Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
759
Wrangel, A. J.—Wrangel, C. G.
760
— Greve A. J. W:s (d. 1763) brorson
generalmajoren Fredrik Ulrik W. (1719—93)
blev 1771 frih. W. af S a u s s. Hans sonson
förste expeditionssekr. och kammarherren
frih. Fredrik Anton W. af S a u s s
(1786—1842) var botanist; efter honom
namngav C. A. Agardh algsläktet Wranyelia. Frih.
F. U. W :s bror Anders Reinhold W.
(1722—80) stred i pommerska kriget, blev
1766 generalfäittygmästare, 1772 riksråd
(entledigad 22 ang. s. å. men ånyo riksråd s. d.)
och 1778 greve (grevliga ätten n:r 99; lever
utrikes). Om hans dotter, g. m. G. D’Albedyhll,
se d. o. Greve A. R. W:s sonsons son var
greve C. G. O. Chr. W. (se nedan). — Till
tredje huvudlinjen hörde även översten Otto
Wilhelm W. (1688—1747), naturaliserad
1731 (W. af Sage och Waschel;
grenen utdöd på manssidan 1810). Om hans son
C. M. W. se nedan. En den sistnämndes bror
blev 1765 frih. W. von Brehmer (ätten
lever). — Litt.: H. von Baensch, »Geschichte
der Familie von W.» (3 bd, 1887; jfr
recension i Hist. Tidskr. 1888); R. von Wrangel,
»Die Familie von W. 1887—1908» (1909»; G. v.
Wrangell, »Ätten W:s stamlinjer» (i
Person-hist. Tidskr. 1917 och 1923) och urkundssaml.
»Geschichte der W. zur dänischen und
Or-denszeit» (i Vierteljahrsschrift für Wappen-,
Siegel- und Familienkunde 1926 ff.);
tidskriften Acta Wrangeliana 1928 ff., särskilt
uppsats däri 1931 av W. Wrangell; P. Johansen,
»Die Estlandsliste des Liber census Daniae»
(2 halvbd, 1933). B. H-d.
Wrangel (af Sauss), Anton Johan,
greve, viceamiral, riksråd (1679—1763); jfr
släktövers. W. ingick 1697 i amiralitetets
tjänst samt var 1702—03 i engelsk och
holländsk örlogstjänst. Som fartygschef tillhörde
han den svenska eskader, som under Carl
Axelsson Raab (se d. o.) utkämpade striden
vid Högland 1713. W. förde 1719 befälet över
en för spaning utsänd mindre eskader, som
vid Gotska Sandön överfölls av en
överlägsen s Astyrka, varvid efter hård och hedrande
drabbning de svenska fartygen blevo
uppbringade. W. frigavs ur fångenskapen efter
freden 1721. 1723 naturaliserades han som
svensk adelsman samt blev 1740 viceamiral
och kommendant i Karlskrona och s. å.
riksråd. Som sådan avstyrkte W.
krigsförklaringen mot Ryssland 1741. W. blev 1747
frih. och 1751 greve. ö-g.
Wrangel (af S a 1 m i s), Carl Gustaf,
greve, riksråd och riksmarsk (1613 13/i2—
1676 25/b); jfr släktövers. Studerade utrikes
bl. a. skeppsbyggeri och sjöväsen, blev 1636
överste för Livreg:tet till häst och 1638
generalmaior av infanteriet. Efter Banérs
död var W. en av de fyra generaler, som
kollegialt förde befälet över armén, tills
Torstenson ankom, och vid Wolfenbüttel
(1641) bidrog han genom sitt sega försvar
väsentligt till segern. I slaget vid
Leipzig 1642 kommenderade han under
Lillie-höök centern. 1 slutet av juli 1644 övertog
W. jämte Ulfsparre och Bielkenstierna befälet
över flottan, som de lyckades föra ut ur
Kieler Förde. Som »överkommendant» över
svenska flottan och den av L. De Geer
värvade holländska eskadern under Martin
Thijs-sen slog W. 13 okt. mellan Femern och
Lol
land en underlägsen dansk flotta. 1645
uppträdde han jämte svenska huvudflottan under
Erik Ryning i Öresund. S. å. blev W.
riks-tygmästare samt 1646 riksråd och
fältmarskalk över krigsmakten i Tyskland, sedan
han från dec. 1645 fört huvudarmén under
Torstensons högsta ledning. Från Böhmen
måste W. 1646 draga sig tillbaka till
Thü-ringen. Den nya fälttågsplanen vilade på
samverkan med Frankrike och Hessen. W.
förenade sig 31 juli vid Giessen med Turenne;
de förbundna inträngde i Bayern och hade
övergått Lech i okt., då den franska
politiken tvang dem att gå tillbaka till Schwaben.
1647 fick Maximilian av Bayern stillestånd.
Turenne skilde sig från W., som i Böhmen
förenade sig med Wittenberg, intog Eger och
sökte svälta ut den kejserliga hären under
Melander. Emellertid lät Maximilian sina
trupper förena sig med de kejserliga, och
denna övermakt jämte Brandenburgs och
Sachsens osäkra hållning tvang svenska
hären att draga sig undan åt Westfalen. 1
början av 1648 framryckte W. till övre Pfalz
och förenade sig i Franken med Turenne,
varefter de vid Zusmarshausen (17 maj) slogo
Melander, som stupade. Bayern härjades, men
W. fick avsked från överbefälet, som
uppdrogs åt pfalzgreven Karl Gustav (6 juni 1648).
1648 blev W. generalguvernör i Pommern
och 1651 greve, från 1665 med Sölvesborg
som grevskap. 1653 (26 febr.) blev han
riks-viceamiral. I Karl X Gustavs polska krig
deltog W. med utmärkelse, förde flottan utanför
Danzig 1655, var Adolf Johans stöd i slaget
vid Gnesen (Gniezno) och Fredrik Vilhelms
närmaste man i slaget vid Warszawa (1656).
Sommaren 1657 blev han »lieutenant royal» i
Pommern. Han följde konungen mot
Hol-stein, stormade natten till 24 okt. fästningen
Frederiksodde och blev riksamiral. Vid
övergången av Lilla Bält 30 jan. 1658 förde han
högra flygeln och följde efter konungen över
Stora Bält 5 febr, med 2,800 man. Då
svenskarna på sommaren ånyo landstigit på
Själ-land, intog W. Kronborgs slott (6 sept.) och
förde i slaget i Öresund 29 okt. befälet över
svenska flottan i dess kamp mot de
överlägsna holländarna.
Efter Karl Gustavs död blev W.
överbefälhavare över svenska krigsmakten i Danmark.
Som riksamiral blev han en av Karl XI:s
förmyndare och i sept. 1664 riksmarsk och
president i Krigskollegium. Till 1669 vistades
han likväl mestadels utomlands som
generalguvernör i Pommern och chef för svenska
trupper i Tyskland. Som riksmarsk förmådde
han icke upprätthålla rikets krigsmakt vid
slagfärdig styrka. Vid de skarpa
brytningarna inom rådsregeringen 1669 ställde han sig
mot De la Gardie på änkedrottningens och
majoritetens sida men lät 1672 med mängden
av riksrådet vinna sig för det franska
förbundet. Man hade endast tänkt sig en
väpnad neutralitet, men behovet av de franska
subsidierna ledde till en inryckning i
Bran-denburg (se vidare Fehrbellin). W., som
på grund av ålder och bräcklighet ej längre
var vuxen sitt kommando, måste nedlägga
överbefälet. Om W. som byggherre se
Skokloster och Wrangelska palatset.
Litt.: H. A. Karsten, »K. G. W. .. . 1613—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
