317 Versaler—Wertmüller 318 planschverk); P. de Nolhac, »Histoire du chä-teau de V.» (1899), »Les jardins de V.» (1905), »V.» (2 bd, 1908—09), »V, et Trianon» (1909) och »V. et la cour de France» (1925); A. Pe-raté, »V.» (1904; ny uppl, 1921; ty. övers. 1906); A. Bertrand, »V.» (1906); E. Cazes, »Le chäteau de V.» (1910); Cecilia Hill, »V.: its life and history» (1925). Orn V:s museum i dess första skick se J. D. C. Gavard, »Galeries historiques de V.» (10 dir med 1,550 tavlor, 1837-^4; suppl. i 6 bd 1847—49). G-gN? Versaler (ty. Ver sali en), boktr., »stora» bokstäver (majuskler) i motsats till gem t n a (»små» bokstäver, minuskler). V. ha fått sitt namn av sin användning i »versernas» (versradernas) början. Jfr även Kapitäl 2. Versatll, föränderlig, vankelmodig. — Subst.: Versatilitét. Verserad, belevad, världsvan. Versifiera, sätta på vers, ge versform. — V ersifikatiön, versbildning, -byggnad. Ve'rsio, lat., översättning. — V e'r s i o vulgäta, V u 1 g ä t a, se Bibelöversättningar, sp. 210. Version [värjö'n], avfattning, tolkning; tydning, vändning. Ve'rsi sciolti [vä'rsi fåJti], it., blankvers, orimmade femfotade jamber. Ve'rso (lat. fo'lio ve'rso, på bladets baksida), se Papyrus, sp. 632. Verst, ryskt vägmått = 1,067 km. Versteegh [forsté'g], Arend Nicolaus, bruksägare (1849—1931). Född i Holland, överflyttade V. i början av 1870-talet till Sverige. På 1880-talet övertog han Härnösands ångsågs a.-b., vars anläggningar i Härnösand han sålde 1914. V. blev tidigt huvuddelägare även i Graningeverken med tillhörande Bollsta sågverk och Forsse träsliperi, så ock i Sandvikens sågverks a.-b. och senare i Utan-sjö cellulosa a.-b., vilka företag under hans ledning utvecklades tekniskt och ekonomiskt. Ve'rsus lo'ngus, lat., se E n n i u s. Ve'rte el. V e r t ä t u r, lat., vänd om (bladet, typen)!; vänd! Se Korrektur, sp. 1238. Ve'rtebra, lat., ryggkota. — Vertebral-kanalen, se Ryggrad. Vertebräter, dets. som ryggradsdjur (se d. o.). Ve'rtex, Toppunkt, mat., den punkt på en kroklinje, där krökningen är störst. Wértheimer [hälmor], Eduardvon, ungersk historiker (1848—1930). W. blev prof, i Pressburg 1886 och var framstående kännare av nyaste tidens politiska historia. Banbrytande är hans biogr. »Graf Julius Andräs-sy» (3 bd, 1910—13; jfr G. Wittrock i Hist. Tidskr. 1919). Han utgav dessutom »Bismarck im politischen Kampf» (1930). R. Sv-m. Werther [ve'rtor], huvudpersonen i romanen »Die Leiden des jungen Werthers» (1774; av J. W. von Goethe (se d. o., sp. 806), nämns ofta som urtypen för en trånsjuk, livsled yngling. Jfr Jerusalem, C. W. Verticillätae, bot., se Lä ppblomstriga. Vertikal (av lat. ve'rtex, se d. o.). 1. (Mat.) Dets. som lodrät (se d. o.). 2. (Skpsb.) Benämning på de linjer, s. k. långskeppslinjer, som på konstruktionsrit-ningen till ett fartyg utgöra skärningen mellan fartygskroppen och plan, parallella med fartygets mittplan. Ax. L. A.U .Wertmüller. Självporträtt. I Nationalmuseum. Vertikalcirkel, ett fast uppställt instrument, med vars hjälp man medelst en i asi-mut vridbar cirkel uppmäter himlakropparnas höjder. V;s huvuddel är den ytterst noggrant graderade höjd- el. vertikalcirkeln. Om v. begagnas i el. nära meridianen, bestämmes på ett enkelt sätt deklinationen ur de uppmätta höjderna. K. Lmk. Vertikalintensitet, seJordmagnetism. Vertikallinje, dets. som lodlinje (se d. o.). Vertikalplan, varje plan, som går genom en lodlinje (se d. o.). Jfr Horisontalplan. Vertikalskruv, Vertikalsväng, se Flygning, sp. 647. Vertikalur, se Solur. Vertikalvinklar kallas två vinklar, då de äro så ställda mot varandra, att den enas ben utgöra förlängningarna av den andras. Sådana vinklar äro lika stora. Vink larna a och a1 äro vertikalvinklar, likaså vinklarna b och b1. (T. B.) Wertmüller, Adolf Ulrik, målare (1751 —1811), studerade skulptur för Larchevéque 1765—71, sedan målning för L. Pasch d. y. 1772 for han till Paris och studerade där. 1774 reste W. till Rom, 1780 återkom han till Paris. Bland hans där utförda arbeten märkas »Ariadne på Naxos» (ett ex. i helfigur, ett i bröstbild, båda 1783; Nationalmuseum i Stockholm). W. blev nu förste hovmålare. Genom Gustav III:s be-medling fick W. tillåtelse att måla Marie Antoinettes porträtt. W :s arbete fick en rätt oblid kritik; han överarbetade tavlan, innan den hemsändes som gåva från drottningen till Gustav III (nu i Nationalmuseum, en senare kopia i Versailles). Andra målningar från dessa år i Paris äro ett porträtt i knästycke av baron E. M. Stael von Holstein (1783; på slottet Coppet), »Amor dansande som Bacchus» (1784; Lunds museum) och porträtt av G. M. Armfelt i skytisk dräkt (s. å.; Uppsala; dessutom 2 ex.). Han målade även ett porträtt av arkitekten C. F. Sundvall (1786; Konst-akad. i Stockholm) samt en stor framställning av Danae, utsträckt på sin bädd (1787; Nationalmuseum). 1788 begav sig W. till Bordeaux och efter revolutionens utbrott till Madrid 1790, till Cådiz 1791. Han for 1794 på en svensk brigg därifrån till Amerika. I Filadelfia fick han s. å. måla ett porträtt av George Washington (en replik från 1795 i Nationalmuseum). 1796 återvände han till Paris och 1797 till Stockholm, som han nu återsåg efter 25 års bortovaro. Under vistelsen i Stockholm utförde han flera porträtt, bl. a. ett litet självporträtt 1799 (Konstakad.). S. å. blev han vald till pro<f. vid Konstakad.