Voltanieter—Woltmann 731 et J. J. Rousseau» (1886), G. Lanson, »V.» (1906), G. Brändes, »V.» (2 bd, 1916— 17), A. Bellessort, »Essai sur V.» (1925), J. G. Prodhomme, »V. raconté par ceux qui l’ont vu» (1933). — V:s porträtt återges på plansch vid sp. 728. J. L-t. Voltamöter, en för uppmätning av elektrisk ström avsedd apparat, vid vilken strömstyrkan bestämmes genom uppmätning av någon eller några av de sönderdelningsprodukter, som uppkomma, då strömmen får passera genom en elektrolyt. Se vidare E 1 e k t r o ly s, sp. 663. (J. T.) Voltampère [-ampä'r], dets. som watt (se Effekt 3). Voltas bägarapparat, fys., se Galvaniska element, sp. 349. Voltas fundamentalförsök visar, att elektricitet uppkommer vid två metallers beröring, utan att animala krafter spela in. Jfr Elektricitet, sp. 559—560, och G a 1-v a n i. Voltas kontaktsteori, fys., se E 1 e k t r i c i-t e t, sp. 559—560; jfrSpänningskedja. Voltas spänningslag, Voltas spänning s-serie. En spä n ningsked j a (se d. o.) angavs först av Volta; en modern uppställning av en dylik finns vid art. Elektrokemi. Voltas stapel, fys., se Galvaniska element, sp. 348, och V o 11 a, A. Voltcoulomb [-kolå'], det arbete, som utvecklas, när elektricitetsmängden 1 coulomb föres från en punkt till en annan, mellan vilka en spänningsskillnad av 1 volt finnes. Jfr Energi. Voltemat [vå'l-], Henrik Johan, historisk skriftställare (1723—65), av tysk, i Sverige 1717 adlad släkt (utdöd på manssidan 1815). Blev 1745 docent i Uppsala, fick professors och 1756 lagmans titel samt blev s. å. lärare för hertig Karl och kammarråd. V. utgav historiska skrifter men är mest känd för sina handskrivna »Anekdoter till 18:de seklets historia» (i Uppsala univ.-bibl.), innehållsrika men skvalleraktiga. (B. H-d.) Wolter [våT-], Charlotte, tysk skådespelerska (1834—97), från 1862 anställd vid Burgteatern i Wien. W. förenade med lyckliga, suveränt behärskade yttre medel ett lidelsefullt temperament och en djup och äkta känslovärme, som omedelbart fängslade och grep. Hennes framställningar av bl. a. Kleo-patra i »Antonius och Kleopatra», lady Mac-beth, Ifigenia på Tauris, Maria Stuart, Medea och Sapfo (Grillparzer) samt Adrienne Le-couvreur räknas till den tyska scenens mästerligaste skapelser. W. var från 1874 g. m. belgiske diplomaten greve C h. O’S u 11 i v a n de G rass (d. 1888). G. K-g. Volterra [våltä'ra], stad i it. prov. Pisa, Toscana, 50 km s. ö. om staden Pisa; 16,507 inv. (1921; som kommun). Tillv. av alabasterföremål, saltbrytning. Från V:s glanstid, 1200-talet, kvarstå flera märkliga byggnader, bl. a. Palazzo dei Priori (med tavelgalleri); även katedralen (gr. på 900-talet) och det närliggande baptisteriet härstamma huvudsaki. från denna tid. Det mäktiga citadellet (For-tezza) består av två delar, Rocca vecchia från 1300-talet och Rocca nuova från 1400-talet. Medeltida stadsmurar och betydande rester av etruskiska murar. De talrika fornfynden 732 från V. och dess omgivningar förvaras i Mu-seo etrusco (urspr. gr. 1732). — V., romarnas Volaterrae, var en av Etruriens mäktigaste städer; under medeltiden var staden oberoende till 1361, då den tillföll Florens. Volterra [våltä'ral, D a n i e 1 e da (eg. R i c c i a r e 11 i), italiensk konstnär (1509— 66), utbildades i Perino del Vagas verkstad men fick sina bestämmande intryck av Michel-angelo, vars verk han efterbildat i såväl måleri som skulptur. V. verkade huvudsaki. i Rom, där han utfört många fresker, utmärkta av starkt plastiska former (bl. a. Fabius Maximus’ historia i Palazzo Massimi och »Nedtagandet från korset» i Santissima Tri-nitå dei Monti). H. C-l. Volterra [våltä'ra], Vito, italiensk matematisk fysiker (f. 1860), prof, i mekanik i Pisa 1883 och i Turin 1893 samt prof, i matematisk fysik i Rom 1900. Han är sedan 1905 senator. Vintern 1906 höll han föreläsningar vid Stockholms högskola om partiella differentialekvationer, inom vilket område hans förnämsta undersökningar falla. Han har studerat ljusvibrationerna i dubbelbrytande medier och svängningar hos isotropa elastiska kroppar. I en serie avh. har han behandlat de först av Abel undersökta integralekvationerna (1895 och 1896). Han har också behandlat teorien och användningen av Mittag-Lefflers funktioner. Av stort värde äro även V:s arbeten inom elasticitetsläran och hans undersökningar av havs- och luftströmmar samt floders inverkan på jordaxelns läge. De flesta av V:s skrifter äro offentliggjorda i Romakad:s (Ac-cademia dei Lincei) Atti. V. blev 1908 led. av sv. Vet.-akad. och 1909 hedersdr vid Stockholms högskola. S. A-s.* Woltersdorf [våT-], Ernst Gottlieb, tysk psalmförfattare (1725—61), stadspastor i Bunzlau, grundläde där ännu bestående filantropiska stiftelser. W:s andliga poesi är av mycket växlande värde. Hans berömda söndagspsalm »Das ist eine sel’ge Stunde» är i övers, av J. A. Eklund upptagen i »Nya psalmer» (n:r 559). E. N. S-g.* Voltige [våltl'^, sv. uttal -PJ], fr., utförandet av vissa gymnastiska rörelser på levande häst, ss. språng ur och i sadeln och balansövningar. Vid v. nyttjas särskild voltigegjord, utrustad med två läderklädda järnhandtag. Hästarna böra vara medelstora med avrundade ryggar samt ha jämna rörelser och fromt lynne. Voltigör [våltijo'r], eg. person, skicklig i voltige (se d. o.). V. kallades ett slags lätt elitinfanteri i Frankrike, som Napoleon I införde 1804 och som uttogs bland de minsta soldaterna. Namnet bibehölls till 1872. WoTtmann, Alfred, tysk konsthistoriker (1841—80), prof, i konsthistoria i Karlsruhe 1868, i Prag 1874 och i Strassburg 1878. W. skrev bl. a. »Holbein und seine Zeit» (1866— 68; 2:a uppl. 1874—76) och förberedde det stora verket »Geschichte der Malerei» tills, m. K. Woermann (se d. o.). G-g N.* WoTtmann, L u d w i g, tysk läkare, antropolog och sociolog (1871—1907). W. var föregångsman inom raspsykologien; han är mest känd genom arbetena »Politische Anthropolo-gie» (1903), »Die Germanen und die Renais-sance in Italien» (1905) och »Die Germanen in Frankreich» (1907). Rbg.