481 Viktoria—Wilamowitz-Moellendorff 482 queen Victoria» utgåvos i 6 vol. 1907 och 1930 —32 av G. E. Buckle. Av litteraturen i övrigt må anföras Lytton Strachey, »Queen Victoria» (1921; sv. övers, s. å.), och Ph. Guedalla, »The queen and Mr. Gladstone» (2 bd, 1933). Viktiga för kännedomen om V. äro också t. ex. Morleys biogr. över Gladstone (3 bd, 1903) och Monypenny-Buckles över Disraeli (6 bd, 1910—20). (R. Sv-m.) Viktoria [-tå'-], tysk kejsarinna, drottning av Preussen (1840—-1901), äldsta dotter till drottning Viktoria av Storbritannien och prins Albert, 1858 förmäld med sedermera kejsar Fredrik III. Tills, m. sin make samlade V. kring sig en krets av vetenskapsmän och författare, vilken även blev en härd för den tyska liberalismen. Hennes liberala sympatier i förening med hennes utpräglat impulsiva personlighet förde henne vid hennes försök att öva inflytande på politiken i ständiga konflikter med Bismarck, som i henno hade en av sina skoningslösaste kritiker. Skulden till det spända förhållande, vari V. efter hand råkade till sonen Vilhelm (II), har tidigare tillskrivits henne; beskyllningen har numera i stort sett visats vara oberättigad. — Litt.: F. Ponsonby, »Letters of the empress Fre-derick» (1928). R. Sv-m. Viktoriaförsamlingen, se Berlin, sp. 51. Viatoriakorset, se Ordnar, sp. 328. Viktoriamuseet, se Uppsala universitet, sp. 1151. Viktoriastiftelsen, svenska Gustavsförsam-lingens i Köpenhamn ålderdomshem, uppkallat efter drottning Viktoria, invigt 1921. Viktuälier, matvaror, livsmedel. Viktuälievikt, äldre svensk vikt. I v., sådan den fastställdes 1739, var 1 skeppund = 20 lispund, 1 lispund = 20 skålpund, 1 skålpund = 32 lod, 1 lod = 4 kvintin, 1 kvintin = 69V8 ass. Jfr Bergsvikt, Lod 2, Mark, Myntvikt och Skålpund. Viktuälievåg, se Vågpenningar. Viku'nja, zool., se Kameldjuren, sp 208. Vi'la, se Mytologi, sp. 576. Vilägos [viTägå/], off. $irja, kommun i v. Rumänien, 27 km ö. n. ö. om Arad; 6,699 inv. (1921). Vid V. kapitulerade Görgey 13 aug. 1849 för Paskevitj. Vilaine [vilä'n], flod i Bretagne, v. Frankrike, upprinner i dep. Mayenne, passerar Ren-ues och utmynnar genom ett av sandbankar uppfyllt estuarium i Atlanten; längd 220 km, största bifloder: llle, Oust och Don. V., som är segelbar redan ovanför Rennes, korsas av Brest—Nanteskanalen och har även förbindelse med Engelska kanalen. Viläjet, större förvaltningsområde i Turkiet, närmast motsv. svenskt län. V. styres av en generalguvernör. Wilamowitz-Moellendorff [-[vilamå'vits-mö'lon-dårf],-] {+[vilamå'vits-mö'lon- dårf],+} Ulrich von, tysk klassisk filolog (184 8 22/i2—1931 25/9). Blev fil. dr 1870, deltog i fransk-tyska kriget 1870— 71, blev prof, i klassisk filologi i Greifswald 1876, i Göttingen 1883 och i Berlin 1897. W. behärskade på ett enastående sätt grekiska språket och textkritiken och utgav utmärkta texteditio-ner t. ex. av Kallimachos (1882), de grekiska bukolikerna (1905) och Aischylos (1914). Text kritiken förde han upp på ett högre plan till texthistoria (särskilt »Textgeschichte der grie-chischen Lyriker», i Abhandlungen der Gesell-schaft der Wissenschaften, Göttingen, 4, 1900) och uppställde grundsatsen att söka nå fram till de antika texteditionerna. På metrikens område bröt han nya vägar i en rad mindre uppsatser (samlade i »Griechische Verskunst», 1921). I stor utsträckning nedlade W. sitt filologiska arbete i interpretationer, t. ex. »Aischylos» (1914), »Pindaros» (1922), »Hellenistische Dichtung» (2 bd, 1914); särskilt märklig är inledningen till Euripides’ »Ilerakles» (1889), omtryckt under titeln »Einleitung in die griechische Tragödie» (1910), i vilken han tecknat dramats historia. Dessutom gjorde han ka-raktärsfulla övers, av grekiska tragedier med viktiga inledningar (3 bd, 1899—1906; ofta omtryckta). Interpretationen övergår till litteraturhistorisk undersökning t. ex. i »Isyllos von Epidauros» (1886), »Sappho und Simoni-des» (1913). I Ilomerosforskningen fördjupade W. Kirchhoffs analytiska metod: »Homerisehe Untersuchungen» (1884), »Die Ilias und Ho-mer» (1916) och »Die Heimkehr des Odysseus» (1927). Med »Antigonos von Karystos» (1881) beträdde han det filosofiska området; dit hör hans kanske förnämsta verk, »Platon» (2 bd, 1919). W. utgav en innehållsrik, sammanfattande framställning av den grekiska litteraturens historia (i »Kultur der Gegenwart», 1907). Emellertid är för honom studiet av grekiskt språk och litteratur ett led i det historiska begripandet av den grekiska kulturen över huvud, och han lämnade viktiga bidrag till utforskningen av stats- och samhällsliv. I sitt tal »Von des attischen Rei-ches Herrlichkeit», utg. med viktiga exkurser i »Aus Kydathen» (1880), gav han en epokgörande bild av Atens stormaktstid. Fyndet av Aristoteles’ skrift om Atens statsförfattning i en egyptisk papyrus gav anledning till banbrytande undersökningar (»Aristoteles und Athen», 2 bd, 1893). I »Staat und Gesell-schaft der Griechen» (1910; i »Kultur der Gegenwart») skildrade han grekiskt statsliv. Åt grekisk religion och mytologi ägnade han talrika och betydelsefulla undersökningar; hit hör hans sista stora verk, »Der Glaube der Hellenen» (I 1931, II, postumt och ej fullt avslutat, 1932). W. ägde kunskaper och beläsenhet av utomordentliga mått. Han utgav papyrer och inskrifter och var den ledande i Berlinakad :s stora editionsarbete av de grekiska inskrifterna. Han var en glänsande men ojämn stilist, hans omdömen voro skarpa — särskilt beryktad är hans ungdomliga attack mot Nietzsches »Geburt der Tragödie». Hans livs arbete uppbars av ett ideellt patos och preussisk pliktkänsla, för vilka han funnit gripande uttryck i sina tal: »Reden und Vorträge» (1901; 4:e, omarb. uppl. 1925—26), »Reden aus der Kriegszeit» (5 h., 1915—16). Han utgav intressanta »Erinnerungen 1848— 1914» (1928). — W. verkade vid sidan av Diels (se d. o.), och till deras ära och den klassiska filologiens främjande upprättades 1920 en Wi-lamowitz-Diels-Stiftung. — Litt.: F. Hiller v. Gaertingen och G. Klaffenbach, »Wilamowitz-bibliographie 1868 bis 1929» (1930). — W :s porträtt återges på vidst. pl. M. Pn N-n. XX . 16