Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktoria (Victoria, drottning av Storbritannien och Irland) - Viktoria (tysk kejsarinna) - Viktoriaförsamlingen - Viktoriakorset - Viktoriamuseet - Viktoriastiftelsen - Viktualier - Viktualievikt - Viktualievåg - Vikunja - Vila - Világos (Siria) - Vilaine - Vilajet - Wilamowitz-Moellendorff, Ulrich von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
481
Viktoria—Wilamowitz-Moellendorff
482
queen Victoria» utgåvos i 6 vol. 1907 och 1930
—32 av G. E. Buckle. Av litteraturen i övrigt
må anföras Lytton Strachey, »Queen Victoria»
(1921; sv. övers, s. å.), och Ph. Guedalla, »The
queen and Mr. Gladstone» (2 bd, 1933).
Viktiga för kännedomen om V. äro också t. ex.
Morleys biogr. över Gladstone (3 bd, 1903)
och Monypenny-Buckles över Disraeli (6 bd,
1910—20). (R. Sv-m.)
Viktoria [-tå’-], tysk kejsarinna, drottning
av Preussen (1840—-1901), äldsta dotter till
drottning Viktoria av Storbritannien och prins
Albert, 1858 förmäld med sedermera kejsar
Fredrik III. Tills, m. sin make samlade V.
kring sig en krets av vetenskapsmän och
författare, vilken även blev en härd för den
tyska liberalismen. Hennes liberala sympatier
i förening med hennes utpräglat impulsiva
personlighet förde henne vid hennes försök att öva
inflytande på politiken i ständiga konflikter
med Bismarck, som i henno hade en av sina
skoningslösaste kritiker. Skulden till det
spända förhållande, vari V. efter hand
råkade till sonen Vilhelm (II), har tidigare
tillskrivits henne; beskyllningen har numera i
stort sett visats vara oberättigad. — Litt.:
F. Ponsonby, »Letters of the empress
Fre-derick» (1928). R. Sv-m.
Viktoriaförsamlingen, se Berlin, sp. 51.
Viatoriakorset, se Ordnar, sp. 328.
Viktoriamuseet, se Uppsala
universitet, sp. 1151.
Viktoriastiftelsen, svenska
Gustavsförsam-lingens i Köpenhamn ålderdomshem,
uppkallat efter drottning Viktoria, invigt 1921.
Viktuälier, matvaror, livsmedel.
Viktuälievikt, äldre svensk vikt. I v.,
sådan den fastställdes 1739, var 1 skeppund =
20 lispund, 1 lispund = 20 skålpund, 1
skålpund = 32 lod, 1 lod = 4 kvintin, 1 kvintin =
69V8 ass. Jfr Bergsvikt, Lod 2, Mark,
Myntvikt och Skålpund.
Viktuälievåg, se Vågpenningar.
Viku’nja, zool., se Kameldjuren, sp 208.
Vi’la, se Mytologi, sp. 576.
Vilägos [viTägå/], off. $irja, kommun i v.
Rumänien, 27 km ö. n. ö. om Arad; 6,699 inv.
(1921). Vid V. kapitulerade Görgey 13 aug.
1849 för Paskevitj.
Vilaine [vilä’n], flod i Bretagne, v.
Frankrike, upprinner i dep. Mayenne, passerar
Ren-ues och utmynnar genom ett av sandbankar
uppfyllt estuarium i Atlanten; längd 220 km,
största bifloder: llle, Oust och Don. V., som
är segelbar redan ovanför Rennes, korsas av
Brest—Nanteskanalen och har även
förbindelse med Engelska kanalen.
Viläjet, större förvaltningsområde i
Turkiet, närmast motsv. svenskt län. V. styres
av en generalguvernör.
Wilamowitz-Moellendorff [-[vilamå’vits-mö’lon-dårf],-] {+[vilamå’vits-mö’lon-
dårf],+} Ulrich von, tysk klassisk filolog
(184 8 22/i2—1931 25/9). Blev fil. dr 1870, deltog
i fransk-tyska kriget 1870— 71, blev prof,
i klassisk filologi i Greifswald 1876, i
Göttingen 1883 och i Berlin 1897. W. behärskade
på ett enastående sätt grekiska språket och
textkritiken och utgav utmärkta
texteditio-ner t. ex. av Kallimachos (1882), de grekiska
bukolikerna (1905) och Aischylos (1914).
