759 Wrangel, A. J.—Wrangel, C. G. 760 — Greve A. J. W:s (d. 1763) brorson generalmajoren Fredrik Ulrik W. (1719—93) blev 1771 frih. W. af S a u s s. Hans sonson förste expeditionssekr. och kammarherren frih. Fredrik Anton W. af S a u s s (1786—1842) var botanist; efter honom namngav C. A. Agardh algsläktet Wranyelia. Frih. F. U. W :s bror Anders Reinhold W. (1722—80) stred i pommerska kriget, blev 1766 generalfäittygmästare, 1772 riksråd (entledigad 22 ang. s. å. men ånyo riksråd s. d.) och 1778 greve (grevliga ätten n:r 99; lever utrikes). Om hans dotter, g. m. G. D'Albedyhll, se d. o. Greve A. R. W:s sonsons son var greve C. G. O. Chr. W. (se nedan). — Till tredje huvudlinjen hörde även översten Otto Wilhelm W. (1688—1747), naturaliserad 1731 (W. af Sage och Waschel; grenen utdöd på manssidan 1810). Om hans son C. M. W. se nedan. En den sistnämndes bror blev 1765 frih. W. von Brehmer (ätten lever). — Litt.: H. von Baensch, »Geschichte der Familie von W.» (3 bd, 1887; jfr recension i Hist. Tidskr. 1888); R. von Wrangel, »Die Familie von W. 1887—1908» (1909»; G. v. Wrangell, »Ätten W:s stamlinjer» (i Person-hist. Tidskr. 1917 och 1923) och urkundssaml. »Geschichte der W. zur dänischen und Or-denszeit» (i Vierteljahrsschrift für Wappen-, Siegel- und Familienkunde 1926 ff.); tidskriften Acta Wrangeliana 1928 ff., särskilt uppsats däri 1931 av W. Wrangell; P. Johansen, »Die Estlandsliste des Liber census Daniae» (2 halvbd, 1933). B. H-d. Wrangel (af Sauss), Anton Johan, greve, viceamiral, riksråd (1679—1763); jfr släktövers. W. ingick 1697 i amiralitetets tjänst samt var 1702—03 i engelsk och holländsk örlogstjänst. Som fartygschef tillhörde han den svenska eskader, som under Carl Axelsson Raab (se d. o.) utkämpade striden vid Högland 1713. W. förde 1719 befälet över en för spaning utsänd mindre eskader, som vid Gotska Sandön överfölls av en överlägsen s Astyrka, varvid efter hård och hedrande drabbning de svenska fartygen blevo uppbringade. W. frigavs ur fångenskapen efter freden 1721. 1723 naturaliserades han som svensk adelsman samt blev 1740 viceamiral och kommendant i Karlskrona och s. å. riksråd. Som sådan avstyrkte W. krigsförklaringen mot Ryssland 1741. W. blev 1747 frih. och 1751 greve. ö-g. Wrangel (af S a 1 m i s), Carl Gustaf, greve, riksråd och riksmarsk (1613 13/i2— 1676 25/b); jfr släktövers. Studerade utrikes bl. a. skeppsbyggeri och sjöväsen, blev 1636 överste för Livreg:tet till häst och 1638 generalmaior av infanteriet. Efter Banérs död var W. en av de fyra generaler, som kollegialt förde befälet över armén, tills Torstenson ankom, och vid Wolfenbüttel (1641) bidrog han genom sitt sega försvar väsentligt till segern. I slaget vid Leipzig 1642 kommenderade han under Lillie-höök centern. 1 slutet av juli 1644 övertog W. jämte Ulfsparre och Bielkenstierna befälet över flottan, som de lyckades föra ut ur Kieler Förde. Som »överkommendant» över svenska flottan och den av L. De Geer värvade holländska eskadern under Martin Thijs-sen slog W. 13 okt. mellan Femern och Lol land en underlägsen dansk flotta. 1645 uppträdde han jämte svenska huvudflottan under Erik Ryning i Öresund. S. å. blev W. riks-tygmästare samt 1646 riksråd och fältmarskalk över krigsmakten i Tyskland, sedan han från dec. 1645 fört huvudarmén under Torstensons högsta ledning. Från Böhmen måste W. 1646 draga sig tillbaka till Thü-ringen. Den nya fälttågsplanen vilade på samverkan med Frankrike och Hessen. W. förenade sig 31 juli vid Giessen med Turenne; de förbundna inträngde i Bayern och hade övergått Lech i okt., då den franska politiken tvang dem att gå tillbaka till Schwaben. 1647 fick Maximilian av Bayern stillestånd. Turenne skilde sig från W., som i Böhmen förenade sig med Wittenberg, intog Eger och sökte svälta ut den kejserliga hären under Melander. Emellertid lät Maximilian sina trupper förena sig med de kejserliga, och denna övermakt jämte Brandenburgs och Sachsens osäkra hållning tvang svenska hären att draga sig undan åt Westfalen. 1 början av 1648 framryckte W. till övre Pfalz och förenade sig i Franken med Turenne, varefter de vid Zusmarshausen (17 maj) slogo Melander, som stupade. Bayern härjades, men W. fick avsked från överbefälet, som uppdrogs åt pfalzgreven Karl Gustav (6 juni 1648). 1648 blev W. generalguvernör i Pommern och 1651 greve, från 1665 med Sölvesborg som grevskap. 1653 (26 febr.) blev han riks-viceamiral. I Karl X Gustavs polska krig deltog W. med utmärkelse, förde flottan utanför Danzig 1655, var Adolf Johans stöd i slaget vid Gnesen (Gniezno) och Fredrik Vilhelms närmaste man i slaget vid Warszawa (1656). Sommaren 1657 blev han »lieutenant royal» i Pommern. Han följde konungen mot Hol-stein, stormade natten till 24 okt. fästningen Frederiksodde och blev riksamiral. Vid övergången av Lilla Bält 30 jan. 1658 förde han högra flygeln och följde efter konungen över Stora Bält 5 febr, med 2,800 man. Då svenskarna på sommaren ånyo landstigit på Själ-land, intog W. Kronborgs slott (6 sept.) och förde i slaget i Öresund 29 okt. befälet över svenska flottan i dess kamp mot de överlägsna holländarna. Efter Karl Gustavs död blev W. överbefälhavare över svenska krigsmakten i Danmark. Som riksamiral blev han en av Karl XI:s förmyndare och i sept. 1664 riksmarsk och president i Krigskollegium. Till 1669 vistades han likväl mestadels utomlands som generalguvernör i Pommern och chef för svenska trupper i Tyskland. Som riksmarsk förmådde han icke upprätthålla rikets krigsmakt vid slagfärdig styrka. Vid de skarpa brytningarna inom rådsregeringen 1669 ställde han sig mot De la Gardie på änkedrottningens och majoritetens sida men lät 1672 med mängden av riksrådet vinna sig för det franska förbundet. Man hade endast tänkt sig en väpnad neutralitet, men behovet av de franska subsidierna ledde till en inryckning i Bran-denburg (se vidare Fehrbellin). W., som på grund av ålder och bräcklighet ej längre var vuxen sitt kommando, måste nedlägga överbefälet. Om W. som byggherre se Skokloster och Wrangelska palatset. Litt.: H. A. Karsten, »K. G. W. .. . 1613—