725 Wolsey—Volta 726 till underkastelse. Däremot lyckades W. ej undsätta det av Gordon försvarade Kartum, som föll i mahdins händer, utan nödgades efter blodiga strider uppge provinsen Don-gola och draga sig tillbaka till övre Egypten. 1890—95 var han högstkommenderande på Irland, utnämndes 1894 till fältmarskalk och var 1895—1900 överbefälhavare för armén. Ilan skrev flera militära arbeten och minnena »The story of a soldier’s life» (2 bd, 1903). II. J-dt.* Wolsey [æoTzi], Thomas, engelsk statsman och prelat (omkr. 1475—1530). W., som 1507 blev kaplan vid hovet, tilldrog sig snart Henrik VIlI:s uppmärksamhet och gjorde efter de beskickningar till Skottland, varmed han 1508 började sin politiska verksamhet, en snabb karriär. Han blev 1514 ärkebiskop av York, 1515 kardinal och 1518 legatus a latere. I dec. 1515 hade han dessutom blivit lordkansler, i vilken egenskap han länge var Englands verklige styresman. Han avslöt 1514 det fördrag med Frankrike, som betecknade en avgörande brytning med Englands tidigare rent insulära inställning. I hans strävan att låta sitt land avgöra kampen mellan den franske konungen och kejsaren har man velat se en medveten tillämpning av principen om en europeisk jämviktspolitik, vilken W. skulle ha infört. En senare forskning återigen har sökt förklara hans politik såsom dikterad av hans strävan i egenskap av påv-lig legat att anpassa sig efter kurians politik och utföra dess intentioner. Inrikespolitiskt blev W:s verksamhet mycket betydelsefull. Genom att samla all makt över stat och kyrka i sina händer banade han väg för konungens personliga regemente. Socialt sett hade hans politik en starkt antifeodal prägel. Hans reformiver väckte emellertid en stark opposition till liv, och konungens gunst miste han, då han ej lyckades förmå påven att ge sitt bifall till Henriks skilsmässa från drottning Katarina. Han suspenderades från sina statliga ämbeten, anklagades för att ha trätt i förrädiska förbindelser med Frans I och påven och fängslades. På vägen till London träffades han av döden. Kallsinnig mot reformationen, var W. en varm vän av undervisningsväsendet och de sköna konsterna. Christ church college i Oxford är hans skapelse, och på sitt residens Hampton court (se d. o.) nedlade den praktlystne mannen stora kostnader. — Monogr. av A. F. Pollard (1929). R. Sv-m. Volsfnii, se O r v i e t o. Volsk, stad i Mellersta Volgaområdet, Sov-jetryssland. på Volgas högra strand, n. ö. om Saratov; 42,500 inv. (1931). Viktig flodhamn med spannmålshandel; cementfabriker. Volsker (lat. Vo'lsci), italiskt fornfolk kring floden Liris (Garigliano) och dess bifloder. Vid havet sträckte sig dess område från An-tium till Tarracina. Kuvades av romarna på 300-talet f. Kr. Om v:s språk, volskiskan. se Italiens fornspråk, sp. 856. E. St. Volstead [våTsted], Andrew, amerikansk politiker och advokat (f. 1860), av norsk härstamning. Var inom kongressen rapportör för det utskott, som utarbetade förbudslagen. Detaljerna i lagen voro sammanförda i en särskild akt, ofta kallad Volsteadakten. — Jfr Nykterhetsrörelsen, sp. 11. F. K. J.* Volsung (V ö 1 s u n g), nordisk sagohjälte, konung i Hunaland, fader till Sigmund och Signy, farfar till Sigurd Favnesbane (se dessa ord). V:s ättlingar kallas volsungar. Se vidare V o 1 s unga sagan. Volsungasagan (V ölsungasagan), forn-isländsk saga, behandlar väsentligen samma ämnen — d. v. s. volsungars och niflungars el. gjukungars (se d. o.) men framför allt Sigurd Favnesbanes levnadsöden — som äldre Eddans hjältesånger, av vilka V. i det stora hela är en skickligt gjord och välskriven prosaparafras. Vissa avd. av V. stödja sig doek på andra källor än eddasångerna och framställa händelserna delvis på ett annat sätt. Därigenom är den av stor betydelse för sago-forskningen, liksom den även genom sin parafras av eddadikterna i viss mån utfyller en stor lucka i huvudhandskriften (Codex regius) av den poetiska Eddan. Det har antagits, att V. som källa även haft en särskild »Sigurds-saga», vilket dock är mycket ovisst. I de bevarade handskrifterna uppträder V. som inledning till sagan om Ragnar Lodbrok (se d. o.), i vilken den utan någon markerad gräns övergår. V. är utg. av S. Bugge 1865 och M. Olsen 1906—08. Se vidare Nibelungen-lied och Sigurd Favnesbane. E-k N-n. Volt, luftsprång med helomvändning av kroppen; konstgrepp, varigenom ett kort oför-märkt kommer på förut bestämt ställe i leken ; se även R i d n i n g, sp. 792. Volt, efter A. Volta (se d. o.) uppkallad enhet för elektrisk spänning, se Elektriska enheter, sp. 579. Jfr Clark, L. Volta [vå'lta], it., mus., gång. — Pr i'm a v., första gången. Volta [våT-], Rio Volta, en av Guineakus-tens huvudfloder; uppstår i Franska Västafrika av två källfloder, Svarta V. och Vita V., som förenas inom den britt, besittningen Guldkusten ; bildar i mell. loppet mandatområdet To-gos v. gräns och utmynnar i Guineabukten; längd omkr. 1,450 km (från Svarta V :s källa). Mynningen spärras av sandbankar, varför V. som trafikled endast har lokal betydelse. Volta [våTta], Alessandro, greve, italiensk fysiker (1745—1827), rektor vid gymnasiet i Como 1774 och professor i Pavia 1779. 1777 hade V. förbättrat elektrofo-r e n (vars fenomen svensken Wilcke flera år förut teoretiskt förklarat) och uppfunnit elektroskopet (se d. o.), och 1782 uppfann han den elektriska kondens a-t o r n. Sin största ryktbarhet vann han dock genom konstruktionen av Voltas stapel (1800; se Gal v an i sk a element, sp. 348), som blev epokgörande för elektrici-tetslärans vidare utveckling. Efter sin återkomst från en utrikes resa (1782) införde han potatisodlingen i Lombardiet. Av kejsar Napoleon upphöjdes han i grevligt stånd och utnämndes till senator i konungariket Italien. 1804 drog han sig tillbaka till privatlivet men utnämndes 1815 av kejsar Frans till dir. för