921 Världskriget (Ekonomi) 922 ket ringa möjlighet att inverka på villkorens avfattning. Konferensen, som öppnades 18 jan. 1919 i Versailles och hölls under franske konseljpresidenten Clemenceaus presidium, arbetade till en början under ledning av ett tiomannaråd, bestående av representanter för de s. k. principalmakterna (England, Frankrike, Förenta staterna, Italien och Japan), senare avlöst av ett fyramannaråd, omfattande Clemenceau, Lloyd George, Orlando och Wilson, »de fyra stora». Till en början ägnades en stor del av arbetet åt upprättandet av ett Nationernas förbund (se vidare d. o.), vars grundläggande »pakt» på Wilsons bestämda fordran intogs i fredsfördragen. De olika ländernas detaljproblem (särskilt svåra, när det gällde de efter Donaumonarkiens upplösning nyupprättade successionsstaterna) vållade stora slitningar även mellan segrarmakterna, och konferensen drog därför ut på tiden. Först 7 maj överlämnades till Tysklands representanter ett fredsfördrag, vilket efter ett på det hela taget snävt avvisat tyskt motförslag blev med endast små modifikationer under tyska protester undertecknat 28 juni. Dess viktigaste punkter voro följ.: Till Belgien avträdde Tyskland Moresnet samt (med en reservation) Eupen-Malmedy (se d. o.), till Frankrike Elsass-Lothringen. Saarområdet (se d. o.) ställdes för 15 år under internationell förvaltning. En interallierad ockupation anordnades vid Rhen (se d. o., sp. 726). Av Nordslesvig skulle vissa delar avträdas till Danmark, om folkomröstningar ginge i denna riktning (se Slesvig, sp. 1307). Från Tyskland avskildes Danzig (se d. o., sp. 529) och Memel-området (se d. o.) med Memel. Stora delar av West-preussen, Posen och Schlesien avträddes till Polen (se d. o., sp. 1149), ett område i Oberschlesien (se d. o., sp. 111) efter folkomröstning. Ett mindre område i sydligaste Schlesien förenades med Tjeckoslovakien (se d. o., sp. 370). Dessutom avträddes till de allierade och associerade huvudmakterna alla kolonier. Om de territoriella förlusterna se i övrigt tabellen till Tyskland, sp. 939 f. En mängd restriktioner i fråga om de militära resurserna ålades Tyskland (se d. o., sp. 917—920). Bestämmelser upptogos ang. exkejsar Vilhelms ställande under åtal (se Asylrätt) och (en senare ej verkställd) utlämning av en serie tyska »krigsförbrytare», d. v. s. personer, som »anklagas för en mot krigets lagar och bruk stridande handling». I den senare mycket omdiskuterade § 231, som givit upphov till den s. k. krigsskuldfrågan (se d. o.), förklarades Tyskland och dess allierade ansvariga för »all den förlust och skada, som vållades de allierade och associerade regeringarna och deras undersåtar till följd av det dem genom Tysklands och dess allierades anfall på-tvungna kriget». Om de härpå grundade ekonomiska fredsvillkoren se Skadeståndsfrågan. Versaillesfreden trädde i kraft 10 jan. 1920. Den ratificerades icke av Amerikas förenta stater (se d. o., sp. 833 f.), som i stället 1921 återställde freden genom en senatsresolution. Sedan österrikisk-ungerska monarkien upphört, slöts med den nybildade republiken Österrike (se d. o.) fred 10 sept. 1919 i Saint-Germain. Förgäves hade den österrikiska fredsdelegationen protesterat mot att betydande av tyskar bebodda områden skulle lösryckas från Österrike och införlivas med Italien el. Tjeckoslovakien. Den nya statens nuv. gränser fixerades. Österrike förpliktades liksom Tyskland till skadeståndsskyldig-het och till reduktion av sina försvarskrafter (se Österrike, försvarsväsen). Den gamla monarkiens skulder från tiden före kriget fördelades mellan successionsstaterna, men skulderna från krigstiden skulle enbart åligga Österrike. Fritt tillträde till Adriatiska havet stadgades med rätt till fri transitering över f. d. österrikiskt område. Fredsslutet med Ungern fördröjdes genom inre oroligbeter i detta land och undertecknades i Grand Trianon först 4 juni 1920. Ungern reducerades därigenom till sina nuv. gränser (se Ungern, sp. 1066 och 1076, och karta vid Tjeckoslovakien), dess armé nedskärs starkt (se Ungern, sp. 1071), och dess skadeståndsförpliktel-ser fastslogos med reservation för senare fixering. Med Bulgarien slöts fred i Neuilly 27 nov. 1919. Om villkoren se Bulgarien, sp. 222 f. Om Turkiets freder i Sèvres och Lau-sanne se d. o., sp. 865 f., och Turkiet, sp. 817 f. L-ts. ekonomi undandrar sig tillförlitliga beräkningar t. o. m. för de krigförande staternas egentliga krigsutgifter. De offentliga utgifterna för krigföringen ha delvis hemlighållits. Under krigsåren omlades också budgetväsendet, och betalnings- och kreditformerna växlade, varjämte penningvärdet sjönk betydligt. Mellan direkta och indirekta krigskostnader äro gränserna givetvis svävande. Fullständigast och pålitligast torde uppgifterna vara för England, där dagskostnaden under krigets första 240 dagar uppgavs till 1,500,000 pd st. eller över 27 mill. kr. men sedan stegrades till mera än det fyrdubbla 1918. Totalkostnaderna för kriget ha för England anslagits till över 180 milliarder kr., av vilka omkr. 1/3 täckts genom ökade skatter o. a. statsinkomster och 2/3 genom lån, resp. 60 och 120 milliarder kr. Internationella upp-skattningsförsök ha anslagit motsv. kostnader för Frankrike till 100 milliarder kr. och för Tyskland till 130 milliarder. Med liknande uppskattningar ha samtliga direkta krigskostnader för krigföringen antagits åsamka de krigförande en genomsnittlig dagskostnad av omkr. 900 millioner kr. eller över 40 mill. i timmen. Totalkostnaden har anslagits till 400 milliarder kr. i 1913 års penningvärde. De fantastiska penningbeloppen överstiga vida deras beräkningar, som åren före krigsutbrottet i de enorma krigskostnaderna sågo ett avgörande hinder för ett världskrig. Till de offentliga utgifterna för krigföringen komma även staters och kommuners extra utgifter på grund av krigstillståndet, vilket hade vittgående verkningar även i neutrala länder, privatförluster inom fredlig produktion och handel genom rubbningarna inom samfärdsel, penningväsen m. m. De ekonomiska värden, som offrats under v., te sig därför omätliga. Utom de under v. dödade (se tabell sp. 915) beräknas 20 mill. ha blivit sårade, 75 mill. undandragna fredligt arbete för krigstjänstgöring, ammunitionstillverkning o. s. v., vartill kommer ett underskott i levande födda om 20 mill. och ett överskott i dödstalen om 7 mill., djupa ingrepp i den naturliga folkökningen, som bli märkbara med intervaller under följ, släktled. Krigsrustningarna belastade emellertid långt före kriget staternas finanser och samhällsekonomien. Med reservation för bristfälligheter i finansstatistik och jämförlighet beräknades årskostnaderna för armé och flotta t. ex. i Tyskland 1905 och 1913 till resp. 928,6 och 2,245,6 mill. Rmk, resp. 15.32 och 32,83 per år och inv. mot 21,87 och 32,39 Rmk för Frankrike, 29,24 och 34,16 för England o. s. v. Åren före kriget beräknades siffran till 14,47 kr. för Sverige, där de totala försvarsutgifterna då