Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vind
557
meterminimum), m e d s o 1 s kring
lufttrycks-maximuni (barometermaximum). Holländaren
Buys-Ballot (se d. o.) införde den bari ska
vindlagen (se Buys-Ballots lag). Mera
ingående undersökningar visa, att centrum för
det lägsta lufttrycket i själva verket befinner
sig i en riktning mot vänster av omkr. 60°
från vindriktningen vid jordytan.
På en luftmassa verkar dels den s. k.
gradientkraften, som strävar att föra
luftmassan från det höga till det låga
lufttrycket i vinkelrät riktning mot isobarerna,
dels jordrotationens avböjande kraft, som på
n. halvklotet är riktad till höger och
vinkelrät mot rörelseriktningen, samt slutligen den
friktionskraft, som uppkommer genom
jordytans och närliggande luftmassors motstånd
mot rörelsen. Ju mera friktionen kan
försummas, desto mera kommer vindriktningen
att sammanfalla med isobarernas riktning.
På större höjd, 1,000 m och däröver,
blåser v. nästan parallellt med isobarerna. I
närheten av jordytan — särskilt gäller detta,
om terrängen är kuperad — är friktionen
stor, och vinkeln blir betydande mellan
vindriktning och isobarriktning (omkr. 30°).
Vindriktningen ändrar sig därför i normalt fall
på n. halvklotet medsols. då man förflyttar
sig från lägre till högre nivå. Jordrotationens
avböjande kraft (se ovan) kan matematiskt
till sin storlek uttryckas genom produkten:
2 . M . V • W • sin rp, där M är den luftmassa,
på vilken den verkar, V dess hastighet, W
jordrotationens vinkelhastighet och (p
breddgraden. Den avböjande kraften är
oberoende av luftmassans rörelseriktning och till
storleken bestämd av ovan angivna uttryck.
Genom landets uppvärmning eller avkylning
i förhållande till havet uppkomma
förhållanden, likartade med dem, som schematiskt
åter-givits på bilden på sp. 556. Härigenom uppstå
land- och havsvind samt m o n s u
n-vindarna. Genom landytans starkare
avkylning än havsytan under natten utbildas
högre lufttryck över land än över hav,
varigenom en luftströmning från land mot hav
uppkommer (landvind, även kallad nattvind).
Förhållandet under dagen är omvänt
(havsvind, dagvind). Friktionen är i fråga om
dessa luftströmmar, som äro begränsade till
de lägsta luftlagren, stor, och v. blåser
därför nästan rätt ut från det höga mot det låga
lufttrycket. Liknande uppvärmnings- och
av-kylningsförhållanden beträffande vinter- och
sommarhalvåret betinga uppkomsten av de
s. k. monsun vindarna (se M o n s u n). På
hösten och vintern avkylas i regel kontinenterna
hastigare än havet, varvid över landmassorna
utbildas högtryckseentra, vilka medsols
omkretsas av ett vindsystem. Under våren och
sommaren uppvärmas kontinenterna
hastigare än haven, och lågtryckscentra utbildas då
över de förra, v. blåsa då enl. den bariska
vindlagen motsols kring de kontinentala
lågtrycken. Inom de tempererade zonerna, där
cyklonerna draga fram, vanligen i
riktning från v. mot ö., äro de förut nämnda
förhållandena så störda av mera tillfälliga
och övergående väderleksfenomen, att
monsun-effekten endast föga framträder. Undersöker
man medelförhållandena, finner man
emellertid även t. ex. i Sverige en tydligt utpräglad
558
sydvästmonsun under vintern, betingad av
kontrasten mellan det europeisk-asiatiska
kontinentalblockets högtryck och Atlantens
lågtryck. Betydligt mera regelbunden och
starkt utpräglad är t. ex. nordöstmonsunen
över Främre Indien under vintern, avlöst av
en sydvästmonsun under sommaren. Den
starka uppvärmningen av ekvatoriella trakter, i
jämförelse med högre breddgraders, ger
upphov till passadvindarna (se
Passa-d e r). Dessa v. kunna betraktas som led i
ett stort strömningssystem — den allmänna
cirkulationen —, genom vilket värmeenergi
transporteras från ekvatorn, där ett stort
överskott föreligger, till högre breddgrader,
vilkas underskott därigenom täckes.
Liksom vindriktningen (se ovan) ändrar
sig även vindstyrkan starkt med
stigande höjd. Den tilltar till omkr. det dubbla
värdet från marken till 500 m höjd.
Därefter är tilltagandet med höjden ringa.
Av observationer över det till stora höjder
utslungade vulkanstoftets förflyttning, över
cirrusmolnens rörelse samt av de fåtaliga
observationer över luftrörelsen medelst
pilotballonger, som nå över 10,000 m höjd, synes
framgå, att v. inom de nedersta delarna av
stratosfären eller övre delarna av troposfären
(se A e r o 1 o g i) i allm. är riktad från väster
mot öster. Särskilt inom områden, där
cyklonerna draga fram (50°—75° latitud), äro dock
förhållandena tidtals omkastade. I de övre
delarna av stratosfären måste man antaga
östliga v. av avsevärd styrka. Vindstyrkans
dagliga gång är i fråga om medelvärden
utpräglad vid landstationer. Variationen
följer temp., med ett maximum kl. 14—15 och
ett minimum under morgontimmarna.
Maxi-mivindstyrkan är vid landstationer i allm.
omkr. dubbelt så hög som minimivindstyrkan.
över havet är den dagliga perioden ringa, ocli
vid Sveriges kuststationer ligger maximum
blott omkring 20 % högre än minimum. —
Frekvensen av hårda v. är under Sveriges
klimatiska betingelser mycket större under
vinterhalvåret än under sommarhalvåret.
Antalet timmar med hård v., överstigande 7
Beaufort, är i jan. omkr. 4 ggr så stort som i
juli. Från 31 svenska stationer
inrapporterades åren 1907—20 185 orkaner, varav omkr.
36 falla på var och en av månaderna nov.—
jan. men blott två på var och en av
månaderna april—juli. — Lokaia stormcentra av
stor styrka utbildas stundom (se S k y d r a g).
Hos grekerna och romarna angavs
vindriktningen genom ett vindnamn, t. ex. kaikias,
grek, namn för nordöstvinden, zefyros,
sydvästvinden. Indelningen i fyra
huvudvindriktningar och utvecklingen till en
vindriktnings-skala genom delning i lika vinklar härleda
sig från Karl den stores tid. Vissa v., vilkas
verkningar äro särskilt påfallande, betecknas
dock ännu i många trakter med särskilda
namn. För Medelhavets v. delar är den
tryckande varma ökenvinden s c i r o c c o från
s. ö., s. eller s. v. typisk. Maestro är en i
samma trakter uppträdande, vanl. hård
nordvästvind, som i regel medför klart väder.
Den är i s. ö. Frankrike, där benämnd m i
s-t r a 1, ofta mycket häftig. Betingade av
kontrasten mellan land och hav och därav
orsakad lufttrycksfördelning äro de mycket
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
