Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Voltanieter—Woltmann
731
et J. J. Rousseau» (1886), G. Lanson,
»V.» (1906), G. Brändes, »V.» (2 bd, 1916—
17), A. Bellessort, »Essai sur V.» (1925), J.
G. Prodhomme, »V. raconté par ceux qui
l’ont vu» (1933). — V:s porträtt återges på
plansch vid sp. 728. J. L-t.
Voltamöter, en för uppmätning av elektrisk
ström avsedd apparat, vid vilken
strömstyrkan bestämmes genom uppmätning av någon
eller några av de sönderdelningsprodukter,
som uppkomma, då strömmen får passera
genom en elektrolyt. Se vidare E 1 e k t r o ly s,
sp. 663. (J. T.)
Voltampère [-ampä’r], dets. som watt (se
Effekt 3).
Voltas bägarapparat, fys., se Galvaniska
element, sp. 349.
Voltas fundamentalförsök visar, att
elektricitet uppkommer vid två metallers
beröring, utan att animala krafter spela in. Jfr
Elektricitet, sp. 559—560, och G a
1-v a n i.
Voltas kontaktsteori, fys., se E 1 e k t r i c
i-t e t, sp. 559—560; jfrSpänningskedja.
Voltas spänningslag, Voltas spänning
s-serie. En spä n ningsked j a (se d. o.)
angavs först av Volta; en modern uppställning
av en dylik finns vid art. Elektrokemi.
Voltas stapel, fys., se Galvaniska
element, sp. 348, och V o 11 a, A.
Voltcoulomb [-kolå’], det arbete, som
utvecklas, när elektricitetsmängden 1 coulomb
föres från en punkt till en annan, mellan
vilka en spänningsskillnad av 1 volt finnes.
Jfr Energi.
Voltemat [vå’l-], Henrik Johan,
historisk skriftställare (1723—65), av tysk, i
Sverige 1717 adlad släkt (utdöd på manssidan
1815). Blev 1745 docent i Uppsala, fick
professors och 1756 lagmans titel samt blev s. å.
lärare för hertig Karl och kammarråd. V.
utgav historiska skrifter men är mest känd
för sina handskrivna »Anekdoter till 18:de
seklets historia» (i Uppsala univ.-bibl.),
innehållsrika men skvalleraktiga. (B. H-d.)
Wolter [våT-], Charlotte, tysk
skådespelerska (1834—97), från 1862 anställd vid
Burgteatern i Wien. W. förenade med
lyckliga, suveränt behärskade yttre medel ett
lidelsefullt temperament och en djup och äkta
känslovärme, som omedelbart fängslade och
grep. Hennes framställningar av bl. a.
Kleo-patra i »Antonius och Kleopatra», lady
Mac-beth, Ifigenia på Tauris, Maria Stuart, Medea
och Sapfo (Grillparzer) samt Adrienne
Le-couvreur räknas till den tyska scenens
mästerligaste skapelser. W. var från 1874 g. m.
belgiske diplomaten greve C h. O’S u 11 i v a n
de G rass (d. 1888). G. K-g.
Volterra [våltä’ra], stad i it. prov. Pisa,
Toscana, 50 km s. ö. om staden Pisa; 16,507
inv. (1921; som kommun). Tillv. av
alabasterföremål, saltbrytning. Från V:s glanstid,
1200-talet, kvarstå flera märkliga byggnader,
bl. a. Palazzo dei Priori (med tavelgalleri);
även katedralen (gr. på 900-talet) och det
närliggande baptisteriet härstamma huvudsaki.
från denna tid. Det mäktiga citadellet
(For-tezza) består av två delar, Rocca vecchia från
1300-talet och Rocca nuova från 1400-talet.
Medeltida stadsmurar och betydande rester
av etruskiska murar. De talrika fornfynden
732
från V. och dess omgivningar förvaras i
Mu-seo etrusco (urspr. gr. 1732). — V., romarnas
Volaterrae, var en av Etruriens mäktigaste
städer; under medeltiden var staden
oberoende till 1361, då den tillföll Florens.
Volterra [våltä’ral, D a n i e 1 e da (eg.
R i c c i a r e 11 i), italiensk konstnär (1509—
66), utbildades i Perino del Vagas verkstad
men fick sina bestämmande intryck av
Michel-angelo, vars verk han efterbildat i såväl
måleri som skulptur. V. verkade huvudsaki. i
Rom, där han utfört många fresker, utmärkta
av starkt plastiska former (bl. a. Fabius
Maximus’ historia i Palazzo Massimi och
»Nedtagandet från korset» i Santissima
Tri-nitå dei Monti). H. C-l.
Volterra [våltä’ra], Vito, italiensk
matematisk fysiker (f. 1860), prof, i mekanik i Pisa
1883 och i Turin 1893 samt prof, i matematisk
fysik i Rom 1900. Han är sedan 1905 senator.
Vintern 1906 höll han föreläsningar vid
Stockholms högskola om partiella
differentialekvationer, inom vilket område hans förnämsta
undersökningar falla. Han har studerat
ljusvibrationerna i dubbelbrytande medier och
svängningar hos isotropa elastiska kroppar. I
en serie avh. har han behandlat de först av
Abel undersökta integralekvationerna (1895
och 1896). Han har också behandlat teorien
och användningen av Mittag-Lefflers
funktioner. Av stort värde äro även V:s arbeten
inom elasticitetsläran och hans undersökningar
av havs- och luftströmmar samt floders
inverkan på jordaxelns läge. De flesta av V:s
skrifter äro offentliggjorda i Romakad:s
(Ac-cademia dei Lincei) Atti. V. blev 1908 led. av
sv. Vet.-akad. och 1909 hedersdr vid
Stockholms högskola. S. A-s.*
Woltersdorf [våT-], Ernst Gottlieb,
tysk psalmförfattare (1725—61), stadspastor
i Bunzlau, grundläde där ännu bestående
filantropiska stiftelser. W:s andliga poesi är
av mycket växlande värde. Hans berömda
söndagspsalm »Das ist eine sel’ge Stunde» är
i övers, av J. A. Eklund upptagen i »Nya
psalmer» (n:r 559). E. N. S-g.*
Voltige [våltl’^, sv. uttal -PJ], fr., utförandet
av vissa gymnastiska rörelser på levande häst,
ss. språng ur och i sadeln och balansövningar.
Vid v. nyttjas särskild voltigegjord, utrustad
med två läderklädda järnhandtag. Hästarna
böra vara medelstora med avrundade ryggar
samt ha jämna rörelser och fromt lynne.
Voltigör [våltijo’r], eg. person, skicklig i
voltige (se d. o.). V. kallades ett slags lätt
elitinfanteri i Frankrike, som Napoleon I
införde 1804 och som uttogs bland de minsta
soldaterna. Namnet bibehölls till 1872.
WoTtmann, Alfred, tysk konsthistoriker
(1841—80), prof, i konsthistoria i Karlsruhe
1868, i Prag 1874 och i Strassburg 1878. W.
skrev bl. a. »Holbein und seine Zeit» (1866—
68; 2:a uppl. 1874—76) och förberedde det
stora verket »Geschichte der Malerei» tills,
m. K. Woermann (se d. o.). G-g N.*
WoTtmann, L u d w i g, tysk läkare,
antropolog och sociolog (1871—1907). W. var
föregångsman inom raspsykologien; han är mest
känd genom arbetena »Politische
Anthropolo-gie» (1903), »Die Germanen und die
Renais-sance in Italien» (1905) och »Die Germanen
in Frankreich» (1907). Rbg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
