727 Volta bureau—Voltaire 728 filosofiska fakulteten vid univ. i Padova. V:s saml. verk utkommo 1918—29 i 7 bd, ett par i Ostwalds »Klassiker der exakten Wissen-schaften» (n:r 114 och 118, 1900). — V:s porträtt återges på plansch vid sp. 724. T. E. A.* Volta bureau [vå'lto bjorffu'], institution i Washington, upprättad 1887 med hjälp av en donation från A. Graham Bell (se d. o.), avser att sprida kunskap om de dövstumma och lomhörda. Den verkar genom att ge ut skrifter, som utdelas över hela världen, samt en tidskr., The Volta Review för de dövstummas föräldrar och lärare med The Auditory Outlook för de lomhörda och deras vänner. Pr. Voltaeffekt, den elektriska potentialdifferens, som uppstår, då två olika metaller beröra varandra, även kallad kontaktelektricitet (se Elektricitet, sp. 560). Voltaire [våltä'r], Frangois Marie de, fransk författare, den franska upplysningstidens främsta namn (1694 21/u—1778 3U/e), utbytte sitt fädernenamn A r o u e t mot V., som är ett anagram av Arou(v)et L(e) l(eune). V. var av burgen borgarfamilj i Paris; hans far blev skattmästare i räkenskapskammaren. Både i faderns sällskapliga hem och det aristokratiska, av jesuiter ledda College Louis-le Grand, vari han sattes, gjorde V. tidigt förnäma bekantskaper. Hans kvickhet och poetiska begåvning bidrogo att skaffa honom tillträde till en krets av äldre lättlevande och spirituella andliga och aristokrater, samlade i Le Temple, en johannitordens egendom i Paris. Några satiriska epigram mot re-genten Filip av Orleans ledde 1716 till en mild förvisning; V. tillbragte den i en krets epikuréer och kvickhuvud på slottet Sully vid Loire. Återvänd upprepade han samma oförsiktighet och blev nu fånge i Bastiljen maj 1717—april 1718. Med den sinnets spänstighet, som alltid utmärkte honom, nedskrev han här första hälften av »Henria-den». Straffet hindrade dock icke, att den 24-årige diktarens första tragedi, »Oedipe», 18 nov. 1718 fick en glansfull premiär på Théåtre frangais i hela hovets och hertigens av Orleans närvaro; hertigen, tolerant och begåvad, skänkte honom själv en guldmedalj och en årlig pension. Hovets och aristokratiens gunst syntes bereda V. en glänsande framtid i tronens närhet; han ökade sin ärvda förmögenhet genom privilegiet att tjäna som mellanhand vid leverans- och arrendekontrakt med staten, och den unge Ludvig XV och hans drottning Maria Lesz-czynska gåvo honom var sin pension. 1720 uppfördes på Théatre frangais V:s tragedi »Artémire» och 1724 »Mariamne». Men 1726 inträffade en händelse, som bröt hans förhoppningar. Om han till en början måste känna den som en olycka, så bildar den dock utgångspunkten för hans större bana. En chevalier de Rohan, tillhörande en mäktig släkt, var otidig mot honom på teatern. V. svarade skarpt; senare blev han utkallad från en middag hos en förnäm vän och genompryg-lades på gatan av Rohans betjänter. V. sökte förgäves upprättelse genom utmaning till duell. Den fege Rohan utverkade i stället, att V. kastades i Bastiljen. Myndigheterna hade dåligt samvete och sände V. efter fjorton dagar i maj 1726 på hans begäran till England med rekommendationer från utrikesministern. V. blev på bästa sätt mottagen i England både vid hovet och i litterära kretsar. Den oförrätt, för vilken han som ofrälse utsatts, var redan i och för sig ägnad att stärka hans entusiasm för den medborgerliga frihet han här mötte. Från denna tid framstår han som en outtröttlig förkämpe för tankefrihet och humanitet. Han fullbordade och tryckte där sitt epos »La Henriade». Den är avfattad på ett abstrakt retoriskt språk, som noggrant följer franskklassicismens stilregler; men för samtiden hade dikten sin betydelse i att V. där för humanitetens talan mot bigotteriets dårskaper och religionskrigens grymheter. I motsats till denna dikts artificiella stil står den friska, naturliga och lätta prosan i »Lettres philo-sophiques» (först på eng. 1733), vari V. ger sin hyllning åt Englands samhälle, filosofi, vetenskap och litteratur; märkligt nog behandlar denne kristendomsfiende i de tre första breven kväkarnas fromhet med förstående och uppskattning. Då arbetet trycktes 1734 på franska, brändes det av bödeln som »skandalöst, stridande mot religionen, goda seder och den vördnad, som tillkommer statens myndigheter». I England utarbetade V. sin »Histoire de Charles XII» (utkom 1731; sv. övers. 1785 och 1918), varmed han debuterade som historiker. Han hade i England inhämtat en mängd underrättelser om konungen och tidigare i Paris umgåtts med Görtz; arbetet är skrivet i en enkel osmye-kad stil och har blivit ett av V:s mest lästa. I mars 1729 hade V. fått tillåtelse att återvända till Frankrike. Han fullbordade här tragedien »Brutus» (sv. övers. 1739), som vid uppförandet 1730 gjorde lycka. Nya strider väckte hans vackra gravdikt »La mort de m:lle Le Couvreur» (1730), där han med hänvisning till Englands bättre exempel angrep de franska myndigheterna för att de enl. bruket vägrat den framstående skådespelerskan kyrklig begravning. Efter misslyckandet med tragedien »Ériphyle» (1732) vann V. en ny seger med korstågsdramat »Zaire» (s. å.; sv. övers. 1774), vars kärlekstragedi rörde sinnena. 1734 föranledde »Lettres philosophiques» en ny arresteringsorder. men han flydde över lothringska gränsen och fick sedan en tillflyktsort hos sin väninna markisinnan Émilie du Chåtelet på slottet Cirey i Champagne, där han lämnades i fred. Här tillbragte han femton arbetsfyllda år. Madame du Chåtelet var intresserad av matematiska och fysikaliska studier. Under inflytande av detta intresse skrev V. sin populära framställning »Elements de la philoso-phie de Newton» (1741). Han arbetade på sitt komiska epos »La pucelle d’Orléans» (i tjuvtryck 1755, i av V. utg. uppl. 1762), vari V:s oförstående av religiösa företeelser framträdde mest osympatiskt. V. fortsatte sin dramatiska diktning med »Alzire» (1736; sv. övers. 1778), där nyheten att framföra indianer på scenen ökade publikens intresse, »Mahornet» (1742; sv. övers. 1806), »Mérope» (1743; sv. övers. 1774) och »Sémiramis» (1748). Madame de Pompadours beundran för V. närmade honom för en tid åter till hovet, som av honom beställde två festspel, och hon utverkade