Världskriget (Fredsförhandlingar) 919 träffande fredsmöjligheterna såväl i Berlin som i Paris och London. I den engelska huvudstaden gick han så långt som att föreslå en konferens mellan de krigförande för diskussion av fredsvillkoren, varvid han ställde i utsikt Förenta staternas inträde i entente-makternas led, om Tyskland skulle vägra gå med på konferensförslaget. De engelska statsmännen voro skeptiska, och något resultat syntes icke till trots förhandlingar, varunder en redaktion av de engelska fredsvillkoren gjordes, karakteristisk genom en anmärkningsvärd moderation i jämförelse med vad som tre år senare krävdes. I Tyskland arbetade man vidare på den av House väckta tanken och sökte framdriva ett amerikanskt fredsinitiativ, vilket emellertid lät vänta på sig, då Wilson under flera månader var upptagen av att förbereda sitt återval till president i nov. I samverkan med sina bundsförvanter framlade då Tyskland 12 dec. ett eget anbud om inledande av fredsförhandlingar. Kort därpå blev Wilson också färdig med en fredsaktion, i det han 18 dec. riktade en not till de krigförande med uppfordran till dem att ange sina krigsmål. Centralmakterna förklarade sig villiga till förhandligar, men de allierade ställde sig avvisande. När Wilson i ett tal 22 jan. 1917 kommenterade situationen, framförde han som önskemål »en fred utan seger», för att varaktig försoning skulle kunna åstadkommas. Sedan Tyskland efter fredsaktionens misslyckande tillgripit det oinskränkta u-båtskri-get och därigenom framkallat Amerikas fiendskap, kom nästa fredsappell från ryskt håll i och med det efter marsrevolutionen framförda arbetarkravet på omedelbar fred »utan annexioner och kontributioner». Under påverkan härav gjorde på sommaren 1917 den s. k. Stockholmskonferensen (se d. o.) ett fåfängt försök till att uppsätta ett allmänt socialistiskt fredsprogram. Även i tyska riksdagen kom fredsfrågan på tal i samband med antagandet av den s. k. fredsresolutionen (19 juli) till förmän för en samförståndsfred och mot alla landförvärv genom våld (jfr E r z-b e r g e r, sp. 1012). I Österrike, där Frans Josef avlidit nov. 1916, var den nye kejsaren, Karl, ivrigt verksam för krigets avslutning genom en samförståndsfred, liksom också greve O. Czernin (se d. o.), som i dec. blev utrikesminister. Den förre sökte kontakt med den franska regeringen genom sin svåger prins Sixte (se d. o.), den senare sökte bl. a. draga nytta av diskussioner mellan grevarna Armand och Revertera, den ene fransk, den andre österrikisk emissarie. Gentemot de österrikiska försöken att vinna Frankrikes bevågenhet genom stöd åt dess anspråk på Elsass-Loth ringen står den tyske utrikesministern Kühlmanns i okt. 1917 avgivna förklaring, att Tyskland aldrig skulle ge efter för de franska kraven på denna punkt. Av andra fredssonderingar kunna t. ex. nämnas de, som gjordes av ryske politikern Proto-popov och tyske bankiren Warburg (se dessa ord) i slutet av 1916 och av greve Mensdorff-Pouillv och general Smuts (se dessa ord) i dec. 1917. Presidenten Wilsons intresse för den kommande freden hade icke upphört, sedan Ame 920 rika inträtt i de krigförandes led, och 8 jan. 1918 framlade han ett förslag till grundlinjer, vanl. kallat »Wilsons 14 punkter», av i huvudsak följande innehåll: 1) öppna fredsfördrag, öppet åstadkomna med förbud för framtiden mot alla »hemliga internationella överenskommelser av alla slag»; 2) havens frihet; 3) jämlikhet i handelsvillkor mellan alla nationer; 4) givande och tagande av tillräckliga garantier för att nationella rustningar inskränkas till den lägsta punkt, som är förenlig med inre säkerhet; 5) alla koloniala kravs avgörande enl. grundsatsen om att vid suveränitetens bestämmande infödingarnas intressen betyda lika mycket som vederbörande regeringars rättmätiga krav; 6) utrymning av allt ryskt område och välkomnande av Ryssland i de fria nationernas samfund under institutioner av dess eget val; 7) utrymning och återställande av Belgien; 8) frigörande av allt franskt område, återställande av ockuperade områden, gottgörande av den orätt Preussen 1871 tillfogade Frankrike i fråga om Elsass-Lothringen; 9) reglering av Italiens gränser enligt klart skönjbara nationalitetslinjer; 10) fritt tillfälle till autonom utveckling av folken i Österrike-üngern, »vars plats bland nationerna vi önska se garanterad och tryggad»; 11) utrymning av Rumänien, Serbien och Montenegro, återställande av ockuperat område, fritt tillträde för Serbien till havet, Balkanstaternas förhållanden reglerade »enligt historiskt givna suveränitets- och nationalitetslinjer» med internationell garanti för deras politiska och ekonomiska oberoende samt territoriella integritet; 12) tryggad suveränitet åt det ottomanska rikets turkiska delar och för övriga nationaliteter därinom otvivelaktig säkerhet till livet och absolut onindrat tillfälle till autonom utveckling, Dardanellerna ständigt öppna som fri passage för alla nationers fartyg och handel under internationella garantier; 13) upprättande av en oberoende polsk stat, innefattande de områden, som bebos av odisputabelt polska befolkningar, med fritt och säkert tillträde till havet och internationell garanti för dess politiska och ekonomiska oberoende samt territoriella integritet; 14) upprättande genom särskilda fördrag av en allmän association av nationer för att ge ömsesidiga garantier för både stora och små staters politiska oberoende och territoriella integritet. Detta program kom att vid krigets slut spela en betydande roll. När Tysklands (se d. o., sp. 938) motståndskraft började vackla och den tyska regeringen 5 okt. anmodade Wilson att taga fredsverket i sin hand, skedde detta under godkännande av de 14 punkterna, kompletterade med vissa senare av Wilson formulerade satser. Därefter vidtog en notväxling, som omsider ledde till Wilsons besked av 5 nov., att de allierade befullmäk-tigat marskalk Foch att ge tyska regeringens representanter kunskap om stilleståndsvillko-ren och att de godtagit fredsprogrammet med ett par modifikationer. Dessa bestodo i att den 2:a punkten (om havens frihet) strukits och att principen om »återställande» förklarades gälla »all skada, som tillfogats de allierades civila befolkning och deras egendom genom Tysklands aggressiva åtgärder till lands, till sjöss och från luften». Vad Österrike beträffar, som 7 okt. gjort en liknande hänvändelse till Wilson som Tyskland, ströks den 10:e punkten för att den ej skulle utgöra något hinder för den österrikisk-ungerska monarkiens fullständiga styckning. Under de kommande fredsförhandlingarna skedde emellertid ytterligare avvikelser från det ursprungliga fredsprogrammet. Fredskon-ferensen förlädes till Paris, där de allierade och associerade makterna (jfr ovan, sp. 891) utarbetade olika fördrag för de olika centralmakterna, vilkas representanter först på ett sent stadium tillkallades och lämnades myc-