Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskriget (Fredsmål och fredstrevare)
917
Veneto (se d. o.) icke blott togo revansch för
nederlaget vid Caporetto utan dessutom så
fullständigt söndersprängde den
österrikiskungerska armén, att allt ytterligare motstånd
var lönlöst. Stillestånd avslöts 3 nov. I fråga
om alla dessa stillestånd gällde det, att
centralmakternas underkastelse var fullständig.
Det mest synliga tecknet därpå var den tyska
flottans utlämnande och överföring till Scapa
flow (se d. o.), där den inom kort sänktes av
tyskarna själva (jfr R e u t e r, L. von).
Om striderna på spridda krigsskådeplatser
utanför Europa se Kolonialstriderna
under världskriget.
Om från de allierades sida gjorda försök
att efter Rysslands utträde ur ententeblocket
understödja den kontrarevolutionära s. k.
vitryska rörelsen mot bolsjevikerna se A
r-c h a n g e 1 s k, sp. 1293, Ryssland, sp.
1356 f., och Sibirien, sp. 781 f.
Under v. kommo även luftstridskrafter till
flitig användning. Åren närmast före v. och
särskilt under 1914 arbetades intensivt på
deras organisatoriska och tekniska
utveckling. Denna pågick under v. i alltmer ökat
tempo. Flygstridskrafter kommo därigenom
att i allt större utsträckning tagas i bruk på
samtliga krigsfronter (jfr Flygvapnet).
Men härutöver användes flygstridskrafter för
från övrig krigföring fristående uppgifter i
politisk-strategiskt syfte i form av
bombarde-ringsraider. Bland dessa märkas framför allt
de under 1918 utförda 64 tyska bombanfallen,
däribland 44 mot franska och 9 mot engelska
städer, hamnar o. a. anläggningar. Av de
förra märkas de 28 mot Paris nattetid, av
vilka dock endast 13 kunna anses
effektiva; antalet dödade uppgives till 265. antalet
sårade till 603, och den materiella skadan har
uppskattats till 30 mill. frcs. De mot England
riktade anfallen avsågo nästan alla London.
Det har beräknats, att de förluster, som av
sammanlagt 10 luftskepp och 128 flygplan
under tiden maj 1915—maj 1918 i 25
luftanfall tillfogades personal och materiel i
Londonområdet, uppgingo till 524 dödade,
1,264 sårade, 800 raserade byggnader samt
att materiella skadan motsvarade omkr. 2
mill. pd st. Mot tyska städer, orter m. m.
utom den egentliga krigsskådeplatsen
utfördes under 1918 sammanlagt 207
bombarde-ringsraider, flertalet mot Saarområdet och
Baden. Anfallen hade till syfte att i ökad
grad störa krigsindustriens arbete,
åstadkomma krigströtthet hos befolkningen samt tvinga
tyskarna att till hemortens försvar binda
artilleri- och flygstridskrafter. Som exempel på
skador må anföras, att ett enda anfall mot
Mauserfabriken i Oberndorff medförde skador
för omkr. 1 mill. Rmk. L-ts; M. B-dt; ö-g.
Frederna. Mångskiftande hade de krafter
varit, som drivit de olika makterna in i
kriget, olikartade voro också målen. När dessa
senare redan under krigets tidigare skeden
offentligen dryftades, var det i övervägande
grad allmänna principer, som skötos i
förgrunden, ägnade att i möjligaste mån påverka
den allmänna opinionen i olika stater och
därför huvudsakligen att betrakta såsom ett
led i en omfångsrik »krigspropaganda». Dit
hör bl. a. den av engelske premiärministern
Asquith i nov. 1914 proklamerade, på den
918
tyska kränkningen av Belgiens neutralitet
grundade satsen, att England icke skulle
sticka svärdet i skidan, innan »de små
nationernas rätt ställts på oangriplig grundval».
I förening med en skarp förkastelsedom över
Preussens »militära herravälde», som skulle
tillfullo och slutgiltigt förstöras, kom denna
sats att bli karakteristisk för de anspråk på
att föra en kulturens kamp mot barbarerna
(»boches», »hunner»), som ententeparten
omedelbart gjorde till sina och med ihärdig
konsekvens fasthöll under hela kriget. Den
agitatoriska fördel framför motståndarna, som
en-tentemakterna härigenom erhöllo, förstodo de
att med stor skicklighet utnyttja, i det att
de med stöd av det faktum, att
centralmakterna tagit det formella initiativet vid
krigsförklaringarna, stämplade dem såsom
för grannarnas trygghet farliga fredsstörare.
Småningom gav denna de allierades
inställning upphov till anspråket att få sitta till
doms över fiendernas, särskilt Tysklands, inre
förhållanden, till kravet på en genomgripande
»sinnesändring» hos dem, vilken främst skulle
yttra sig i upprättande av styrelseformer av
mera »demokratisk» karaktär. Men utom
dessa mera principiella fredsmål, som
skarpare än någonsin formulerades under den
engelska valkampanjen i slutet av 1918 (se
Lloyd George, sp. 105), förekommo andra,
som voro utslag av en mera konkret
intressepolitik. Bland dem må främst nämnas
kraven på upprättelse åt Belgien, som skulle
återfå »allt och mer än allt vad det offrat»,
på Elsass-Lothringens återförening med
Frankrike och vänstra Rhenstrandens avskiljande
från Tyskland, på Rysslands herravälde över
Konstantinopel och inloppen till Svarta havet,
på Italiens förvärv av Sydtyrolen och en
mängd områden vid Adriatiska havet (jfr
Italien, sp. 850), på återupprättande av
Polen som en självständig stat, på införlivande
av betydande ungerska områden med
Rumänien (se d. o., sp. 1203) o. s. v.
Centralmakternas krigsmål blevo aldrig definierade i
samma konkreta form. De dryftades vid skilda
tillfällen, då tanken riktades på tyskt
förvärv av t. ex. Luxemburg,
Briey-Longwybäc-kenet och ett kolonialområde i Kongo samt
på gränsförbättringar för de övriga
centralmakterna på deras grannars bekostnad. Med
Ryssland tävlade de i fråga om
proklamationer till förmån för Polens (jfr d. o., sp. 1169)
frigörelse, ehuru stark oenighet länge rådde
mellan Tyskland och Österrike-Ungern om
formen. Oklara voro syftena med Belgien, för
vars återställande Tyskland i det längsta
hoppades kunna kräva kompensationer i form
av garantier för sin säkerhet.
Redan under krigets första tid omtalas
försök att verka för fredens återställande. Från
påvestolen riktades vid olika tillfällen
freds-appeller till de krigförande, och från
arbetar-håll gjordes ett uttalande till förmån för ett
snabbt slut på kriget så tidigt som på en
interallierad socialistkonferens i London febr.
1915. Presidenten Wilson sysslade i samråd
med överste House (se d. o., sp. 42) tidigt med
planer på en fredsmedling, men först 1916
började frågan allvarligare dryftas. I början
av detta år gjorde House ett nytt besök i
Europa, varunder han gjorde sonderingar be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
