477 Viktoria 478 sp. 845 f.). 2 juli 1871 höll V. sitt högtidliga intåg i Rom. Under de sista åren av sin regering fortsatte han sin strängt konstitutionella politik. Hans obrottsliga trohet mot arbetet för Italiens enande har ställt honom vid Cavours och Garibaldis sida som skapare av det moderna Italien. V. var gift två gånger, 1842 med Adelheid av Österrike (1822—55) och 1869 med sin mätress Rosa Vercellone, grevinna de Mirafiore (1833—85). — Jfr V. Ber-sezio, »Il regno di Vittorio Emanuele II» (8 bd, 1878—95), och C. S. Forester, »Victor Emma-nuel II» etc. (1927), samt under art. Italien anf. litt. 3. V. III, konung av Italien (f. 1869), son till konung Umberto. Uppsteg 1900 på Italiens tron. Om hans regering se Italien, sp. 849 ff. samt suppl. V:s mest uppmärksammade självständiga insats torde ha varit, när han 1922 motsatte sig ministerpresidenten Factas avsikt att med våld nedslå den fascistiska revolutionen och därigenom jämnade vägen för Mussolinis makttillträde. V. är sedan 1896 förmäld med Elena av Montenegro (f. 1873) och har en son, Umberto (f. 1904), prins av Piemonte, och fyra döttrar. B. E-r. Viktoria efter franskt mönster. Viktoria, en för promenadåkning avsedd vagn utan vagnsdörrar och vanl. även utan baksäte; stundom begagnas dock ett litet fällbart baksäte. Linjerna på vagnen äro antingen raka efter engelskt eller avrundade efter franskt mönster. B. C-m.* Viktoria (Victoria) Sofia Maria, svensk drottning (1862 7/8—1930 4/«), dotter till storhertig Fredrik av Baden och Luise av Preussen (kejsar Vilhelm I:s dotter); drottningens farmor var prinsessan Sofia Vilhelmina av Sverige, Gustav IV Adolfs dotter. — Med dåv. kronprins Gustav blev hon förlovad 12 mars 1881 och förmäld i Karlsruhe 20 sept. s. å. Drottning blev hon 8 dec. 1907. Hennes klena hälsa tvang henne tidigt att vistas borta från Stockholm. I Sverige fann hon en lämplig tillflyktsort på Öland, där hon från 1906 vanl. bodde 3—4 månader årl. på Solliden (se d. o.). Men tidigt måste hon även uppsöka ett sydligare klimat. Ilon vistades långa tider i Italien, särskilt på Capri. Under världskriget besökte hon flera ggr sin moder i Baden, där hon var bl. a. vid tyska revolutionens utbrott 9 nov. 1918, då hon måste fly från Karlsruhe. Efter en tids vistelse på Langenstein hos sin kammarherre greve R. Douglas flyttade hon till slottet Mainau (se d. o.), som hon efter sina föräldrars död blev ägare till. Med vanlig viljestyrka åtföljde drottningen, trots sin redan starkt angripna hälsa, sin gemål på det officiella besöket i Finland 1925. En bestämd försämring i hennes hälsa från omkr. 1926 föranledde inköp av Villa Svezia i Rom, där hon med korta avbrott under somrar och höstar (bl. a. vid konung Gustavs 70-årsdag juni 1928, då hon var i Stockholm) sedan vistades. Hon avled i Rom. Drottningens rika begåvning torde blott ha varit närmare känd av ett fåtal. Hon hade rika konstnärliga anlag för musik och poesi, liksom hon i tidigare år målade. Utpräglat ordningssinne och stark pliktkänsla utmärkte hennes syn på och arbete för sina uppgifter och voro ett starkt stöd för dem, som samarbetade med henne. Dessa egenskaper jämte glömska av egen sjukdom, förmåga av varmt mänskligt medlidande och trofast minnesgodhet voro de segrande makterna i hennes tillvaro av livslångt lidande. Hon var högt uppburen genom sin på en gång älskvärda kvinnlighet och imponerande kunglighet. Drottningen idkade stor välgörenhet och övertog ledningen av bl. a. Eugeniahemmet och Sophiahemmet (se dessa ord). I aug. 1914 bildades Drottningens centralkommitté (se d. o.) för att organisera och leda nödhjälps-arbete under kriget och som fortsatt även sedan. En gåva av mer än 70,000 arbetade och stickade plagg, hopbragt av mer än 33,000 kvinnor, överlämnades till drottningen 12 mars 1915. Persedlar ur denna reservdepå och sådana, förfärdigade av damer under drottningens ledning på Stockholms slott, utdelades vid flera tillfällen, huvudsakligen åt barn. En mycket stor utdelning ur reservdepån sked-