729 Voltaire 730 1746 hans inval i Franska akad. 1749 dog madame du Chåtelet, och V. antog Fredrik Il:s inbjudan att komma till Berlin. Fredrik hade alltifrån 1736 brevväxlat med V., som han starkt beundrade. I juli 1750 kom V. till Potsdam, fick bostad på slottet, kammarherrenyckel, orden Pour le mérite och 20,000 livrés i lön. I början var stämningen den bästa; lysande samtal fördes vid konungens aftonmåltider, i vilka även andra fransmän, materialisten läkaren La Mettrie och fysikern Maupertuis, deltogo. Den stördes efter fem mån. av ett svårt missgrepp av V., som med en jude idkade av konungen förbjudet jobheri i sachsiska statsobligationer. V. sjönk i konungens aktning. 1752 inlät sig V., som ej kunde styra sin kvickhet och sitt polemiska begär, i en litterär strid med den av konungen skyddade Maupertuis. Konungen svarade själv anonymt. Icke dess mindre utgav V. därpå satiren »Diatribe du docteur Akakia». V. önskade nu komma loss. Först efter flera månader fick han resa men kvar-hölls därpå fem veckor i Frankfurt a. M. till 6 juli 1753; konungen fruktade, att V. skulle missbruka ett häfte satiriska dikter, som V. förvarat på annan plats. Dessa bittra mellan-havanden hindrade ej, att brevväxlingen senare återupptogs och fortsatte till V:s död; ett band av ömsesidig beundran, ja. vänskap, blandad med elak kritik, fäste alltjämt dessa märkliga män vid varandra. V. bodde de närmaste åren i Schweiz och från 1758 till kort före sin död på det av honom inköpta godset Ferney (se Ferney-Voltaire, med bild) vid schweiziska gränsen. Här levde han nu som en andens furste, brevväxlande med och besökt av Europas berömdheter; för sina underlydande var han en frikostig husbonde. V. fortsatte outtröttligt sitt författarskap på skilda områden. Han skrev tragedierna »Rome sauvée» (1752), »L’orphelin de Chine» (1755) och den patetiska »Tancrède», som gjorde ett starkt intryck. 1751 hade han utgivit sitt historiska mästerverk »Siècle de Louis XIV», följt av det världshistoriska »Essai sur les mæurs et 1’esprit des nations» (7 bd, 1756) och »L’histoire de Russie sous Pierre le grand» (2 dir, 1759, 1763; sv. övers. 1767). Filosofiska artiklar samlade han i »Dictionnaire philosophique» (1764). Sin satiriska berättande diktning, till vars första alster höra »Zadig» (1747; sv. övers. 1780 och 1912) och »Micromégas» (1747; sv. övers. 1762), fortsatte han med »Candide» (1759; sv. övers. 1907) och »L’ingénu» (1767; sv. övers. 1798). »Candide», en satir över den Leibnizska optimismen, anbefaller arbetets och resignationens filosofi. I försvar för orättvist dömda ådagalade V. sin okuvliga kärlek till humanitet och rätt. Efter tre års ansträngningar, som följdes med uppmärksamhet av hela Europa, lyckades han 1764 återupprätta familjen Calas, vars huvudman blivit avrättad på den falska anklagelsen att ha mördat sin son. Även en annan protestant. Sirven, hade blivit dömd — in contumaciam. då han flytt — på en anklagelse, framställd för att bestyrka det Calas-ska mordet, att ha mördat sin sinnessjuka dotter, som hoppat i brunnen; efter 9 års mödor uppnådde V. hans frikännande. V. lyckades även befria åtskilliga protestanter från galärerna. I febr. 1778 återvände V. till Paris, där han blev föremål för stora hyllningar, bl. a. då hans nya tragedi, »Irène», uppfördes. 30 maj 1791 beslöt nationalförsamlingen att förvara hans stoft i Pan-théon i Paris. Eld och klarhet känneteckna V. Han hade ett okuvligt impulsivt självständighetsbegär, som trots hans klokhet och hans dyrkan av förståndet ständigt på nytt ledde honom till oförsiktiga handlingar. Under det sista halvseklet av sitt liv levde han i halv landsflykt och i osäkerhet om sin frihet. Han hyllade friheten, rättvisan och humaniteten, i hans tids franska samhälle kätterska idéer, med en orubblighet och outtröttlighet, som icke voro inspirerade ensamt av förnuftet. Hans anlag förde honom till högre mål, som icke rymdes i hans urspungliga karaktär, behäftad med vanliga fel, ss. avundsjuka och en stundom småsinnad förvärvsdrift. Han ville som hovpoet sola sig i hovets glans, men hans entusiasm och hans gåvor voro, utan att han själv från början visste det, för stora för att låta sig vingklippas. Ilans vapen i kampen var väsentligen kvickheten. Den franskklassiska retoriken sparade han för sitt epos och för sina tragedier, men de äro den minst ursprungliga och nu övervägande döda delen av hans verk. Hans eget lynne träder fram i hans filosofiska romaner, i hans satirer och epigram. Han har en fri, glad kvickhet, ett skälmeri, som är hans gemyt och som bildar den litterärt längst levande delen i hans verk. Denna hånets och skämtets form, i vilken han rörde sig som polemiker, har undandolt värmen i hans personlighet. Hans kamp för humaniteten, särskilt storslagen i hans senare år. hans frikostighet mot förföljda och behövande, hans verksamma välvilja mot befolkningen på hans egendomar röja dock den omedel-bare människovännen. Förkrympta drag i hans personlighet äro delvis följder av hans polemiska natur och osäkra ställning i hierarkiens och envåldsmaktens Frankrike: hans vägran att förstå det religiösa känslolivet hör ihop med hans livslånga stridsberedskap mot den katolska kyrkans intolerans och förtryck, och hans förnekande av sina skrifter — som dock båtade föga — var från hans synpunkt en naturlig försvarsåtgärd. Som historiker har han varit epokgörande genom sin källforskning, sin klara framställningskonst och sitt uppmärksammande av kulturlivet. Framför någon annan har han befäst tankefrihetens princip i Europa. Av Voltaireuppl. må nämnas Beaumar-chais’ edition, tryckt i Kehl (»Kehluppla-gan») i 70 bd 1784—87, Beuchots i 70 bd 1829—34, Morands 1877—85 i 52 bd. G. Bengesco har utgivit hans bibliogr. (4 bd, 1882—90) och M. M. H. Barr bibliogr. över skrifter om V. 1825—1925 (1929). Bland arbeten om V. märkas J. A. Condorcet, »Vie de V.» (1787), G. Desnoiresterres, »V. et la so-ciété frangaise au XVlIle siècle» (8 bd, 1867 —76), D. F. Strauss, »V. Sechs Vorträge» (1870), J. Morley, »V.» (1874), H. Lindgren, »V. och hans strid mot fördomarna» (i Ver-dandis Småskrifter 1889), G. Maugras, »V.