Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
725
Wolsey—Volta
726
till underkastelse. Däremot lyckades W. ej
undsätta det av Gordon försvarade Kartum,
som föll i mahdins händer, utan nödgades
efter blodiga strider uppge provinsen
Don-gola och draga sig tillbaka till övre Egypten.
1890—95 var han högstkommenderande på
Irland, utnämndes 1894 till fältmarskalk och var
1895—1900 överbefälhavare för armén. Ilan
skrev flera militära arbeten och minnena »The
story of a soldier’s life» (2 bd, 1903). II. J-dt.*
Wolsey [æoTzi], Thomas, engelsk
statsman och prelat (omkr. 1475—1530). W., som
1507 blev kaplan vid hovet, tilldrog sig snart
Henrik VIlI:s uppmärksamhet och gjorde
efter de beskickningar
till Skottland, varmed
han 1508 började sin
politiska verksamhet,
en snabb karriär. Han
blev 1514 ärkebiskop
av York, 1515
kardinal och 1518 legatus
a latere. I dec. 1515
hade han dessutom
blivit lordkansler, i
vilken egenskap han
länge var Englands
verklige styresman.
Han avslöt 1514 det
fördrag med Frankrike, som betecknade
en avgörande brytning med Englands
tidigare rent insulära inställning. I hans
strävan att låta sitt land avgöra kampen mellan
den franske konungen och kejsaren har man
velat se en medveten tillämpning av
principen om en europeisk jämviktspolitik, vilken
W. skulle ha infört. En senare forskning
återigen har sökt förklara hans politik såsom
dikterad av hans strävan i egenskap av
påv-lig legat att anpassa sig efter kurians politik
och utföra dess intentioner. Inrikespolitiskt
blev W:s verksamhet mycket betydelsefull.
Genom att samla all makt över stat och
kyrka i sina händer banade han väg för
konungens personliga regemente. Socialt sett hade
hans politik en starkt antifeodal prägel. Hans
reformiver väckte emellertid en stark
opposition till liv, och konungens gunst miste han,
då han ej lyckades förmå påven att ge sitt
bifall till Henriks skilsmässa från drottning
Katarina. Han suspenderades från sina
statliga ämbeten, anklagades för att ha trätt i
förrädiska förbindelser med Frans I och påven
och fängslades. På vägen till London
träffades han av döden. Kallsinnig mot
reformationen, var W. en varm vän av
undervisningsväsendet och de sköna konsterna. Christ
church college i Oxford är hans skapelse, och
på sitt residens Hampton court (se d. o.)
nedlade den praktlystne mannen stora kostnader.
— Monogr. av A. F. Pollard (1929). R. Sv-m.
Volsfnii, se O r v i e t o.
Volsk, stad i Mellersta Volgaområdet,
Sov-jetryssland. på Volgas högra strand, n. ö. om
Saratov; 42,500 inv. (1931). Viktig flodhamn
med spannmålshandel; cementfabriker.
Volsker (lat. Vo’lsci), italiskt fornfolk kring
floden Liris (Garigliano) och dess bifloder.
Vid havet sträckte sig dess område från
An-tium till Tarracina. Kuvades av romarna på
300-talet f. Kr. Om v:s språk, volskiskan. se
Italiens fornspråk, sp. 856. E. St.
Volstead [våTsted], Andrew, amerikansk
politiker och advokat (f. 1860), av norsk
härstamning. Var inom kongressen rapportör
för det utskott, som utarbetade förbudslagen.
Detaljerna i lagen voro sammanförda i en
särskild akt, ofta kallad Volsteadakten. — Jfr
Nykterhetsrörelsen, sp. 11. F. K. J.*
Volsung (V ö 1 s u n g), nordisk sagohjälte,
konung i Hunaland, fader till Sigmund och
Signy, farfar till Sigurd Favnesbane (se
dessa ord). V:s ättlingar kallas volsungar. Se
vidare V o 1 s unga sagan.
Volsungasagan (V ölsungasagan),
forn-isländsk saga, behandlar väsentligen samma
ämnen — d. v. s. volsungars och niflungars
el. gjukungars (se d. o.) men framför allt
Sigurd Favnesbanes levnadsöden — som äldre
Eddans hjältesånger, av vilka V. i det stora
hela är en skickligt gjord och välskriven
prosaparafras. Vissa avd. av V. stödja sig doek
på andra källor än eddasångerna och
framställa händelserna delvis på ett annat sätt.
Därigenom är den av stor betydelse för
sago-forskningen, liksom den även genom sin
parafras av eddadikterna i viss mån utfyller en
stor lucka i huvudhandskriften (Codex regius)
av den poetiska Eddan. Det har antagits, att
V. som källa även haft en särskild
»Sigurds-saga», vilket dock är mycket ovisst. I de
bevarade handskrifterna uppträder V. som
inledning till sagan om Ragnar Lodbrok (se d.
o.), i vilken den utan någon markerad gräns
övergår. V. är utg. av S. Bugge 1865 och M.
Olsen 1906—08. Se vidare
Nibelungen-lied och Sigurd Favnesbane. E-k N-n.
Volt, luftsprång med helomvändning av
kroppen; konstgrepp, varigenom ett kort
oför-märkt kommer på förut bestämt ställe i
leken ; se även R i d n i n g, sp. 792.
Volt, efter A. Volta (se d. o.) uppkallad
enhet för elektrisk spänning, se Elektriska
enheter, sp. 579. Jfr Clark, L.
Volta [vå’lta], it., mus., gång. — Pr i’m a
v., första gången.
Volta [våT-], Rio Volta, en av
Guineakus-tens huvudfloder; uppstår i Franska Västafrika
av två källfloder, Svarta V. och Vita V., som
förenas inom den britt, besittningen
Guldkusten ; bildar i mell. loppet mandatområdet
To-gos v. gräns och utmynnar i Guineabukten;
längd omkr. 1,450 km (från Svarta V :s källa).
Mynningen spärras av sandbankar, varför V.
som trafikled endast har lokal betydelse.
Volta [våTta], Alessandro, greve,
italiensk fysiker (1745—1827), rektor vid
gymnasiet i Como 1774 och professor i Pavia
1779. 1777 hade V. förbättrat
elektrofo-r e n (vars fenomen svensken Wilcke flera
år förut teoretiskt förklarat) och uppfunnit
elektroskopet (se d. o.), och 1782
uppfann han den elektriska kondens
a-t o r n. Sin största ryktbarhet vann han dock
genom konstruktionen av Voltas stapel
(1800; se Gal v an i sk a element, sp.
348), som blev epokgörande för
elektrici-tetslärans vidare utveckling. Efter sin
återkomst från en utrikes resa (1782) införde han
potatisodlingen i Lombardiet. Av kejsar
Napoleon upphöjdes han i grevligt stånd och
utnämndes till senator i konungariket Italien.
1804 drog han sig tillbaka till privatlivet men
utnämndes 1815 av kejsar Frans till dir. för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
