Bild 22. Visby stads vapen. I rött fält ett Agnus Dei av silver med gloria av guld samt baner av silver med rött kors, buret på korsprydd stång av guld. 621 dem, dräpte de honom. Till grund för sagan ligger trol. en gammal myt om hur fruktbarhets-guden befryndar sig med vintergudomligheter-na men därigenom vållar sin död. E. W-én. Visby, stapelstad, säte för länsstyrelsen i Gotlands län, biskopen i Visby stift och militärbefälhavaren på Gotland, i vackert, terrasserat läge (till omkr. 40 m ö. h.) på öns v. kust. Den äldre staden, staden inom murarna, omfattar 75 har, den stadsplane-lagda arealen utom murarna omkr. 285 har (enl. 1911 års stadsplan), hela stadens areal 2,435 har land, 10,702 inv. (1933). Den mäktiga stadsmuren, 3,3 km, som i en halvkrets omsluter den äldre staden mot landsidan och fortsätter utmed stranden i n., är en av Europas bäst bevarade och mest storslagna medeltida ringmurar. Den började uppföras på 1100-talet i anslutning till det ännu äldre s. k. Kruttornet, höjdes och förstärktes på 1200- och 1300-talet, varvid de flesta mark- och sadeltornen tillkommo. Murhöjden växlar från 6 till 10 m. Den i sin kärna sällsynt väl bibehållna medeltida stadsplanen är i hög grad betingad av terrängformerna; huvudgatorna gå i n.—s. riktning längs den ursprungliga strandlinjen (Strandgatan) el. längs de högre liggande strand-terrassbranterna (Mellangatan, S:t Hansga-tan). Från omkr. 25 m höjd reser sig den lodräta kalkstensbranten Klinten till omkr. 35—40 m ö. h., och på dess platå har 1700-och 1800-talets bebyggelse brett ut sig och nått stadsmuren. Från huvudportarna i muren leda gamla infartsvägar radiellt in mot centrum, från Söderport den viktigaste nutida affärs-gatan, den långa Adelsgatan. Smala gränder, under medeltiden ännu talrikare, förbinda de längsgående huvudgatorna nedom Klinten. På platån mellan Klinten och S:t Hans-gatan-Tranhusgatan ligga nästan alla medeltidskyrkorna (jfr Gotland, sp. 875—876), av vilka blott den nuv. domkyrkan, S:ta Maria, undgått förstörelsen, medan de övriga stå som ruiner. Domkyrkan är en treskeppig hallkyrka (av kalksten) med två torn i ö. och ett i v. Av en äldre anläggning återstå bl. a. långhusets murar och tvärskeppet. Det nuv. koret, med rak östvägg, och den s. k. brudportalen torde ha invigts 1225, då Mariakyrkan blev Visbytyskarnas kyrka. Sydkapellet är från 1300-talets mitt, de nuv. tornhuvarna från 1700-talets mitt. Kyrkan har en mängd intressanta gravmonument, särskilt epitafier från 1500-talet och senare. Predikstolen är från 1684. Senaste restaureringen ägde rum 1899—1907. Den största kyrkoruinen är S:t Nikolaus, dominikanernas klosterkyrka, om-och tillbyggd under 1200-talet samt omkr. 1400. Helgeandskyrkan (1200-talet) är en V 622 märklig åttkantig anläggning i två våningar, som stått i förbindelse med ett helgeandshus. Särskilt intressant är S:t Klemens’ kyrka, där man inom den nuv. ruinen blottat grundmurarna till tre äldre kyrkor, den äldsta trol. från slutet av 1000-talet. Den som franciska-nernas klosterkyrka uppf. S:ta Karin (förra hälften av 1200-talet) vid Stora torget fick sin nuv. karaktär genom en ombyggnad, avslutad 1413; koret invigdes 1391. På s. sidan det forna klostrets dormitorium. Drotten (el. Heliga Trefaldighets kyrka) och S:t Lars ligga tätt bredvid varandra vid S:t Hansgatan. Den förra har ett absidkor från omkr. 1200 ocb västtorn från omkr. 1240, den senare (huvudsaki. 1230—40) har som grundform ett grekiskt kors efter orientaliska förebilder och ett senare tillbyggt gotiskt torn. Endast mindre partier kvarstå av de vid samma gata liggande S:t Per och S:t Hans, den senare en av V:s mest betydande medeltidskyrkor. Av S:t Olofs kyrka finnes i Botaniska trädgården en del av tornet. Utanför stadsmuren i n. ligga ruiner av S:t Görans kyrka (mitten av 1200-talet), urspr. gudstjänstlokal för ett spetälske-hospital; ö. om staden ha utgrävts grundvalarna till Solberga kyrka och nunnekloster av cisterciensorden. På platsen, som kallas Ko r sb e t n i n gen, står ett medeltida stenkors med inskrift till minne av det för Got-landsbönderna ödesdigra slaget 27 juli 1361. Under de senaste åren ha synnerligen märkliga fynd av rustningar, vapen och mynt gjorts i massgravarna efter slaget. De ohyggligt blesserade skeletten vittna om stridens ursinne. Bland fornlämningarna må även nämnas labyrinten (se d. o.) »trojeborg» och sten-pelama till den medeltida galgen n. om staden. Med ringmuren i s. sammanbyggdes det stora Visborgs (se d. o.) slott. Residens var före slottet det s. k. Kalvskinnshuset n. om Packhusplan, vars ruiner delvis framgrävdes 1926. I Stora torgets stenläggning ha efter grävningar 1925 grundmurarna till ett medeltida rådhus markerats. De ståtligaste och bäst bevarade av de talrika medeltidshu sen i V. äro Gamla apoteket (jfr Bostad, sp. 938, bild 16), 1901 inköpt av Vitt.-akad. och 1929—30 fullständigt restaurerat, samt Liljehornska huset, ett sjuvånings trappga-velshus från 1200-talet. Bland byggnader från senare tid må nämnas Burmeisterska huset från 1500-talet, ombyggt vid 1600-talets mitt av köpmannen H. Burmeister. Från 1700-talet härstamma landshövdingeresidenset och det av Hårleman ritade rådhuset. Allm. läroverkets hus (1855—59; av Scholander) påbyggdes 1932—33. Det största obebyggda området inom murarna upptages av Botaniska trädgården, anlagd 1856 av sällskapet D. B. V. (»De badande vännerna»), 1932 delvis omlagd. Utanför murarna ligga i s. Palissaderna, en plantering på de forna slottsvallarnas plats. Utanför strandmuren i n. löper Strandpromenaden. Den ganska betydande bebyggelsen utom murarna, mest arbetarbostäder, härstammar från omkr. 1890. I ö. märkes stadsdelen östra Vi, i s. Södervärn, Söderhem, Värnhem, Helenelund samt Visborgs slätt (se d. o.) och Visborgs kungsladugård, residens för öns militärbefälhavare. Utom murarna ha de flesta