Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volta, Alessandro - Volta bureau - Voltaeffekt - Voltaire, François Marie de (Arouet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
727
Volta bureau—Voltaire
728
filosofiska fakulteten vid univ. i Padova. V:s
saml. verk utkommo 1918—29 i 7 bd, ett par
i Ostwalds »Klassiker der exakten
Wissen-schaften» (n:r 114 och 118, 1900). — V:s
porträtt återges på plansch vid sp. 724. T. E. A.*
Volta bureau [vå’lto bjorffu’], institution i
Washington, upprättad 1887 med hjälp av en
donation från A. Graham Bell (se d. o.),
avser att sprida kunskap om de dövstumma och
lomhörda. Den verkar genom att ge ut
skrifter, som utdelas över hela världen, samt en
tidskr., The Volta Review för de dövstummas
föräldrar och lärare med The Auditory
Outlook för de lomhörda och deras vänner. Pr.
Voltaeffekt, den elektriska
potentialdifferens, som uppstår, då två olika metaller
beröra varandra, även kallad
kontaktelektricitet (se Elektricitet, sp. 560).
Voltaire [våltä’r], Frangois Marie de,
fransk författare, den franska
upplysningstidens främsta namn (1694 21/u—1778 3U/e),
utbytte sitt fädernenamn A r o u e t mot V., som
är ett anagram av Arou(v)et L(e) l(eune). V.
var av burgen borgarfamilj i Paris; hans far
blev skattmästare i räkenskapskammaren.
Både i faderns sällskapliga hem och det
aristokratiska, av jesuiter ledda College Louis-le
Grand, vari han sattes, gjorde V. tidigt
förnäma bekantskaper. Hans kvickhet och
poetiska begåvning bidrogo att skaffa honom
tillträde till en krets av äldre lättlevande
och spirituella andliga och aristokrater,
samlade i Le Temple, en johannitordens egendom
i Paris. Några satiriska epigram mot
re-genten Filip av Orleans ledde 1716 till en
mild förvisning; V. tillbragte den i en krets
epikuréer och kvickhuvud på slottet Sully
vid Loire. Återvänd upprepade han samma
oförsiktighet och blev nu fånge i Bastiljen
maj 1717—april 1718. Med den sinnets
spänstighet, som alltid utmärkte honom,
nedskrev han här första hälften av
»Henria-den». Straffet hindrade dock icke, att den
24-årige diktarens första tragedi, »Oedipe»,
18 nov. 1718 fick en glansfull premiär på
Théåtre frangais i hela hovets och hertigens
av Orleans närvaro; hertigen, tolerant och
begåvad, skänkte honom själv en guldmedalj
och en årlig pension. Hovets och
aristokratiens gunst syntes bereda V. en glänsande
framtid i tronens närhet; han ökade sin
ärvda förmögenhet genom privilegiet att
tjäna som mellanhand vid leverans- och
arrendekontrakt med staten, och den unge
Ludvig XV och hans drottning Maria
Lesz-czynska gåvo honom var sin pension. 1720
uppfördes på Théatre frangais V:s tragedi
»Artémire» och 1724 »Mariamne». Men 1726
inträffade en händelse, som bröt hans
förhoppningar. Om han till en början måste
känna den som en olycka, så bildar den dock
utgångspunkten för hans större bana. En
chevalier de Rohan, tillhörande en mäktig
släkt, var otidig mot honom på teatern. V.
svarade skarpt; senare blev han utkallad från
en middag hos en förnäm vän och
genompryg-lades på gatan av Rohans betjänter. V. sökte
förgäves upprättelse genom utmaning till
duell. Den fege Rohan utverkade i stället,
att V. kastades i Bastiljen. Myndigheterna
hade dåligt samvete och sände V. efter
fjorton dagar i maj 1726 på hans begäran till
England med rekommendationer från
utrikesministern. V. blev på bästa sätt mottagen i
England både vid hovet och i litterära
kretsar. Den oförrätt, för vilken han som ofrälse
utsatts, var redan i och för sig ägnad att
stärka hans entusiasm för den medborgerliga
frihet han här mötte. Från denna tid
framstår han som en outtröttlig förkämpe för
tankefrihet och humanitet. Han fullbordade
och tryckte där sitt epos »La Henriade».
Den är avfattad på ett abstrakt retoriskt
språk, som noggrant följer
franskklassicismens stilregler; men för samtiden hade
dikten sin betydelse i att V. där för
humanitetens talan mot bigotteriets dårskaper och
religionskrigens grymheter. I motsats till
denna dikts artificiella stil står den friska,
naturliga och lätta prosan i »Lettres
philo-sophiques» (först på eng. 1733), vari V. ger
sin hyllning åt Englands samhälle, filosofi,
vetenskap och litteratur; märkligt nog
behandlar denne kristendomsfiende i de tre
första breven kväkarnas fromhet med
förstående och uppskattning. Då arbetet trycktes
1734 på franska, brändes det av bödeln som
»skandalöst, stridande mot religionen, goda
seder och den vördnad, som tillkommer
statens myndigheter». I England utarbetade V.
sin »Histoire de Charles XII» (utkom 1731;
sv. övers. 1785 och 1918), varmed han
debuterade som historiker. Han hade i England
inhämtat en mängd underrättelser om
konungen och tidigare i Paris umgåtts med
Görtz; arbetet är skrivet i en enkel
osmye-kad stil och har blivit ett av V:s mest lästa.
I mars 1729 hade V. fått tillåtelse att
återvända till Frankrike. Han fullbordade
här tragedien »Brutus» (sv. övers. 1739), som
vid uppförandet 1730 gjorde lycka. Nya
strider väckte hans vackra gravdikt »La mort
de m:lle Le Couvreur» (1730), där han med
hänvisning till Englands bättre exempel
angrep de franska myndigheterna för att de
enl. bruket vägrat den framstående
skådespelerskan kyrklig begravning. Efter
misslyckandet med tragedien »Ériphyle» (1732)
vann V. en ny seger med korstågsdramat
»Zaire» (s. å.; sv. övers. 1774), vars
kärlekstragedi rörde sinnena. 1734 föranledde
»Lettres philosophiques» en ny arresteringsorder.
men han flydde över lothringska gränsen och
fick sedan en tillflyktsort hos sin väninna
markisinnan Émilie du Chåtelet på slottet
Cirey i Champagne, där han lämnades i fred.
Här tillbragte han femton arbetsfyllda år.
Madame du Chåtelet var intresserad av
matematiska och fysikaliska studier. Under
inflytande av detta intresse skrev V. sin
populära framställning »Elements de la
philoso-phie de Newton» (1741). Han arbetade på sitt
komiska epos »La pucelle d’Orléans» (i
tjuvtryck 1755, i av V. utg. uppl. 1762), vari V:s
oförstående av religiösa företeelser
framträdde mest osympatiskt. V. fortsatte sin
dramatiska diktning med »Alzire» (1736; sv. övers.
1778), där nyheten att framföra indianer på
scenen ökade publikens intresse, »Mahornet»
(1742; sv. övers. 1806), »Mérope» (1743; sv.
övers. 1774) och »Sémiramis» (1748). Madame
de Pompadours beundran för V. närmade
honom för en tid åter till hovet, som av honom
beställde två festspel, och hon utverkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
