Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
787
Wulffen—Vulkan
788
resande (1877—1917). Blev fil. dr 1902 på
avh. »Botanische Beobachtungen ans
Spitz-bergen», företog en forskningsresa genom
Främre Indien 1902—
03, var assistent vid
Centralanstalten för
försöksväsendet på
jordbruksom rådet 1906
—09 och blev 1909
docent i botanik vid
Stockholms högskola.
W. företog därefter
resor till Island (jfr
A. Engström, »Åt
Häcklefjäll», 1913)
samt för insamling av
etnografika till Kina,
Japan och Ostindiska
öarna. 1916 deltog han tills, m. K. Rasmussen
och L. Koch i 2:a Thuleexpeditionen (se
Thuleexpeditioner) och omkom under
denna i sept. 1917. Utdrag ur W:s dagböcker
meddelas i K. Rasmussen, »Norr om
människor» (1919). Jfr ock A. Engström,
»Bouppteckning» (1932). Biogr. av S. Birger i
Ymer 1919. (H. G. S-s.)
Wulffen, Jacob Jo hann von, krigare
(1623—78), deltog i Karl X Gustavs polska
och danska krig och blev 1672 generalmajor.
Under C. G. Wrangels fälttåg i Brandenburg
1675 förde han överbefälet i Pommern, där
han från 1669 var överkommendant i Stettin.
Då Stettin belägrades okt.—nov. 1676 av
brandenburgarna och ånyo från juni 1677,
koncentrerade W. försvaret till graven och
huvudvallen; först 17 dec. s. å. kapitulerade han
mot att allt svenskt manskap finge återföras
till hemlandet. S. å. blev W. generallöjtnant.
Litt.: N. Wimarson, »Sveriges krig i
Tyskland 1675—1679» (3 bd, 1897—1912). N. W-n.*
Wu’lfi!a, biskop, västgöternas apostel (omkr.
310—383). W. var trol. ej av rent gotisk
börd; hans morföräldrar voro kristna från
Kappadokien, som 264 bortförts i fångenskap.
Han växte upp bland goterna, blev biskop
vid 30 års ålder och verkade som sådan i sju
år i goternas land n. om Donau. En
förföljelse tvang honom och hans kristna menighet
att övergå Donau, och de fingo av kejsar
Konstantin boplatser i Mesien (nuv.
Bulgarien). Där verkade W. 33 år. Han var
arian. Sedan arianismen 381 fördömts som
kätteri, begav sig W. till Konstantinopel
för att underhandla med de ortodoxa men
dog där 383. Huvudkällan för
kännedomen om W. är en biogr. av hans lärjunge
biskop Auxentius av Silistria. Namnet W. är
ett gotiskt kortnamn (»lille Ulf»); Ulfilas är
den grekiska formen. — W. författade flera
skrifter. Hans storverk är den gotiska
bibelövers., den första till ett germanskt språk
och början till en germansk litteratur. För
detta verk skapade han en gotisk bokskrift
på grundval av de bland goterna brukade
runorna. W:s bibelövers, är endast delvis
bevarad. Den viktigaste handskriften är Codex
argenteus i Uppsala (se C o d e x 2 och bild 2
vid Handskrift), som innehåller
evangelierna (fullständigt dock endast Markus’). De
fyra Codices ambrosiani (i Milano) innehålla
stora delar av Paulus’ brev, fragment av
Matteus’ evangelium och av Esras och Nehemjas
böcker, det enda av G. T., som finns i behåll.
Obetydliga till omfånget äro de fragment av
gotiska bibelhandskrifter, som finnas i Wol
fenbüttel och Giessen. De bevarade gotiska
handskrifterna tillhöra tiden omkr. 500 och
ha sålunda kommit till under östgoternas
herravälde i n. Italien. W:s bibelövers, nyttjades
alltså även av östgoterna, kanske också av
andra arianska germanfolk. — Litt.: W.
Streitberg, »Die gotische Bibel» (2:a uppl.
1919); O. von Friesen och A. Grape, »Om
Codex argenteus» (1928). E. W-én.
Wulfvenstierna, svensk släkt, urspr. från
Västergötland, adlad 1681. Ätten utgick med
Jonas W. (1681—1762), som var
riddarhus-sekr. 1710—31, som sådan mycket duglig, och
kammarråd 1727—49. Han satt i
lagkommissionen 1724—62 och blev frih. 1762
(ointroducerad). Han var moderat mössa. Av hans
söner var Johan W. (1711—58)
riddarhus-sekr. 1741—47 och kammarråd från 1747.
Den sistnämndes bror Gustaf W. (1714—
58) utsågs 1747 till minister i Petersburg men
rappellerades redan 1748, då kejsarinnan
Elisabet gjorde detta till villkor för von Korffs
återkallande från Stockholm. 1749—57 var
G. W. envoyé i Preussen. (B. H-d.)
Vulg., förk. av Vulgata (se Bibelöver
sättningar, sp. 210).
Vulgaritet, simpelhet.
Vulgäta, se Bibelöversättningar,
sp. 210.
Vulgi’vaga, lat., den bland hopen strövande,
binamn till Venus som den fala kärlekens
företrädarinna. Jfr Afrodite, sp. 245.
Vu’lgo, lat., vanligen.
Vu’lgus, lat., den obildade hopen; pöbeln.
Vulgår, simpel, ohyfsad; »låg».
Vulgärarabiska, se Semitiska språk.
Vulgärlatin, se Latinska språket, sp.
842 f., och Romanska språk.
Vulgärspråk, vardagligare talspråk i
motsats mot »vårdat» el. »klassiskt» (skrift)språk.
Vuikän, geol., geogr. (av Vulcano, en av
Lipariska öarna, som i sin ordning fått namn
efter guden Vulcanus), eg. ett ställe, där
upphettade massor från jordens inre tränga
upp till jordytan. Vid verkliga v. gäller det
glödflytande bergartsmassor, i hög grad
mättade med lättflyktiga ämnen, m a g m a (se
d. o.); s. k. slamvulkaner äro marköppningar,
där slamblandat vatten och gaser komma till
jordytan. — V. ha oftast gestalten av
kägel-formiga berg, vilka genom rörformiga
kanaler med trattformig öppning (krater) stå
i förbindelse med jordens inre. Utbrott
el. eruptioner av magma ha sin orsak
däri, att den vid avkylning och
fortskridande kristallisation i mängd avtagande
flytande delen av magman anrikas på och
småningom blir övermättad med flyktiga ämnen.
Vid dessas avskiljande i gasform strävar
magman att utvidga sin volym. Trycket hos
gaserna blir ofta så starkt, att dessa tränga ut
med explosionsartad våldsamhet och rycka
med sig delar av magman ävensom av de
täckande berglagren och av vulkanrörets
väggar. Vulkanutbrott förebådas vanl. av
jordskalv (se d. o., sp. 1192) och utströmning av
ångor från kratern, och genom explosion
öppnas vulkankanalen, varvid fasta delar slungas
ut och flytande magma strömmar fram som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
