483 Vilan—Wild 484 Vilan. 1. Municipalsamhälle i N. Äsums socken, Kristianstads län, genom Långebro över Helgeån förenat med Kristianstad; 48 har, 1,794 inv. (1934). I V. flera industriföretag, däribland IIvilans mek. verkstads a.-b. (gr. 1899, aktiekap. 394,500 kr., 100 arb.). Tax.-värde å fastighet 2,872,100 kr. (1933), tax. inkomst 1,255,660 kr. 2. Folkhögskola, se H v i 1 a n. Vilane'll, se V i 11 a n e 11. Vi'la Nova de GäTa [nå'va do], se O porto. Wilberforce [wiTbofäs], William, engelsk filantrop (1759—1833), en av de främsta förkämparna för slaveriets avskaffande. Efter studier i Cambridge och efter en religiös väckelse stiftade han 1787 en »förening för lastens motarbetande» och började vid samma tid den kamp mot slavhandeln, som blev hans egentliga livsgärning. Som led. av underhuset från 1780 väckte han flera förslag i denna riktning men fick först 1807 igenom en lag, som förklarade slavhandeln avskaffad i Brit tiska riket. Ilan verkade sedan för att förmå även andra länder att ingripa mot slavhandeln, vann därvidlag många framgångar och fick även en deklaration antagen på Wienkon-gressen 1815. Sedan riktade han sina ansträngningar på att få själva slaveriet avskaffat, vilket för Brittiska rikets del blev fallet genom en några veckor efter hans död antagen lag. W. sysslade även med andra sociala reformsträvanden, kämpade för parlamentsrefor-men och katolikernas emancipation och utgav 1797 en skrift om »praktisk kristendom», som bragte deismen (se d. o.) i misskredit. W. begrovs i Westminster abbey. — Biogr. av hans söner (5 bd, 1838), av J. Stoughton (1880) och av R. Coupland (1923). Wilbrandt [vidbränt], Adolf, tysk författare (1837—1911), fil. dr i München 1859, dir. vid Burgteatern i Wien 1881—87. Hans lättlästa noveller (1869 ff.) följdes från 1890-talet av romaner med aktuella problem och lätt igenkännliga samtida personligheter som huvudfigurer: »Hermann Ifinger» (1892; med Makart, Lenbach m. fl.), »Die Osterinsel» (1894; med Nietzsche), »Die Rothenburger» (1895; sv. övers. 1896) m. fl. I en rad stora skådespel behandlade W. i Münehenskolans patetiska stil »intressanta» ämnen, ofta i historisk kostym: »Caius Gracchus» (uppf. i Sthlm 1876), »Arria und Messalina» (uppf. i Sthlm 1887), »Der Meister von Palmyra» (1889; hans bästa, ett idédrama i Pilotyska fresker med god scenverkan); ett sensationellt drag gör sig gärna gällande, t. ex. i kriminaldramat »Die Tochter des Herrn Fa-bricius» (uppf. i Sthlm 1891). Av W:s populära lustspel ha flera givits i Sverige. Han skrev även en viktig monogr. över H. von Kleist (1863) m. m. — Monogr. av V. Klem-perer (1907). R-n B. Vilceller, Vilsporer, Cystor, celler el. sporer, som först efter någon tids vila ut- veckla sig vidare. De förekomma hos svampar, sötvattensalger och flagellater, äro tjock -väggiga och tåla en längre tids torka. G. L-m.* Vx ilcke, Johan Carl, fysiker (1732—96). Flyttade 1739 från Wismar till Sverige, blev 1749 student i Uppsala, studerade där till 1751, sedan i Tyskland och blev fil. mag. i Rostock 1757. Han uppställde en spän-ningskedja av olika ämnen med hänsyn till arten av den elektriska laddning, som uppstår, då de rivas mot varandra. Han fann, att svavel, som stelnat i en glasskål och avlägsnas från denna, har fått en stark elektrisk laddning av motsatt art mot skålens. W. blev 1759 thamisk lektor och s. å. led. av Vet.-akad., erhöll 1770 fullmakt som professor thamianus och blev 1784 Vet.-akad:s ständige sekr. Han förklarade fenomenen vid Voltas elektrofor (i Vet.-akad:s Handl. 1762), studerade magnetnålens årliga och dagliga ändringar (1777) och norrskenets inverkan på denna, varjämte han var den förste, som upprättade en iso-klinkarta över jorden (1768). I »Om snöens kyla vid smältning» (i Vet.-akad:s Handl. 1772) når han fram till begreppet latent värme (jfr Black, J.). A. Bi-n.* Wilcken, U 1 r i c h, tysk arkeolog och historiker (f. 1862), sedan 1889 prof, vid olika tyska univ., senast i Berlin 1917. W :s tidigare studier ägnades framför allt den grekiska pa-pyrologien (se d. o.); bland hans talrika, förtjänstfulla arbeten på detta område märkas »Grieehische Ostraka aus Ägypten und Nu-bien» (2 bd, 1899), »Grundzüge und Chrestoma-thie der Papyruskunde» (2 bd, 1912; tills, m. L. Mitteis) och »Urkunden der Ptolomäerzeit» (1922 ff.). Han har utgivit en kortfattad »Grie-chische Geschichte im Rahmen der Altertums-geschichte» (1924; 2:a uppl. 1926). I »Alexander der Grosse» (1931) gör W. rättvisa åt såväl Alexanders politiska klokhet och omfattande förstånd som det irrationella och oberäkneliga i hans väsen, vilket gjort honom till en av antikens mest svårförstådda gestalter. B-rO-n. Wilckens, Martin, tysk zoolog och agronom (1834—97), urspr. läkare i Hamburg, sedan godsägare i Schlesien, från 1872 prof, i djurfysiologi och husdjursskötsel vid lant-brukshögskolan i Wien. W. är mest känd genom sina studier av nötboskapsraserna. Skr.: »Die Alpenwirthschaft der Schweiz» etc. (1874; 2:a uppl. 1885), »Die Rinderrassen Mittel-Europas» (1876; 2:a uppl. 1885), »Grundzüge der Naturgeschichte der Hausthiere» (1880; 2:a uppl. 1905) och »Nordamerikanische Land-wirtschaft» (1890). H. J. Dft. Wild [vilt], Heinrich Ivanovitj, schweizisk-rysk meteorolog och fysiker (1833 —1902), prof, i fysik och direktor för astronomiska observatoriet i Bern 1858. W. lade grunden till det meteorologiska observations-nätet i Schweiz (1863), utvidgade observatoriet i Bern samt reformerade som justerings-inspektör det schweiziska mått- och vikt