463 Wijkman, J. H.—Vik 464 Viks slott. rättegångsverken, blev 1919 landskamrer i Örebro och är sedan 1931 landshövding i Västernorrlands län. W. har även varit bl. a. förlikningsman i arbetstvister 1919—31. Wijkman [vik-], Johan Henrik, finländsk politisk äventyrare, avrättad 1751. Blev borgmästare i Brahestad 1731 och var som sådan riksdagsman i borgarståndet, avancerade till häradshövding i Lillsavolaks 1740 men anklagades för uppvigling och flydde 1748 till Ryssland. 1749 kom W. till Stockholm, där han lockades att för betalning medverka i ryska stämplingar med vissa möss-partigängare och åtog sig att arrangera en yttring av ryssvänlig folkmening i Finland. Han synes ej ha ämnat infria sina löften men röjdes och dömdes till döden. T. S-g. Wijkman [vik-], Sven Caspersson, biskop, politiker (1754—1839), son till den som mösspolitiker kände prosten Casper W. (1718—80). Blev 1795 teol. prof, i Uppsala, 1800 teol. dr, 1805 kyrkoherde i Simtuna, 1819 domprost i Västerås och 1825 biskop där W. spelade en viss roll på riksdagarna, där han 1800—30 tillhörde prästeståndet och var led. av konstitutionsutskottet. Han företrädde i allm. en moderat-liberal ståndpunkt. 1803, 1820 och 1822 var han statsrevisor. B. E-r. Wijkmark [vik-], Oskar Hen n ing Vi 1-h e I m, skolman, teolog (f. 1875 2"/;), teol. lic. i Lund 1911 och teol. dr där 1923. W., som 1906 blev adjunkt vid Nya elementarskolan i Stockholm och 1911—23 var studierektor vid Kungsholmens läroverk för flickor, är sedan 1926 lektor i kristendom och modersmålet vid Högre realläroverket å Norrmalm. Sedan 1929 är han medarb. i Svenska Dagbladet. Bland hans arbeten märkas »Studier till den Wallinska psalmbokens framkomst» (2 bd, 1906 —07), »Wolffs filosofi och svensk teologi» (1915), »Samuel ödmann» (1923: gradualavh.), »Samuel ödmanns skrifter och brev» (2 bd, 1925; med biogr.) och »Svensk kyrkohistoria», 1:1—2(1928—31). E. Nwn. Wijnbladh [vin-], svensk släkt, urspr. från Norrköping, adlad 1649. Om C. W. och hans sonsons son J. F. W. se nedan. Till en yngre gren hör Thorsten Otto Rudolf W. (f. 1884 18/i), som blev kansliråd i Sjöförsvars-dep. 1917, i Försvarsdep. 1920, expeditionschef i Socialdep. s. å. och är statssekr. i Kom-munikationsdep. sedan 1928. Wijnbladh [vin-], Carl, militär, författare i arkitektoniska och ekonomiska ämnen (1705 —68); jfr släktart. W. blev kapten vid Fortifikationen, uppgjorde planer för uppförandet av herrgårdar och nedlade resultatet av sin praktiska erfarenhet och sina teoretiska studier efter Vignola, Palladio m. fl. i en följd av skrifter, rikt illustrerade med kopparstick: »Ritningar på fyratio wåningshus af sten och trettio af träd samt åtskilliga lusthus» etc. (1755; tillägg 1756; ny, förändrad uppl. 1757), »Afhandling om mur- och tak-tegelbruks inrättande» (1761) m. fl. W :s verksamhet rönte stort erkännande även från det offentligas sida. (E. L-k.) Wijnbladh [vin-], Johan Fridolf, arkitekt (1826—72); jfr släktart. W. blev stadsarkitekt i Örebro och utförde där stadshuset (1859—63) i engelsk sengotik, fullbordade teatern där, utförde ritningar till ett läroverks-hus i Jönköping och till byggnader i Norrköping, Karlstad m. fl. städer. (E. L-k.) Wijsman [véPs-], P h i 1 i p p i n e, holländsk skriftställarinna (1837—1907). Skrev biografier och karakteristiker (i »Mannen en vrou wen van beteeken is» etc.) över svenska författare, Ernst Ahlgren, Anne Charlotte Leffler och V. Rydberg, samt översatte flera romaner och noveller av samtida svenska författare. Vik, W i j k, förr betydande egendom och slott i Balingsta socken, Uppsala län, vid Lår staviken av Mälaren. Märkligt är V:s slott el. hus, en tornliknande borg från omkr. 1500. som ombyggdes 1656—60 (stora trappan, portal m. m.). 1751 uppfördes intill slottet en manbyggnad, som 1823 utökades med flyglar. Dessa o. a. byggnader jämte parkområde förvärvades 1924 av landstinget, som 1926 ditflyttade länets folkhögskola och lantmannaskola. Slottet restaurerades pietetsfullt 1925 —26 av arkitekt J. Åkerlund. Jordbruksegendomen (351 har, därav 199 har åker: tax.-värde 155,600 kr. 1933) äges av C. A. Hellgren. G. R-ll; E. L-k. V :s förste kände ägare var Tiundalands lagman Israel Andersson And (d. 1289). Genom hans dotter kom V. till en av Sparre-ätterna, övergick 1385 till Bielkeätten, senare till riddaren Klaus Nilsson (två sparrar), vars sonson Knut Nilsson 1521 på V. trotsade Gustav Vasas belägring. Det kom 1559 ånyo till ätten Bielke men var 1600—15 indraget till kronan. Genom arv och gifte övergick det 1656 till ätten Ilorn, sedan till von Liewen. kom 1787 till De Geer och 1790 till von Essen men såldes f. ggn 1912. V:s arkiv skänktes till Riksarkivet 1924. Jfr B. Thordeman. »Wiks hus» (1928). B. H-d. Vik. 1. Kustherred i Nordland fylke, n. Norge, s. om Brönnöysund; 232.66 kvkm.