Text
kritiken förde han upp på ett högre plan till
texthistoria (särskilt »Textgeschichte der
grie-chischen Lyriker», i Abhandlungen der
Gesell-schaft der Wissenschaften, Göttingen, 4, 1900)
och uppställde grundsatsen att söka nå fram
till de antika texteditionerna. På metrikens
område bröt han nya vägar i en rad mindre
uppsatser (samlade i »Griechische Verskunst»,
1921). I stor utsträckning nedlade W. sitt
filologiska arbete i interpretationer, t. ex.
»Aischylos» (1914), »Pindaros» (1922), »Hellenistische
Dichtung» (2 bd, 1914); särskilt märklig är
inledningen till Euripides’ »Ilerakles» (1889),
omtryckt under titeln »Einleitung in die
griechische Tragödie» (1910), i vilken han tecknat
dramats historia. Dessutom gjorde han
ka-raktärsfulla övers, av grekiska tragedier med
viktiga inledningar (3 bd, 1899—1906; ofta
omtryckta). Interpretationen övergår till
litteraturhistorisk undersökning t. ex. i »Isyllos
von Epidauros» (1886), »Sappho und
Simoni-des» (1913). I Ilomerosforskningen fördjupade
W. Kirchhoffs analytiska metod: »Homerisehe
Untersuchungen» (1884), »Die Ilias und
Ho-mer» (1916) och »Die Heimkehr des Odysseus»
(1927). Med »Antigonos von Karystos» (1881)
beträdde han det filosofiska området; dit hör
hans kanske förnämsta verk, »Platon» (2 bd,
1919). W. utgav en innehållsrik,
sammanfattande framställning av den grekiska
litteraturens historia (i »Kultur der Gegenwart»,
1907). Emellertid är för honom studiet av
grekiskt språk och litteratur ett led i det
historiska begripandet av den grekiska
kulturen över huvud, och han lämnade viktiga
bidrag till utforskningen av stats- och
samhällsliv. I sitt tal »Von des attischen
Rei-ches Herrlichkeit», utg. med viktiga exkurser
i »Aus Kydathen» (1880), gav han en
epokgörande bild av Atens stormaktstid. Fyndet
av Aristoteles’ skrift om Atens
statsförfattning i en egyptisk papyrus gav anledning till
banbrytande undersökningar (»Aristoteles und
Athen», 2 bd, 1893). I »Staat und
Gesell-schaft der Griechen» (1910; i »Kultur der
Gegenwart») skildrade han grekiskt statsliv.
Åt grekisk religion och mytologi ägnade han
talrika och betydelsefulla undersökningar; hit
hör hans sista stora verk, »Der Glaube der
Hellenen» (I 1931, II, postumt och ej fullt
avslutat, 1932). W. ägde kunskaper och
beläsenhet av utomordentliga mått. Han utgav
papyrer och inskrifter och var den ledande i
Berlinakad :s stora editionsarbete av de
grekiska inskrifterna. Han var en glänsande
men ojämn stilist, hans omdömen voro skarpa
— särskilt beryktad är hans ungdomliga
attack mot Nietzsches »Geburt der Tragödie».
Hans livs arbete uppbars av ett ideellt patos
och preussisk pliktkänsla, för vilka han
funnit gripande uttryck i sina tal: »Reden und
Vorträge» (1901; 4:e, omarb. uppl. 1925—26),
»Reden aus der Kriegszeit» (5 h., 1915—16).
Han utgav intressanta »Erinnerungen 1848—
1914» (1928). — W. verkade vid sidan av Diels
(se d. o.), och till deras ära och den klassiska
filologiens främjande upprättades 1920 en
Wi-lamowitz-Diels-Stiftung. — Litt.: F. Hiller v.
Gaertingen och G. Klaffenbach,
»Wilamowitz-bibliographie 1868 bis 1929» (1930). — W :s
porträtt återges på vidst. pl. M. Pn N-n.
XX . 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
