Vuojatätno—Wu Pei-fu 795 ser. Den grundprincip, som W. därvid ansåg sig ha funnit, kallade han »den skapande syntesen». Denna innebär, att den produkt, som bildas av de psykiska elementen, är en psykisk företeelse, som visserligen står i ett lag-bundet beroende av sina element men alltid innehåller något mer och annat än elementens summa. — Utom i s. k. allmän psykologi gjorde W. högst betydande insatser inom den s. k. folkpsykologien. I sin etik företrädde W. en evolutionistisk ståndpunkt. Han bröt både med Kants individualism och med utilitarismen. En människas sedliga värde beror ej på hur mycken lycka hon berett sig själv eller sina samtida utan på vilken insats hon gjort i den universella andliga utvecklingen. Som filosof sökte W. framställa en enhetlig världs- och livsåskådning. Han erkände ej något särskilt objekt för filosofien i förhållande till specialvetenskaperna utan såg det för den karakteristiska endast däri, att den från början söker finna sammanhanget mellan alla olika kunskapsområden, varvid han alltigenom byggde på den empiriska forskningens resultat. Problemet om förhållandet mellan det psykiska och fysiska löste han närmast i anslutning till parallellteorien. I fråga om det själsligas väsen hyllade han ak-tualitetsuppfattningen, som han f. ö. tillämpade på all verklighet. Allt är ett skeende, en ständigt fortgående verksamhet. W:s metafysiska ståndpunkt kan betecknas som voluntaristisk monism. Bland W:s många skrifter må nämnas »Vor-lesungen über die Menschen- und Thierseele» (2 bd, 1863—64; 5-.e uppl. 1911), »Grundzüge der physiologischen Psychologie» (1874; 6:e uppl., 3 bd, 1908—11), »Logik» (2 bd, 1880—-83; 4:e uppl., 2 bd, 1919—21), »Ethik» (1886; 4:e uppl., 3 bd, 1912), »System der Philoso-phie» (1889; 4:e uppl., 2 bd, 1919), »Grundriss der Psychologie» (1896; 14:e uppl. 1920), »Völkerpsychologie» (10 bd, 1900—20), »Ele-mente der Völkerpsychologie» (1912), »Kleine Schriften» (3 bd, 1910—21), »Reden und Auf-sätze» (1913) och »Sinnliche und übersinnliche Welt» (1914). — Litt.: A. Vannérus, »Vid studiet af W:s psykologi» (1896; 2:a uppl. 1920); H. Höffding, »Möderne filosofer» (1904); E. König-Petersen, »W.» (1925); bibliogr. av Eleonore W. (1927). — W:s porträtt återges på vidstående plansch. (Bjstm.) Vu'ojatätno, se Lule älv. Vuojoki [vo'åjåki], stor jordegendom i Eu-raåminne socken, Finland, till vilken bl. a. höra Lavila och Irjanne säterier, numera omkr. 12;000 har. V. har innehafts av släkterna De la Gardie, Tott, Soop, von Fersen, Björkenheim m. fl. och äges nu av ett konsortium av finska lantbrukare. Den slottslika manbyggnaden är uppf. efter ritningar av C. L. Engel 1836. På gården finnes en skötarskola. Vuokatti [vo'å-], berg i Finland, Kajana; 349 m ö. h. Utsiktstorn. Vuo'ksen el. Vuo'xen, fi. Vu’oksi, ry. Vuok-sa, Saima sjösystems avloppsälv till Ladoga. s. Finlands (se karta vid d. o.) vattenrikaste älv; flodområde omkr. 69,500 kvkm, därav omkr. 7.700 kvkm i Ryssland, disponibel me-delvatteneffekt i hela flodområdet omkr. [-kreaturs-K.-] {+kreaturs- K.+} A-ll. s. ö. om 796 500,000 hkr, därav omkr. 400,000 hkr nedanför Saima, utbyggd effekt resp. 148,000 och 132,000 hkr. Avvattnar hela ö. delen av finska sjöplatån och ett angränsande område i Ryssland samt sänker sig från 76 m ö. h. i Saima till 5 m ö. h. i Ladoga. Geologiskt sett är V. en ung flod Närmast efter istiden avvattnades Saima åt n. v. till Bottenviken, men på grund av den starkare landhöjningen i n. och v. stjälptes vattenmassan efter hand över mot s. och ö. och fann ett nytt avlopp åt v. genom Mäntyharjustråten, vilket senare ersattes av ett genom Valkealastråten till Kymmeneälv, tills vattnen under andra årtusendet f. Kr. genombröto Salpausselkä änd-moränstråk, varigenom V:s nuv. övre lopp uppstod. Urspr. mynnade floden i Viborgska viken och först senare i Ladoga, vid Keks-holm. Det s. avlopp, som numera är V :s huvudavlopp, har uppkommit genom att för sjön Suvanto, som förr avrann västerut till V., en avloppsränna 1818 fullbordades österut till Ladoga vid Taipale. Efter regle-ringsarbeten 1856—57 följer huvuddelen av V:s vatten denna fåra. V :s längd från Saima till utloppet vid Keksholm är 162 km, till utloppet vid Taipale 150 km. Från huvud-tillflödets källa är längden utmed Pielisjärvi-stråten till flodmynningen omkr. 635 km. Vattenföringen är relativt jämn; vattenmängden har vid utflödet ur Saima uppmätts till omkr. 700 kbm per sek. vid medelhögvatten, omkr. 600 vid medelvatten och omkr. 500 vid medellågvatten. Motsv. siffror vid s. mynningen äro 800, 650 och 520 kbm per sek. De största forsarna, Tainionkoski, Linnan-koski och Imatra (se d. o.), Vallinkoski (se d. o.), Räikkölänkoski och Rouhialankoski, bildas i övre loppet vid passerandet av Salpausselkä och leverera energi åt flera storindustrier. V. har därjämte betydelse som flottled och ångbåtsfarled (nedanför ovan nämnda fall). Jfr Saima. G. R-ll;Rq. Wuolijoki [vo'ålijåki], Hugo Robert W ä i n ö, finländsk politiker (f. 1872). Utbildade sig till agronom och kemist, undervisade vid lantbruksläroverk och intog ledande platser inom kooperationen. W. var 1907—10 och 1919—27 led. av enkammaren (socialdemokrat; flera ggr talman och vicetalman) samt var mars—aug. 1917 led. av senaten (livsmedels-chef) och dec. 1926—dec. 1927 kommunikationsminister i V. Tanners ministär. Han blev 1927 envoyé i Berlin och Wien och 1933 i Oslo och Haag. H. E. P. Wuolle [vo'åle], Kustaa Bernhard, finländsk tekniker (f. 1876). Tog 1900 ingenjörsexamen vid Polytekniska institutet i Helsingfors och arbetade i elektricitetsbranschen, bl. a. som chef för Helsingfors stads elektricitetsverk 1910—16. W. var 1917—22 general-dir. för statsjärnvägarna, november 1918—april 1919 kommunikationsminister och är sedan 1922 prof, i allmän maskinlära och industriell ekonomi vid Tekniska högskolan i Helsingfors. H. E. P. Vuorela [vo'årela], se Förbättring s-anstalter, sp. 193. Wuotan [vo'å-], fhty., se Oden. Wu Pei-fu [o-pei-fo], kinesisk militär och politiker (f. 1873). Som general över Chi-li-trupper knäckte han tills, m. Chang Tso-lin