789 Vulkan 790 lava. Här framträder den bestämda skillnaden mellan v:s explosiva och dess effusiva verksamhet. Partier av den smältflytande lavan ryckas med och slungas upp i luften, ofta till betydande höjd (t. ex. 10 km). Under luftfärden antaga de på grund av den roterande rörelse de erhålla en rundad eller avlång form och falla ned som fasta kroppar, vilka kallas bomber, 1 a-p i 11 i och r a p i 11 i. De minsta partiklarna äro stoftfina och kunna av vinden transporteras långa vägar, tusentals km. Detta stoft kallas vulkanisk aska, en oegentlig benämning, då ju ingen förbränning äger rum vid eruptionen. Dylikt stoft kan stundom mycket länge hålla sig svävande i luften (se Röda skenet). Lavan kan skaffa sig utlopp ur kratern antingen genom att bana sig väg över kratermynningen eller genom rämnor i bergväggen (eruptionssprickor) och flyter nedför bergets sidor i strömmar, som småningom stelna. Ytan av lavan företer ganska växlande utseende, och man kan skilja mellan två huvudtyper, b 1 o c k 1 a v a, med slaggig, sönderskuren och ojämn yta, och v a 1 k 1 a v a, med jämn yta och flytvalkar, som slingra sig om varandra i fantastiska former. Den förra typen bildas, då lavan har relativt hastig rörelse och gaser avgå under små explosioner, medan den senare typen förekommer vid trögflytande lava utan explosionsartad avgång av gaserna. — Om de gasformiga eruptions-produkter (vulkaniska e x h a 1 a t i o-n e r, se d. o.), som åtfölja de fasta och flytande, kunna här blott några ord sägas. Med lavan följer vattenånga, som ofta bildar ett mycket högt moln över kratern, det s. k. pinjemolnet. Detta är oftast vitt men av den mängd aska, som det innehåller, stundom grått eller nästan svart (härav förmörkelsen av luften vid vulkanutbrott). Man har länge stritt om den vattenånga, som uppstiger ur v., härrör från magman eller ut-göres av regn- eller grundvatten, som bortgår i ångform tills, m. de övriga eruptionsproduk-terna. Återskenet av den glödande lavan i kratern ger molnet utseende av att glöda (härav namnet »eldsprutande berg»); Strom-boli, i vars krater lavan ständigt glöder, har sedan urminnes tider tjänat som en fyrbåk för sjöfarande. Gasformiga produkter utströmma länge även ur slocknade v. Till dessa vulkaniska efterverkningar höra också varma källor (ofta gejsrar, se Geysir), stundom de sista yttringarna av en fordomtima vulkanisk verksamhet. V;s yttre form är beroende på dess bild-ningssätt och verksamhet. Om denna övervägande är explosiv, uppbygges berget av mest aska och tuff (se d. o.) och blir en ganska brant kägla (explosionskrater) med ända till 35°—40° lutning och stundom konkava flankprofiler, ss. det berömda Fuji i Japan (se bilder vid d. o.) och Mayon på Luzon bland Filippinerna (se d. o., med bild). Om utbrotten åter äro övervägande effusiva, blir v. en mycket flack kägla eller en sköld med en lutning av ofta endast 5°—8°. Typiska lava-vulkaner äro v. på Hawaiiöarna (se d. o., sp. 649) och Island (se d. o., sp. 772). I regel bildas vulkanbergen genom samverkan av Bild 5. Vulkaniska bomber av olika typer. dessa båda eruptionsarter, och kägelformen varierar därefter. I dylika vulkanberg, s. k. stratovulkaner, utgöra lavaströmmar eller lavagångar ett slags skelett eller stomme, som håller samman lagren av tuff och aska. — Rent explosiva eruptioner förekomma, där en krater bildats utan vulkanberg och utan att lava utgjutits, t. ex. Rhen-traktens maarer (se Maar, med bild). — Efter den vulkaniska verksamhetens art indelas v. i olika typer; här anges en serie av fyra sådana: 1) Hawaii-, 2) Stromboli-, 3) V u 1 c a n o- och 4) Bandaisan — M on-tagne Peléetypen. — Hawaiitypen har en lava, som är mycket lättflytande och gas-fattig, bildar en »lavasjö» i kratern och strömmar ut i täcken utan explosioner. Strombolitypen har något mindre lättflytande lava, som innehåller något av gaser och med stor precision avger smärre explosioner; Strombolis verksamhet har varit ensar-tad under 3.000 år. Vulcanotypen har en blandad verksamhet, lavan stelnar hastigt, gasmolnen innehålla mycket aska, bomber och lapilli utkastas rikligen, och utbrotten ske med ojämna, stundom mycket långa mellanrum. Hit höra delvis Etna och Vesuvius; den senares »plinianska» utbrott 79 e. Kr. var dock mera explosivt än Vulcanotypens i allm. Bandaisan i Japan och Krakatau (se d. o.) ha haft utbrott, där stora delar av vulkanberget söndersprängts och slungats i luften i en explosion, utan att någon lava utgjutits. Montagne Pelée (se M a r t i n i q u e) hade 1902 en eruption, varvid ett glödande gasmoln av 800° C och obetydligt aska strömmade ut men ingen lava. U;» utbredning på jorden. På hela jordytan finnas mera än 1,000 v., av vilka omkr. 430 ha varit verksamma i historisk tid. V. förekomma i nästan alla delar av jordklotet, mest i närheten av de veckade bergskedjorna, särskilt där dessa löpa nära kusten eller på öar, och vid stora förkastningsstråk, som kartan utvisar. V. förekomma såväl på kontinenterna som på havets botten; i det senare fallet visa de sin närvaro genom subma-rina eruptioner, som åtföljas av havsskalv, förekomst av pimsten på havsytan etc. — V. äro bundna vid svaghetszoner i jordskorpan, och en jämförelse mellan kartan över v:s utbredning. kartan över de unga bergskedjornas utbredning (se Jorden, sp. 1171—72) och kartan över jordskalvens (se d. o., sp. 1191—92) fördelning visar, att alla dessa drag i jordens byggnad äro delvis att föra tillbaka till gemensamma orsaker. — V:s