Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
729
Voltaire
730
1746 hans inval i Franska akad. 1749 dog
madame du Chåtelet, och V. antog Fredrik
Il:s inbjudan att komma till Berlin. Fredrik
hade alltifrån 1736 brevväxlat med V., som
han starkt beundrade. I juli 1750 kom V. till
Potsdam, fick bostad på slottet,
kammarherrenyckel, orden Pour le mérite och 20,000
livrés i lön. I början var stämningen den
bästa; lysande samtal fördes vid konungens
aftonmåltider, i vilka även andra fransmän,
materialisten läkaren La Mettrie och
fysikern Maupertuis, deltogo. Den stördes efter
fem mån. av ett svårt missgrepp av V., som
med en jude idkade av konungen förbjudet
jobheri i sachsiska statsobligationer. V. sjönk
i konungens aktning. 1752 inlät sig V., som
ej kunde styra sin kvickhet och sitt
polemiska begär, i en litterär strid med den av
konungen skyddade Maupertuis. Konungen
svarade själv anonymt. Icke dess mindre
utgav V. därpå satiren »Diatribe du docteur
Akakia». V. önskade nu komma loss. Först
efter flera månader fick han resa men
kvar-hölls därpå fem veckor i Frankfurt a. M. till 6
juli 1753; konungen fruktade, att V. skulle
missbruka ett häfte satiriska dikter, som V.
förvarat på annan plats. Dessa bittra
mellan-havanden hindrade ej, att brevväxlingen
senare återupptogs och fortsatte till V:s död;
ett band av ömsesidig beundran, ja. vänskap,
blandad med elak kritik, fäste alltjämt dessa
märkliga män vid varandra.
V. bodde de närmaste åren i Schweiz och
från 1758 till kort före sin död på det av
honom inköpta godset Ferney (se
Ferney-Voltaire, med bild) vid schweiziska
gränsen. Här levde han nu som en andens
furste, brevväxlande med och besökt av
Europas berömdheter; för sina underlydande var
han en frikostig husbonde. V. fortsatte
outtröttligt sitt författarskap på skilda
områden. Han skrev tragedierna »Rome sauvée»
(1752), »L’orphelin de Chine» (1755) och den
patetiska »Tancrède», som gjorde ett starkt
intryck. 1751 hade han utgivit sitt
historiska mästerverk »Siècle de Louis XIV»,
följt av det världshistoriska »Essai sur les
mæurs et 1’esprit des nations» (7 bd, 1756) och
»L’histoire de Russie sous Pierre le grand»
(2 dir, 1759, 1763; sv. övers. 1767).
Filosofiska artiklar samlade han i »Dictionnaire
philosophique» (1764). Sin satiriska
berättande diktning, till vars första alster höra
»Zadig» (1747; sv. övers. 1780 och 1912) och
»Micromégas» (1747; sv. övers. 1762), fortsatte
han med »Candide» (1759; sv. övers. 1907) och
»L’ingénu» (1767; sv. övers. 1798). »Candide»,
en satir över den Leibnizska optimismen,
anbefaller arbetets och resignationens filosofi.
I försvar för orättvist dömda ådagalade V.
sin okuvliga kärlek till humanitet och rätt.
Efter tre års ansträngningar, som följdes med
uppmärksamhet av hela Europa, lyckades han
1764 återupprätta familjen Calas, vars
huvudman blivit avrättad på den falska
anklagelsen att ha mördat sin son. Även en annan
protestant. Sirven, hade blivit dömd — in
contumaciam. då han flytt — på en
anklagelse, framställd för att bestyrka det
Calas-ska mordet, att ha mördat sin sinnessjuka
dotter, som hoppat i brunnen; efter 9 års
mödor uppnådde V. hans frikännande. V.
lyckades även befria åtskilliga protestanter
från galärerna. I febr. 1778 återvände V.
till Paris, där han blev föremål för stora
hyllningar, bl. a. då hans nya tragedi,
»Irène», uppfördes. 30 maj 1791 beslöt
nationalförsamlingen att förvara hans stoft i
Pan-théon i Paris.
Eld och klarhet känneteckna V. Han hade
ett okuvligt impulsivt självständighetsbegär,
som trots hans klokhet och hans dyrkan av
förståndet ständigt på nytt ledde honom till
oförsiktiga handlingar. Under det sista
halvseklet av sitt liv levde han i halv
landsflykt och i osäkerhet om sin frihet. Han
hyllade friheten, rättvisan och humaniteten,
i hans tids franska samhälle kätterska idéer,
med en orubblighet och outtröttlighet, som
icke voro inspirerade ensamt av förnuftet.
Hans anlag förde honom till högre mål, som
icke rymdes i hans urspungliga karaktär,
behäftad med vanliga fel, ss. avundsjuka
och en stundom småsinnad förvärvsdrift.
Han ville som hovpoet sola sig i hovets glans,
men hans entusiasm och hans gåvor voro,
utan att han själv från början visste det, för
stora för att låta sig vingklippas. Ilans
vapen i kampen var väsentligen kvickheten.
Den franskklassiska retoriken sparade han
för sitt epos och för sina tragedier, men de
äro den minst ursprungliga och nu
övervägande döda delen av hans verk. Hans eget
lynne träder fram i hans filosofiska romaner,
i hans satirer och epigram. Han har en fri,
glad kvickhet, ett skälmeri, som är hans
gemyt och som bildar den litterärt längst
levande delen i hans verk. Denna hånets och
skämtets form, i vilken han rörde sig som
polemiker, har undandolt värmen i hans
personlighet. Hans kamp för humaniteten,
särskilt storslagen i hans senare år. hans
frikostighet mot förföljda och behövande,
hans verksamma välvilja mot befolkningen
på hans egendomar röja dock den
omedel-bare människovännen. Förkrympta drag i
hans personlighet äro delvis följder av hans
polemiska natur och osäkra ställning i
hierarkiens och envåldsmaktens Frankrike: hans
vägran att förstå det religiösa känslolivet hör
ihop med hans livslånga stridsberedskap mot
den katolska kyrkans intolerans och
förtryck, och hans förnekande av sina skrifter
— som dock båtade föga — var från hans
synpunkt en naturlig försvarsåtgärd. Som
historiker har han varit epokgörande genom
sin källforskning, sin klara
framställningskonst och sitt uppmärksammande av
kulturlivet. Framför någon annan har han befäst
tankefrihetens princip i Europa.
Av Voltaireuppl. må nämnas
Beaumar-chais’ edition, tryckt i Kehl
(»Kehluppla-gan») i 70 bd 1784—87, Beuchots i 70 bd
1829—34, Morands 1877—85 i 52 bd. G.
Bengesco har utgivit hans bibliogr. (4 bd,
1882—90) och M. M. H. Barr bibliogr. över
skrifter om V. 1825—1925 (1929). Bland
arbeten om V. märkas J. A. Condorcet, »Vie de
V.» (1787), G. Desnoiresterres, »V. et la
so-ciété frangaise au XVlIle siècle» (8 bd, 1867
—76), D. F. Strauss, »V. Sechs Vorträge»
(1870), J. Morley, »V.» (1874), H. Lindgren,
»V. och hans strid mot fördomarna» (i
Ver-dandis Småskrifter 1889), G. Maugras, »V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
