Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskriget (Fredsförhandlingar)
919
träffande fredsmöjligheterna såväl i Berlin
som i Paris och London. I den engelska
huvudstaden gick han så långt som att föreslå
en konferens mellan de krigförande för
diskussion av fredsvillkoren, varvid han ställde
i utsikt Förenta staternas inträde i
entente-makternas led, om Tyskland skulle vägra gå
med på konferensförslaget. De engelska
statsmännen voro skeptiska, och något resultat
syntes icke till trots förhandlingar, varunder
en redaktion av de engelska fredsvillkoren
gjordes, karakteristisk genom en
anmärkningsvärd moderation i jämförelse med vad
som tre år senare krävdes. I Tyskland
arbetade man vidare på den av House väckta
tanken och sökte framdriva ett amerikanskt
fredsinitiativ, vilket emellertid lät vänta på
sig, då Wilson under flera månader var
upptagen av att förbereda sitt återval till
president i nov. I samverkan med sina
bundsförvanter framlade då Tyskland 12 dec. ett eget
anbud om inledande av fredsförhandlingar.
Kort därpå blev Wilson också färdig med en
fredsaktion, i det han 18 dec. riktade en not
till de krigförande med uppfordran till dem
att ange sina krigsmål. Centralmakterna
förklarade sig villiga till förhandligar, men de
allierade ställde sig avvisande. När Wilson
i ett tal 22 jan. 1917 kommenterade
situationen, framförde han som önskemål »en fred
utan seger», för att varaktig försoning skulle
kunna åstadkommas.
Sedan Tyskland efter fredsaktionens
misslyckande tillgripit det oinskränkta
u-båtskri-get och därigenom framkallat Amerikas
fiendskap, kom nästa fredsappell från ryskt håll
i och med det efter marsrevolutionen
framförda arbetarkravet på omedelbar fred »utan
annexioner och kontributioner». Under
påverkan härav gjorde på sommaren 1917 den
s. k. Stockholmskonferensen (se d. o.) ett
fåfängt försök till att uppsätta ett allmänt
socialistiskt fredsprogram. Även i tyska
riksdagen kom fredsfrågan på tal i samband med
antagandet av den s. k. fredsresolutionen (19
juli) till förmän för en samförståndsfred och
mot alla landförvärv genom våld (jfr E r
z-b e r g e r, sp. 1012). I Österrike, där Frans
Josef avlidit nov. 1916, var den nye kejsaren,
Karl, ivrigt verksam för krigets avslutning
genom en samförståndsfred, liksom också
greve O. Czernin (se d. o.), som i dec. blev
utrikesminister. Den förre sökte kontakt med
den franska regeringen genom sin svåger
prins Sixte (se d. o.), den senare sökte bl. a.
draga nytta av diskussioner mellan grevarna
Armand och Revertera, den ene fransk, den
andre österrikisk emissarie. Gentemot de
österrikiska försöken att vinna Frankrikes
bevågenhet genom stöd åt dess anspråk på
Elsass-Loth ringen står den tyske
utrikesministern Kühlmanns i okt. 1917 avgivna
förklaring, att Tyskland aldrig skulle ge efter
för de franska kraven på denna punkt. Av
andra fredssonderingar kunna t. ex. nämnas
de, som gjordes av ryske politikern
Proto-popov och tyske bankiren Warburg (se dessa
ord) i slutet av 1916 och av greve
Mensdorff-Pouillv och general Smuts (se dessa ord) i
dec. 1917.
Presidenten Wilsons intresse för den
kommande freden hade icke upphört, sedan
Ame
920
rika inträtt i de krigförandes led, och 8 jan.
1918 framlade han ett förslag till grundlinjer,
vanl. kallat »Wilsons 14 punkter», av i
huvudsak följande innehåll:
1) öppna fredsfördrag, öppet åstadkomna med
förbud för framtiden mot alla »hemliga internationella
överenskommelser av alla slag»; 2) havens frihet;
3) jämlikhet i handelsvillkor mellan alla nationer;
4) givande och tagande av tillräckliga garantier för
att nationella rustningar inskränkas till den lägsta
punkt, som är förenlig med inre säkerhet; 5) alla
koloniala kravs avgörande enl. grundsatsen om att
vid suveränitetens bestämmande infödingarnas
intressen betyda lika mycket som vederbörande regeringars
rättmätiga krav; 6) utrymning av allt ryskt område
och välkomnande av Ryssland i de fria nationernas
samfund under institutioner av dess eget val; 7)
utrymning och återställande av Belgien; 8) frigörande
av allt franskt område, återställande av ockuperade
områden, gottgörande av den orätt Preussen 1871
tillfogade Frankrike i fråga om Elsass-Lothringen;
9) reglering av Italiens gränser enligt klart
skönjbara nationalitetslinjer; 10) fritt tillfälle till autonom
utveckling av folken i Österrike-üngern, »vars plats
bland nationerna vi önska se garanterad och
tryggad»; 11) utrymning av Rumänien, Serbien och
Montenegro, återställande av ockuperat område, fritt
tillträde för Serbien till havet, Balkanstaternas
förhållanden reglerade »enligt historiskt givna
suveränitets- och nationalitetslinjer» med internationell
garanti för deras politiska och ekonomiska oberoende
samt territoriella integritet; 12) tryggad suveränitet
åt det ottomanska rikets turkiska delar och för
övriga nationaliteter därinom otvivelaktig säkerhet till
livet och absolut onindrat tillfälle till autonom
utveckling, Dardanellerna ständigt öppna som fri
passage för alla nationers fartyg och handel under
internationella garantier; 13) upprättande av en
oberoende polsk stat, innefattande de områden, som
bebos av odisputabelt polska befolkningar, med fritt
och säkert tillträde till havet och internationell
garanti för dess politiska och ekonomiska oberoende
samt territoriella integritet; 14) upprättande genom
särskilda fördrag av en allmän association av
nationer för att ge ömsesidiga garantier för både stora
och små staters politiska oberoende och territoriella
integritet.
Detta program kom att vid krigets slut
spela en betydande roll. När Tysklands (se
d. o., sp. 938) motståndskraft började vackla
och den tyska regeringen 5 okt. anmodade
Wilson att taga fredsverket i sin hand, skedde
detta under godkännande av de 14 punkterna,
kompletterade med vissa senare av Wilson
formulerade satser. Därefter vidtog en
notväxling, som omsider ledde till Wilsons
besked av 5 nov., att de allierade
befullmäk-tigat marskalk Foch att ge tyska regeringens
representanter kunskap om
stilleståndsvillko-ren och att de godtagit fredsprogrammet med
ett par modifikationer. Dessa bestodo i att
den 2:a punkten (om havens frihet) strukits
och att principen om »återställande»
förklarades gälla »all skada, som tillfogats de
allierades civila befolkning och deras egendom
genom Tysklands aggressiva åtgärder till
lands, till sjöss och från luften». Vad
Österrike beträffar, som 7 okt. gjort en liknande
hänvändelse till Wilson som Tyskland, ströks
den 10:e punkten för att den ej skulle utgöra
något hinder för den österrikisk-ungerska
monarkiens fullständiga styckning.
Under de kommande fredsförhandlingarna
skedde emellertid ytterligare avvikelser från
det ursprungliga fredsprogrammet.
Fredskon-ferensen förlädes till Paris, där de allierade
och associerade makterna (jfr ovan, sp. 891)
utarbetade olika fördrag för de olika
centralmakterna, vilkas representanter först på ett
sent stadium tillkallades och lämnades myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
