787 Wulffen—Vulkan 788 resande (1877—1917). Blev fil. dr 1902 på avh. »Botanische Beobachtungen ans Spitz-bergen», företog en forskningsresa genom Främre Indien 1902— 03, var assistent vid Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksom rådet 1906 —09 och blev 1909 docent i botanik vid Stockholms högskola. W. företog därefter resor till Island (jfr A. Engström, »Åt Häcklefjäll», 1913) samt för insamling av etnografika till Kina, Japan och Ostindiska öarna. 1916 deltog han tills, m. K. Rasmussen och L. Koch i 2:a Thuleexpeditionen (se Thuleexpeditioner) och omkom under denna i sept. 1917. Utdrag ur W:s dagböcker meddelas i K. Rasmussen, »Norr om människor» (1919). Jfr ock A. Engström, »Bouppteckning» (1932). Biogr. av S. Birger i Ymer 1919. (H. G. S-s.) Wulffen, Jacob Jo hann von, krigare (1623—78), deltog i Karl X Gustavs polska och danska krig och blev 1672 generalmajor. Under C. G. Wrangels fälttåg i Brandenburg 1675 förde han överbefälet i Pommern, där han från 1669 var överkommendant i Stettin. Då Stettin belägrades okt.—nov. 1676 av brandenburgarna och ånyo från juni 1677, koncentrerade W. försvaret till graven och huvudvallen; först 17 dec. s. å. kapitulerade han mot att allt svenskt manskap finge återföras till hemlandet. S. å. blev W. generallöjtnant. Litt.: N. Wimarson, »Sveriges krig i Tyskland 1675—1679» (3 bd, 1897—1912). N. W-n.* Wu'lfi!a, biskop, västgöternas apostel (omkr. 310—383). W. var trol. ej av rent gotisk börd; hans morföräldrar voro kristna från Kappadokien, som 264 bortförts i fångenskap. Han växte upp bland goterna, blev biskop vid 30 års ålder och verkade som sådan i sju år i goternas land n. om Donau. En förföljelse tvang honom och hans kristna menighet att övergå Donau, och de fingo av kejsar Konstantin boplatser i Mesien (nuv. Bulgarien). Där verkade W. 33 år. Han var arian. Sedan arianismen 381 fördömts som kätteri, begav sig W. till Konstantinopel för att underhandla med de ortodoxa men dog där 383. Huvudkällan för kännedomen om W. är en biogr. av hans lärjunge biskop Auxentius av Silistria. Namnet W. är ett gotiskt kortnamn (»lille Ulf»); Ulfilas är den grekiska formen. — W. författade flera skrifter. Hans storverk är den gotiska bibelövers., den första till ett germanskt språk och början till en germansk litteratur. För detta verk skapade han en gotisk bokskrift på grundval av de bland goterna brukade runorna. W:s bibelövers, är endast delvis bevarad. Den viktigaste handskriften är Codex argenteus i Uppsala (se C o d e x 2 och bild 2 vid Handskrift), som innehåller evangelierna (fullständigt dock endast Markus’). De fyra Codices ambrosiani (i Milano) innehålla stora delar av Paulus’ brev, fragment av Matteus’ evangelium och av Esras och Nehemjas böcker, det enda av G. T., som finns i behåll. Obetydliga till omfånget äro de fragment av gotiska bibelhandskrifter, som finnas i Wol fenbüttel och Giessen. De bevarade gotiska handskrifterna tillhöra tiden omkr. 500 och ha sålunda kommit till under östgoternas herravälde i n. Italien. W:s bibelövers, nyttjades alltså även av östgoterna, kanske också av andra arianska germanfolk. — Litt.: W. Streitberg, »Die gotische Bibel» (2:a uppl. 1919); O. von Friesen och A. Grape, »Om Codex argenteus» (1928). E. W-én. Wulfvenstierna, svensk släkt, urspr. från Västergötland, adlad 1681. Ätten utgick med Jonas W. (1681—1762), som var riddarhus-sekr. 1710—31, som sådan mycket duglig, och kammarråd 1727—49. Han satt i lagkommissionen 1724—62 och blev frih. 1762 (ointroducerad). Han var moderat mössa. Av hans söner var Johan W. (1711—58) riddarhus-sekr. 1741—47 och kammarråd från 1747. Den sistnämndes bror Gustaf W. (1714— 58) utsågs 1747 till minister i Petersburg men rappellerades redan 1748, då kejsarinnan Elisabet gjorde detta till villkor för von Korffs återkallande från Stockholm. 1749—57 var G. W. envoyé i Preussen. (B. H-d.) Vulg., förk. av Vulgata (se Bibelöver sättningar, sp. 210). Vulgaritet, simpelhet. Vulgäta, se Bibelöversättningar, sp. 210. Vulgi'vaga, lat., den bland hopen strövande, binamn till Venus som den fala kärlekens företrädarinna. Jfr Afrodite, sp. 245. Vu'lgo, lat., vanligen. Vu'lgus, lat., den obildade hopen; pöbeln. Vulgår, simpel, ohyfsad; »låg». Vulgärarabiska, se Semitiska språk. Vulgärlatin, se Latinska språket, sp. 842 f., och Romanska språk. Vulgärspråk, vardagligare talspråk i motsats mot »vårdat» el. »klassiskt» (skrift)språk. Vuikän, geol., geogr. (av Vulcano, en av Lipariska öarna, som i sin ordning fått namn efter guden Vulcanus), eg. ett ställe, där upphettade massor från jordens inre tränga upp till jordytan. Vid verkliga v. gäller det glödflytande bergartsmassor, i hög grad mättade med lättflyktiga ämnen, m a g m a (se d. o.); s. k. slamvulkaner äro marköppningar, där slamblandat vatten och gaser komma till jordytan. — V. ha oftast gestalten av kägel-formiga berg, vilka genom rörformiga kanaler med trattformig öppning (krater) stå i förbindelse med jordens inre. Utbrott el. eruptioner av magma ha sin orsak däri, att den vid avkylning och fortskridande kristallisation i mängd avtagande flytande delen av magman anrikas på och småningom blir övermättad med flyktiga ämnen. Vid dessas avskiljande i gasform strävar magman att utvidga sin volym. Trycket hos gaserna blir ofta så starkt, att dessa tränga ut med explosionsartad våldsamhet och rycka med sig delar av magman ävensom av de täckande berglagren och av vulkanrörets väggar. Vulkanutbrott förebådas vanl. av jordskalv (se d. o., sp. 1192) och utströmning av ångor från kratern, och genom explosion öppnas vulkankanalen, varvid fasta delar slungas ut och flytande magma strömmar fram som