Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vytautas—Våg
809
Handbuch» (1854), »Das Leben Muhammed’s
nach Muh. Ibn Ishäk, bearb. von Abd el-malik
Ibn Hischäm» (3 dir, 1858—60), »Die
Chroni-ken der Stadt Mekka» (4 bd, 1857—61) och
»Jacut’s Geographisches Wörterbuch» (6 bd,
1866—73). Dessutom utgav W. själv flera
bearb. av arabisk historia och geografi:
»Ge-nealogisohe Tabellen der arabischen Stämme
und Familien» (1852—53),
»Vergleichungsta-bellen der muhammedanischen und
christ-lichen Zeitrechnung» (1854) m. fl. (P. L.)
Vytautas, dets. som Vitautas (se Vitovt).
Vytjegda [vy’tjigda], Dvinas (se d. o. 1)
källflod.
Wyttenbach [viTonba^], Daniel,
schweizisk-holländsk filolog (1746—1820), prof, i
klassiska språk i Leiden 1799—1818. W.
tillhörde den filologskola, som bildades i Holland
av Hemsterhuis. Hans förnämsta arbete är
en uppl. av Plutarchos’ »Moralia». W. väckte
även uppmärksamhet genom sin kritik av
Kants filosofi. E. St.
Wyville-Thomsonryggen [<wäi’vil-tå’msn-], se
Atlantiska oceanen, sp. 412.
Wyzewa [vizeva’], Teodor de,
författarnamn för Teodor de Wyzewski, fransk
skriftställare (1863—1917), av polsk släkt. W.
uppsatte 1884 Revue Wagnérienne och 1886
Revue Indépendante; sin väsentliga insats som
litteratur-, konst- och musikkritiker, med
blicken särskilt öppen för den slaviska och
germanska kulturvärlden, gjorde han dock
som medarb. i Revue des Deux Mondes. Han
utgav bl. a. en monogr. om Mozart tills,
m. G. de Saint-Foix (2 bd, 1912) samt
sociala studier, bl. a. »Le mouvement socialiste
en Europé» (1892). På sv. föreligger
»Kvinnor som älskat och lidit» (1918). Kj. S-g.
Våda, jur., säges föreligga, då en
kränkning av annans rättsligt skyddade intresse ej
kan tillräknas upphovsmannen såsom
åstadkommen med uppsåt el. av oaktsamhet. Jfr
Dolus, Kasus 1 och
Skadeersättning. N. S-g.*
Vådabot (fsv. vapa bot), i den fornsvenska
rätten böter för skada, som ej var gjord med
vilja. »Våda» betecknade näml, motsatsen till
uppsåtlig gärning (vilia værk). Ännu i 1734
års lag förekom v. vid dråp, »som timar mer
av olycko, än annars vållande». K. G. Wn.
Vådadråp, dråp av vållande, se Dråp.
Vådaed, en i byggningabalken kap. 24 § 2,
efter förebilder i medeltidslagarna,
föreskriven assertorisk ed (se Ed, sp. 285),
varigenom en av eldsvåda drabbad person betygar,
att elden ej kommit lös genom hans
»van-gömmo el. vållande». De ömsesidiga
brandförsäkringsbolagens el. brandstodsföreningarnas
(se Brandförsäkring, sp. 1087)
försäk-ringsvillkor innehålla regelmässigt, att det
kan föreskrivas försäkringshavare, ev. också
hans hustru, att för utfående av
brandskadeersättning inför domstol el. domare avlägga
dylik v. Även brandförsäkringsaktiebolagen
kräva någon gång v. Underrätterna bruka
tillåta edens avläggande enl. vederbörande
bolags föreskrift. C. G. Bj.
Vådevill (fr. vaudeville). V. härledes vanl.
från vaux de Vire (chansons de Val-de-Vire),
populära satiriska slagdängor, som av
gammalt diktades och sjöngos i Vires floddalar
i Normandie i Frankrike och som med Olivier
810
Basselin (omkr. 1400) och Jean Le Houx (omkr.
1575) i kärleks- och dryckesvisans form nadde
sin blomstring och ätm. med den senare
litterär betydelse. En annan härledning har man
velat söka i en uppgift av Adrien Le Roy
(1571), att de på hans tid populära airs de
cour (satiriska »hovvisor» med politiskt eller
personligt föremål) tidigare kallats voix de
ville (stadens röster) och alltså synas ha varit
något slags aktuellt satiriska visor med
uttryck för den allmänna meningen, populära
föregångare till senare tiders revykuplett. V.
förblev också länge beteckningen för visor
av sådant slag men övergick i början av
1700-talet att beteckna de parisiska
marknadsteat-rarnas lätta små sångspel och sedermera det
ur dem utvecklade borgerliga lustspelet med
sång, vars blomstringstid var 1800-talets förra
hälft. V. i denna form fick omkr. 1860 vika
för operetten (Offenbach) men har i våra
dagar upplevat ett slags renässans i
sångkomediens form. Dramatiska
vådevillförfattare av betydelse voro bl. a. fransmännen
A. R. Le Sage, A. Piron, M. A. M. Désaugiers,
E. Scribe och E. Labiche, tysken K. v. Holtei,
österrikarna F. Raimund och J. N. Nestroy,
danskarna J. L. Heiberg, H. Hertz, T.
Over-skou, J. C. Hostrup och E. Bögh samt
svenskarna C. I. Hallman, C. M. Envallsson, A.
Blanche och T. A. Säfström. G. K-g.
Våfflor, bakverk, som göras av tjock grädde,
mjöl och något vatten. Även äggvåfflor
förekomma. Smeten gräddas vanl. i runda
våffeljärn, där på en gång fem hjärtformiga v., en
»lagg», framställas. D-e.
Vag, i den grekisk-romerska konsten
sinnebild för rättvisans gudinna, i den kristna för
ärkeängeln Mikael och profeten Hesekiel.
Enl. egyptisk tro väges den dödes hjärta
inför Osiris mot »sanningens fjäder».
Par-sismen liksom islam känner v., på vilken
gärningarna vägas vid domen. V. på fornkristna
gravar synes vara en yrkesbeteckning utan
symbolisk betydelse. T. A-æ.
Våg, redskap för bestämning av föremåls
massa el. tyngd. För bestämning av massa
användas vanl. hävstångsvågar med
tyugd-kraftsverkan, för bestämning av tyngd (och
krafter) även fjädervågar. Endast v. av
förstnämnda slaget få justeras som allmänna
väg-ningsredskap (jfr Justering och Vikt).
1. V., på vilka lasten uppväges med vikter
på oföränderliga hävstångsarmar.
Likar-m a d e v. Här uppväges lasten genom vikter
av lastens tyngd. En typisk v. av sådan art
visas på bild 1. Vågbalken (balansen) är en
likarmad hävstång, som med en egg av här
dat stål vilar mot ett underlag (panna) av
stål el. agat. Vågbalkens tyngdpunkt är
belägen strax under eggen. En vinkelrätt mot
vågbalken utgående visare, tungan, spelar
över en skala el. en markerad jämviktspunkt,
som anger när vågbalken står horisontalt
(»vågrätt») och jämvikt råder. Vid
vågbalkens båda ändar finnas uppåt riktade
ståleggar; på dessa vila pannor, som bära
vågskålarna. — Visserligen ökas känsligheten
med vågbalkens längd, men samtidigt
riskerar man att få en obekvämt lång
svängnings-tid, varför man vid analysvågar och v.
för vetenskapligt bruk åstadkommer ökad
känslighet genom att göra vågbalken lätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
