811 Våg 812 Bild 1. Stativvåg. Bild 2. Analysvåg. förlägga dess tyngdpunkt mycket nära under eggen och slipa den senare (av agat el. kar-neol) med stor omsorg. En på laboratorier Vanlig typ av analysvåg (se bild 2) brukar vara byggd för 100—200 g belastning (på vardera vågskålen) och ge 1 skaldels utslag för omkr. 0,1 mg övervikt. För att slippa manipulera med mycket små vikter använder man en s. k. ryttare (nyttjad f. ggn av J. Black 1790), en liten ögla av fin metalltråd, vanl. vägande 5 mg, som lätt kan flyttas längs den graderade, linjalliknande överdelen av vågbalken. Vid jämvikt utan belastning har ryttaren sin plats på linjalens nollstreck längst till vänster (över vänstra vågskålen). Flyttas ryttaren över till motsatta ändan, motsvatar detta en viktökning av 10 mg. Är hela avståndet delat i 100 dir, svarar alltså 1 skaldels förflyttning mot 0,1 mg viktökning. Vid en annan konstruktion för samma ändamål använder man en lätt metallkedja, vars ena ända är fäst vid vågbalken och vars andra ända är flyttbar i vertikalled. Beroende på läget av denna kedja kan man bekvämt överföra en viss bråkdel av dess vikt till vågbalken. Både ryttarens och kedjans handhavande sker utifrån, utan att man behöver öppna dörrarna på den skyddslåda, som omger varje analysvåg. — För att skona eggarna, när v. ej användes el. när föremål flyttas på vågskålarna, måste v. a r r e t e-r a s, vilket sker med hjälp av en mekanisk anordning, som lyfter upp vågbalken och samtidigt frigör den från vågskålarna. För att dämpa v:s svängningar, pålägga vikter, ändra känsligheten, manövrera v. på avstånd m. m. finnas sinnrika konstruktioner. V :s utslagsvinkel kan observeras antingen direkt på den skala, som tungan spelar över, eller genom spegel-avläsning (jfr d. o.). — För specialändamål ha ytterligt känsliga v. (mikro- Bild 3. Taf felvåg. vågar) konstruerats (se nedan, 5). Hos större v., som tåla 1 kg belastning, kan ofta en massa bestämmas med ett relativt fel, som är mindre än en hundramilliondel (jfr M e-ter sys temet, sp. 1253). — På taf felvågen (se bild 3) bäras vågskålarna av stänger, förenade genom dubbla vågbalkar, som bilda en parallellogram med ledande hörn. Denna v. förekommer ofta i handelsbruk, är bekväm att handha men når aldrig hög känslighet. — Olikarmade v. Lasten upp-väges genom vikter, som ej ha samma tyngd som denna. Hit hör bryggvågen, där lasten bäres av bryggan, en enarmad hävstång, uppburen av andra hävstänger på sådant sätt, att den kommer att röra sig parallellt med sig själv, att den vikt, som uppväger lasten, endast är en viss bråkdel (0,1 vid decimalvåg, O,oi vid centesimalvåg) av lasten och att den fungerar oberoende av lastens läge på bryggan. 2. V. med vikter på föränderliga häv-stångsarmar. Skjutviktsvågen, vanl. använd som personvåg (barnvåg), kan konstrueras för mycket stora belastningar (hela järnvägsvagnar). Den har konstant hävstång för lasten men variabel för vikterna, som äro förskjut-bart anordnade på en hävstång (se bild 4). Avsedd att hållas i handen är p y n d a r e n (se d. o.), som däri liknar bes manet (se d. o.). 3. Pendelvågar. Lasten uppväges genom den lägesändring hos en pendelanordning, som åstadkommes vid lastens anbringande på v. En sådan v., med olikarmade hävstänger men med samma motvikt, anger vägningsresultatet genom en visare, som spelar över en graderad skala. 1 vissa fall är skalan rörlig bakom en fast index. Denna senare typ är vanlig bl. a. som brevvåg. En utvecklingsform är Stathmosvå-gen, som har två symmetriskt anbragta system av vardera två fast sammanhängande koncentriska cylindrar el. sektorer (av olika radier), vid vilka äro fästa tunna stålband, som nedtill bära lasten (el. en viss bråkdel därav, ss. vid decimalvågar). När det éna stålbandsparet rullas p å sina cylinderytor, rullas samtidigt det andra paret a v, och emedan radierna äro olika, höjes el. sänkes lasten samtidigt. Vid sektorerna, som helt bäras av stålbanden utan hjälp av lagrade tappar, äro motvikter fästa ex- Bild 4. Skintvikts-våg (personvåg).