479 Viktoria 480 de 12 mars 1920 till nödlidande i olika län och större städer. Drottningen nedlade även ett intresserat arbete för Rödakorsväsendet, soldat- och örlogshemmen samt för försvarets olika grenar. Pä hennes 60-årsdag, 7 aug. 1922, överlämnades till henne från svenska kvinnor en nationalgåva av 68,000 kr. Delvis rned dessa medel inrättade drottningen nära Solliden vid Borgholm Drottning Victorias vilohem (se d. o.), för vilket hon hyste stort och kärleksfullt intresse. Jfr minnesskriften »Drottning Victoria» (1931). Viktoria (Victoria), drottning av Storbritannien och Irland, kejsarinna av Indien (18 1 9 24/5—190 1 22/i). dotter till Georg 111 :s fjärde son, hertig Edvard av Kent, och prinsessan Viktoria av [-Sachsen-Saalfeld-Ko-burg.-] {+Sachsen-Saalfeld-Ko- burg.+} Ilon erhöll en synnerligen vårdad uppfostran under uppsikt av modern och morbrodern prins Leopold av Koburg (sedermera konung Leopold I av Belgien). Efter sin farbroder Vilhelm lV:s död besteg V. 1837 tronen. Jämte premiärministern lord Melbourne kom Chr. F. v. Stockmar (se d. o.) att öva stort inflytande på bennes politiska åskådning. I febr. 1840 ingick V. äktenskap med prins Albert av Sachsen-Ko-burg och Gotha, som blev hennes intimaste politiske rådgivare; hans strävanden och ideal blevo normgivande för henne även efter hans död. V. ägnade sig under hela sin regering med outtröttlig flit åt regentplikterna, förbehöll sig rätt till detaljgranskning och kritik av alla viktigare statsakter men böjde sig alltid för folkviljan, när hon fann denna tydligt uttryckt. Sitt livligaste intresse ägnade hon utrikespolitiken. Med Peel kom hon väl överens, men med Palmerston hade hon ständiga slitningar, främst på grund av bans tendenser att självrådigt bestämma över utrikespolitiken utan att underrätta henne om sina avsikter. En första konflikt inträffade 1840, då V. fruktade krig med Frankrike som en följd av hans Orientpolitik. Nya slitningar följde 1848—50 (i slesvig-holsteinska frågan) och dec. 1851, då Palmerston efter prins Napoleons statskupp till franska sändebudet uttryckte sitt gillande utan att först underrätta drottningen eller premiärministern. Då prins Albert i dec. Drottning Viktoria av Storbritannien och Irland 1837. 1861 avled, var V:s sorg gränslös. Hon bar sorgdräkt till sin död och undandrog sig under sitt återstående liv i möjligaste mån offentligt uppträdande. V:s ej minst av familjeskäl påverkade par titagande för Preussen i den slesvig-holstein ska frågan 1863—64 bidrog till att hålla England utanför dansk-tyska kriget. Disraelis rösträttsreform 1867 stödde hon under inflytande av sin tidigt förvärvade whiguppfatt-ning om rösträttsreformens förmåga att stärka monarkiens ställning. Hennes efter hand framvuxna sympati för Disraeli fördjupades under hans premiärministertid 1874—80 till varm beundran och tillgivenhet. Därtill bidrog såväl hans ridderliga hållning mot V. personligen som hans fantasifyllda imperie-politik. Hon accepterade därför med förtjusning hans förslag att antaga titeln kejsarinna av Indien (1877). Hennes lidelsefulla krav på upprätthållandet av Englands anseende och tillvaratagandet av dess intressen gjorde henne ofta — så under fredskrisen våren 1878 — till en mera impulsiv än klokt försiktig förespråkare för en kraftfull handlingspolitik, riktad särskilt mot Ryssland, i vilket hon med Disraeli såg Englands farligaste motståndare. Till det tyska kejsarriket sökte hon upprätthålla ett i möjligaste mån intimt förhällande men hyste djupt rotad motvilja mot Bismarck. Hennes förhållande till Gladstone präglades, säsom nyare publikationer visat, länge av förtroen de och uppskattning. Först på 1870-talet framväxte, delvis under inflytande av Disraelis personlighet, det kyliga förhållande dem emellan, som bos drottningen stegrades till våldsam motvilja och förakt och till hennes orubbliga förkastelsedom särskilt över Glad-stones irländska home-rule-politik och hans av humanitära, liberala principer ledda utrikespolitik, vilken i V:s ögon innebar ett direkt undergrävande av Englands prestige och stor-maktsställning. På äldre dagar kom V. att av hela det brittiska rikets befolkning uppfattas som ett förkroppsligande av riksenheten. Själv gav hon sitt stöd åt den nya riks-politiken. Under boerkrigets första år var hon outtröttlig i att främja arbete för soldaternas bästa och visa sin sympati för dem, som kämpade för rikets sammanhållning. Hennes orubbliga segervilja visade sig också som en moraliskt betydelsefull faktor. V:s långa politiska erfarenhet gav henne särskilt i utrikespolitiska frägor i mångt och mycket en auktoritativ ställning. På de stora inrikespolitiska frågorna utövade hon däremot i allm. ringa inflytande. Från att urspr. ha omfattat liberala åsikter stelnade hon efter hand i en doktrinär konservatism. För en nyare tids åsikter saknade hon all förståelse. Under intrycket av hennes långa och plikttrogna, för England sällsynt lyckosamma regering stärktes bland befolkningen i hög grad den monarkiska känslan. Om »den viktorianska epoken» se vidare Storbritannien, sp. 609—611. I sitt äktenskap blev V. moder till fyra söner och fem döttrar. V. publicerade två serier dagboksanteckningar från livet på sitt älsklingsresidens. det skotska höglandsslottet Balmoral (1862 och 1883; sv. övers. 1868 och 1884). »The letters of Drottning Viktoria av Storbritannien och Irland på ålderdomen.