Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
Vilan—Wild
484
Vilan. 1. Municipalsamhälle i N. Äsums
socken, Kristianstads län, genom Långebro
över Helgeån förenat med Kristianstad; 48
har, 1,794 inv. (1934). I V. flera
industriföretag, däribland IIvilans mek. verkstads a.-b.
(gr. 1899, aktiekap. 394,500 kr., 100 arb.).
Tax.-värde å fastighet 2,872,100 kr. (1933),
tax. inkomst 1,255,660 kr.
2. Folkhögskola, se H v i 1 a n.
Vilane’ll, se V i 11 a n e 11.
Vi’la Nova de GäTa [nå’va do], se O porto.
Wilberforce [wiTbofäs], William,
engelsk filantrop (1759—1833), en av de främsta
förkämparna för slaveriets avskaffande.
Efter studier i Cambridge och efter en religiös
väckelse stiftade han
1787 en »förening för
lastens motarbetande»
och började vid
samma tid den kamp mot
slavhandeln, som blev
hans egentliga
livsgärning. Som led. av
underhuset från 1780
väckte han flera
förslag i denna riktning
men fick först 1807
igenom en lag, som
förklarade
slavhandeln avskaffad i
Brit
tiska riket. Ilan verkade sedan för att förmå
även andra länder att ingripa mot
slavhandeln, vann därvidlag många framgångar och
fick även en deklaration antagen på
Wienkon-gressen 1815. Sedan riktade han sina
ansträngningar på att få själva slaveriet avskaffat,
vilket för Brittiska rikets del blev fallet
genom en några veckor efter hans död antagen
lag. W. sysslade även med andra sociala
reformsträvanden, kämpade för
parlamentsrefor-men och katolikernas emancipation och utgav
1797 en skrift om »praktisk kristendom», som
bragte deismen (se d. o.) i misskredit. W.
begrovs i Westminster abbey. — Biogr. av hans
söner (5 bd, 1838), av J. Stoughton (1880) och
av R. Coupland (1923).
Wilbrandt [vidbränt], Adolf, tysk
författare (1837—1911), fil. dr i München 1859, dir.
vid Burgteatern i Wien 1881—87. Hans
lättlästa noveller (1869 ff.) följdes från 1890-talet
av romaner med aktuella problem och lätt
igenkännliga samtida personligheter som
huvudfigurer: »Hermann Ifinger» (1892; med
Makart, Lenbach m. fl.), »Die Osterinsel»
(1894; med Nietzsche), »Die Rothenburger»
(1895; sv. övers. 1896) m. fl. I en rad stora
skådespel behandlade W. i Münehenskolans
patetiska stil »intressanta» ämnen, ofta i
historisk kostym: »Caius Gracchus» (uppf. i
Sthlm 1876), »Arria und Messalina» (uppf. i
Sthlm 1887), »Der Meister von Palmyra»
(1889; hans bästa, ett idédrama i Pilotyska
fresker med god scenverkan); ett
sensationellt drag gör sig gärna gällande, t. ex. i
kriminaldramat »Die Tochter des Herrn
Fa-bricius» (uppf. i Sthlm 1891). Av W:s
populära lustspel ha flera givits i Sverige. Han
skrev även en viktig monogr. över H. von
Kleist (1863) m. m. — Monogr. av V.
Klem-perer (1907). R-n B.
Vilceller, Vilsporer, Cystor, celler el.
sporer, som först efter någon tids vila ut-
veckla sig vidare. De förekomma hos
svampar, sötvattensalger och flagellater, äro tjock
-väggiga och tåla en längre tids torka. G. L-m.*
Vx ilcke, Johan Carl, fysiker (1732—96).
Flyttade 1739 från Wismar till Sverige, blev
1749 student i Uppsala, studerade där till
1751, sedan i Tyskland och blev fil. mag. i
Rostock 1757. Han
uppställde en
spän-ningskedja av olika
ämnen med hänsyn till
arten av den
elektriska laddning, som
uppstår, då de rivas
mot varandra. Han
fann, att svavel, som
stelnat i en glasskål
och avlägsnas från
denna, har fått en
stark elektrisk
laddning av motsatt art
mot skålens. W. blev
1759 thamisk lektor och s. å. led. av Vet.-akad.,
erhöll 1770 fullmakt som professor thamianus
och blev 1784 Vet.-akad:s ständige sekr. Han
förklarade fenomenen vid Voltas elektrofor
(i Vet.-akad:s Handl. 1762), studerade
magnetnålens årliga och dagliga ändringar (1777)
och norrskenets inverkan på denna, varjämte
han var den förste, som upprättade en
iso-klinkarta över jorden (1768). I »Om snöens
kyla vid smältning» (i Vet.-akad:s Handl.
1772) når han fram till begreppet latent
värme (jfr Black, J.). A. Bi-n.*
Wilcken, U 1 r i c h, tysk arkeolog och
historiker (f. 1862), sedan 1889 prof, vid olika
tyska univ., senast i Berlin 1917. W :s tidigare
studier ägnades framför allt den grekiska
pa-pyrologien (se d. o.); bland hans talrika,
förtjänstfulla arbeten på detta område märkas
»Grieehische Ostraka aus Ägypten und
Nu-bien» (2 bd, 1899), »Grundzüge und
Chrestoma-thie der Papyruskunde» (2 bd, 1912; tills, m.
L. Mitteis) och »Urkunden der Ptolomäerzeit»
(1922 ff.). Han har utgivit en kortfattad
»Grie-chische Geschichte im Rahmen der
Altertums-geschichte» (1924; 2:a uppl. 1926). I
»Alexander der Grosse» (1931) gör W. rättvisa åt såväl
Alexanders politiska klokhet och omfattande
förstånd som det irrationella och oberäkneliga
i hans väsen, vilket gjort honom till en av
antikens mest svårförstådda gestalter. B-rO-n.
Wilckens, Martin, tysk zoolog och
agronom (1834—97), urspr. läkare i Hamburg,
sedan godsägare i Schlesien, från 1872 prof, i
djurfysiologi och husdjursskötsel vid
lant-brukshögskolan i Wien. W. är mest känd
genom sina studier av nötboskapsraserna. Skr.:
»Die Alpenwirthschaft der Schweiz» etc. (1874;
2:a uppl. 1885), »Die Rinderrassen
Mittel-Europas» (1876; 2:a uppl. 1885), »Grundzüge
der Naturgeschichte der Hausthiere» (1880;
2:a uppl. 1905) och »Nordamerikanische
Land-wirtschaft» (1890). H. J. Dft.
Wild [vilt], Heinrich Ivanovitj,
schweizisk-rysk meteorolog och fysiker (1833
—1902), prof, i fysik och direktor för
astronomiska observatoriet i Bern 1858. W. lade
grunden till det meteorologiska
observations-nätet i Schweiz (1863), utvidgade
observatoriet i Bern samt reformerade som
justerings-inspektör det schweiziska mått- och
vikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
