Vytautas—Våg 809 Handbuch» (1854), »Das Leben Muhammed’s nach Muh. Ibn Ishäk, bearb. von Abd el-malik Ibn Hischäm» (3 dir, 1858—60), »Die Chroni-ken der Stadt Mekka» (4 bd, 1857—61) och »Jacut’s Geographisches Wörterbuch» (6 bd, 1866—73). Dessutom utgav W. själv flera bearb. av arabisk historia och geografi: »Ge-nealogisohe Tabellen der arabischen Stämme und Familien» (1852—53), »Vergleichungsta-bellen der muhammedanischen und christ-lichen Zeitrechnung» (1854) m. fl. (P. L.) Vytautas, dets. som Vitautas (se Vitovt). Vytjegda [vy'tjigda], Dvinas (se d. o. 1) källflod. Wyttenbach [viTonba^], Daniel, schweizisk-holländsk filolog (1746—1820), prof, i klassiska språk i Leiden 1799—1818. W. tillhörde den filologskola, som bildades i Holland av Hemsterhuis. Hans förnämsta arbete är en uppl. av Plutarchos’ »Moralia». W. väckte även uppmärksamhet genom sin kritik av Kants filosofi. E. St. Wyville-Thomsonryggen [<wäi'vil-tå'msn-], se Atlantiska oceanen, sp. 412. Wyzewa [vizeva'], Teodor de, författarnamn för Teodor de Wyzewski, fransk skriftställare (1863—1917), av polsk släkt. W. uppsatte 1884 Revue Wagnérienne och 1886 Revue Indépendante; sin väsentliga insats som litteratur-, konst- och musikkritiker, med blicken särskilt öppen för den slaviska och germanska kulturvärlden, gjorde han dock som medarb. i Revue des Deux Mondes. Han utgav bl. a. en monogr. om Mozart tills, m. G. de Saint-Foix (2 bd, 1912) samt sociala studier, bl. a. »Le mouvement socialiste en Europé» (1892). På sv. föreligger »Kvinnor som älskat och lidit» (1918). Kj. S-g. Våda, jur., säges föreligga, då en kränkning av annans rättsligt skyddade intresse ej kan tillräknas upphovsmannen såsom åstadkommen med uppsåt el. av oaktsamhet. Jfr Dolus, Kasus 1 och Skadeersättning. N. S-g.* Vådabot (fsv. vapa bot), i den fornsvenska rätten böter för skada, som ej var gjord med vilja. »Våda» betecknade näml, motsatsen till uppsåtlig gärning (vilia værk). Ännu i 1734 års lag förekom v. vid dråp, »som timar mer av olycko, än annars vållande». K. G. Wn. Vådadråp, dråp av vållande, se Dråp. Vådaed, en i byggningabalken kap. 24 § 2, efter förebilder i medeltidslagarna, föreskriven assertorisk ed (se Ed, sp. 285), varigenom en av eldsvåda drabbad person betygar, att elden ej kommit lös genom hans »van-gömmo el. vållande». De ömsesidiga brandförsäkringsbolagens el. brandstodsföreningarnas (se Brandförsäkring, sp. 1087) försäk-ringsvillkor innehålla regelmässigt, att det kan föreskrivas försäkringshavare, ev. också hans hustru, att för utfående av brandskadeersättning inför domstol el. domare avlägga dylik v. Även brandförsäkringsaktiebolagen kräva någon gång v. Underrätterna bruka tillåta edens avläggande enl. vederbörande bolags föreskrift. C. G. Bj. Vådevill (fr. vaudeville). V. härledes vanl. från vaux de Vire (chansons de Val-de-Vire), populära satiriska slagdängor, som av gammalt diktades och sjöngos i Vires floddalar i Normandie i Frankrike och som med Olivier 810 Basselin (omkr. 1400) och Jean Le Houx (omkr. 1575) i kärleks- och dryckesvisans form nadde sin blomstring och ätm. med den senare litterär betydelse. En annan härledning har man velat söka i en uppgift av Adrien Le Roy (1571), att de på hans tid populära airs de cour (satiriska »hovvisor» med politiskt eller personligt föremål) tidigare kallats voix de ville (stadens röster) och alltså synas ha varit något slags aktuellt satiriska visor med uttryck för den allmänna meningen, populära föregångare till senare tiders revykuplett. V. förblev också länge beteckningen för visor av sådant slag men övergick i början av 1700-talet att beteckna de parisiska marknadsteat-rarnas lätta små sångspel och sedermera det ur dem utvecklade borgerliga lustspelet med sång, vars blomstringstid var 1800-talets förra hälft. V. i denna form fick omkr. 1860 vika för operetten (Offenbach) men har i våra dagar upplevat ett slags renässans i sångkomediens form. Dramatiska vådevillförfattare av betydelse voro bl. a. fransmännen A. R. Le Sage, A. Piron, M. A. M. Désaugiers, E. Scribe och E. Labiche, tysken K. v. Holtei, österrikarna F. Raimund och J. N. Nestroy, danskarna J. L. Heiberg, H. Hertz, T. Over-skou, J. C. Hostrup och E. Bögh samt svenskarna C. I. Hallman, C. M. Envallsson, A. Blanche och T. A. Säfström. G. K-g. Våfflor, bakverk, som göras av tjock grädde, mjöl och något vatten. Även äggvåfflor förekomma. Smeten gräddas vanl. i runda våffeljärn, där på en gång fem hjärtformiga v., en »lagg», framställas. D-e. Vag, i den grekisk-romerska konsten sinnebild för rättvisans gudinna, i den kristna för ärkeängeln Mikael och profeten Hesekiel. Enl. egyptisk tro väges den dödes hjärta inför Osiris mot »sanningens fjäder». Par-sismen liksom islam känner v., på vilken gärningarna vägas vid domen. V. på fornkristna gravar synes vara en yrkesbeteckning utan symbolisk betydelse. T. A-æ. Våg, redskap för bestämning av föremåls massa el. tyngd. För bestämning av massa användas vanl. hävstångsvågar med tyugd-kraftsverkan, för bestämning av tyngd (och krafter) även fjädervågar. Endast v. av förstnämnda slaget få justeras som allmänna väg-ningsredskap (jfr Justering och Vikt). 1. V., på vilka lasten uppväges med vikter på oföränderliga hävstångsarmar. Likar-m a d e v. Här uppväges lasten genom vikter av lastens tyngd. En typisk v. av sådan art visas på bild 1. Vågbalken (balansen) är en likarmad hävstång, som med en egg av här dat stål vilar mot ett underlag (panna) av stål el. agat. Vågbalkens tyngdpunkt är belägen strax under eggen. En vinkelrätt mot vågbalken utgående visare, tungan, spelar över en skala el. en markerad jämviktspunkt, som anger när vågbalken står horisontalt (»vågrätt») och jämvikt råder. Vid vågbalkens båda ändar finnas uppåt riktade ståleggar; på dessa vila pannor, som bära vågskålarna. — Visserligen ökas känsligheten med vågbalkens längd, men samtidigt riskerar man att få en obekvämt lång svängnings-tid, varför man vid analysvågar och v. för vetenskapligt bruk åstadkommer ökad känslighet genom att göra vågbalken lätt,