Florentinsk konst), vilkas oregelbundna veckrikedom vore meningslös, om den ej avsåg att omge figurerna med ett fladdrande spel av ljus och skugga. Redan V:s första större arbete, en David av brons (omkr. 1465; Bargello i Florens), är fullt av återhållen rörelse och momentant liv. Det flyende ögonblickets rörelse och stämning har V. fångat i den lilla flygande putto, som kramar en fångad delfin-unge (brunnsfigur på Palazzo Vecchios gård i Florens, urspr. Villa Careggi). Under sin Florenstid utförde V. tre betydande gravmonument, som på grund av vittgående skiljaktigheter ge en föreställning om hans stora mångsidighet. På kardinal Forte-guerris grav (bevarad i form av en lerskiss i London) har den från himlen nedsvävande Kristus fått en stark visionär karaktär tack vare de brusande draperierna, som påminna om Thomasgruppen. De reliefer, som bevarats av Lucrezia Tornabuonis grav, tolka på ett utomordentligt dramatiskt sätt sorgen efter den i barnsäng avlidna unga modern. Gravvården över Piero och Giovanni de’ Me-dici i San Lorenzo, en porfyrsarkofag med en praktfull bronsdekor, är åter ett rent dekorativt arbete. V:s förnämsta verk är ryttarstatyn av Bartolommeo Colleoni (se d. o., med bild) i Venezia, för vars utförande han vistades i lagunstaden från 1481. Vid V :s död 1488 var lermodellen färdig. Gjut-ningen utfördes därefter av Leopardi, som även svarat för den förnämliga sockeln. Det är något uttrycksfullt dramatiskt över Col-leonigruppen, en högsta anspänning av individuell kraft, en betvingande rörelse, en oupplöslig enhet mellan häst och ryttare, som med all rätt givit den dess rykte som världens förnämsta ryttarstaty. — Litt.: P. Schu-bring, »Italienische Plastik des Quattrocento» (1919; med bibliogr.). H. C-l. Verroia [vä'ria], stad i grek, nomos Thessa-lonike, Makedonien, vid järnvägen Saloniki —Bitolj; 16,303 inv. (1932). V., forntidens Be'roia, har många kyrkor från bysantinsk tid samt medeltida befästningar. Vers, rad i en dikt; ofta men oriktigt i betydelsen strof (se d. o.); »bunden stil», motsatsen mot prosa; liten, numrerad avd. av ett kap. i bibeln. — Metr. V. är en rytmisk enhet, bestående av en el. flera versfötter (se nedan), vilken sammanfogas med en eller flera v. till olika långa stycken (se S t i k i s k) el. till strofer (jfr Metrik). Versbindning, se Enjambement. — Versbyggnad, se Versfyllnad nedan. — Versfot (takt) är den minsta prosodiska enheten i en v.; om de i svensk v. brukliga se Metrik. Den antika grekiska och latinska metriken, som räknade med långa (—) och korta (^->) stavelser, namngav ett stort antal versfötter, till vilka den svenska metriken, som är byggd på accenten och i varje v. kräver en — och blott en — höjning, i de flesta fall ej har motsvarigheter, näml.: I. Tvåstaviga: troké (— våren), jamb (^ —, förnuft), spondé (------, ljusflod), pyrrhichius ('-' titta [i ordförbindelsen titta hi't!]). II. Trestaviga: daktyl (— , gående), anapest (^ —, frieri), amphibrachys (^ — befalla), creticus (— —, hjältedöd), bacchius (^----, behagsjuk), antibacchius (-mossrosen), omo-loss (---------, maktspråkshot), tribra- chys (^ kakofo[niz]). III. F y r s t a v i g a el. sammansatta: koriamb (— —, riddarevärv), an- tispast (^ gesällprovet), ioni-cus a maiore ( dödbringande), ionicus a minore ('-' ------, majestätsbrott), l:a—4:e peon (—-------saligare,-------------------------, förlåtande, karaktären, —, medikament), l:a—4:e epitrit (^--------------, aprilstjärn- sken, — -----, juliåskslag,-----—, vårbrytningstid,--------------järnlänks- kedja), proceleusmatiker (^ [sken]ideali[tet]). Det var ibland tillåtet att byta ut en versfot mot en annan, så att t. ex. versmåttet glykoné, vars grundform var — —, kunde få formen — — m. fl. V e r s f y 11 n a d. Det språkliga material, varav v. bildas, kan ej inpressas godtyckligt, så att tryckstark stavelse utan hänsyn till uttalet sättes i obetonad ställning i versfoten eller tvärtom. Ä andra sidan är versifikatö-ren icke absolut bunden av talets accentförhållanden. Huvudregeln för den prosodiska accentueringen är, att stavelse, som skall uppbära versfotens ictus (höjning), bör vara starkare betonad än de omgivande stavelser, som tillhöra föreg. och samma versfots sänkningar, vilket kallas fullständig kongruens. I de fall, där ictusstavelsen endast är lika stark som en bredvidstående sänk-ningsstavelse, talar man om ofullständig kongruens; denna kan vara fullkomligt lika tillfredsställande som den fullständiga. Inkongruens gör stundom v. orytmisk; man har emellertid ofta förbisett, att poesien vanl. ej är betjänt med eller betjänar sig av schematiskt lika byggda v. På grund av svenska språkets accent- och kvanti-tetsförhållanden göra vissa ord svårigheter, då de skola inpassas i ett versschema; sammansättningar som maktspråk, Stjernstolpe och