Världskriget (Ekonomi) 923 rörde sig om 80—90 mill. kr., motsv. nära hälften av samtliga verkliga utgifter i riks-staten utom räntor på statsskulden, som i intet fall ökats för rustningsändamål. — Rustningarna blevo en av orsakerna till stigande räntesatser på kapital- och penningmarknaden trots stark kapitalbildning vid ökat välstånd. Krigsutbrottet omöjliggjorde viktiga utlandsförbindelser och stoppade därmed även talrika inhemska. Rubbningarna medförde hastigt stegrad efterfrågan på kontanta betalningsmedel, uttryckt bl. a. i ökade uttag ur banker och sparbanker, där dessa icke stängdes färre eller flera dagar, liksom börserna (se Moratoriu m). I sista hand vändes dessa krav mot centralbankerna, vilkas sedelutgivningsrätt visserligen gjorts mera elastisk förut för krigsberedskap, samtidigt som guldinnehavet starkt ökats i flera guld-myntfotsländer (Tyskland, Frankrike m. fl.). I de första krigsdagarna frigjordes emellertid sedelutgivningen genom suspension av sedelinlösningen (se Myntfot, sp. 530, och Papper s m y n t). Krigsfonder i mynt och myntmetall (jfr S p a n d a u) samt andra krigsför-råd funnos vid v:s utbrott endast i ringa omfattning i förhållande till de enorma krigs-behoven; statsbeslag, rekvisitioner, inkvarteringar m. m. fingo under v. mera inskränkt användning; då slutligen statsinkomsterna ökas alltför långsamt genom beskattning och upptagande av krigslån kräver tid men såvitt möjligt obegränsade betalningsmedel genast måste ställas till förfogande för snabb mobilisering m. m. (se K r e d i t i v 3), måste sedel-pressarna tillgripas. Dessa togos med övergången till pappers-myntfot i anspråk även i neutrala länder, som erfarenheterna visa för Sverige, där riksbankens utelöpande sedelstock, som ännu 1913 hållit sig vid 230 mill. kr. och understigit detta belopp i juli 1914, redan sept. s. å. belöpte sig till nära 300 mill. och kulminerade med över 813 dec. 1918. En allmän prisstegring inträdde i alla länder, dels och i första hand på grund av varuknapphet genom stängd tillförsel och störd nyproduktion samt anskaffning av varor för lagring och spekulation i den fria marknaden, där samtidigt efterfrågan på allehanda förnödenheter gjorde sig gällande främst genom statlig upphandling för kriget el. för mobilisering och neutrali-tetsförsvar, dels genom ökningen i betalningsmedlen. Under krig framtvingar dylik prisstegring minskning i den stora, mindre bemedlade allmänhetens inköp och förbrukning och möjliggör den nödiga omfördelningen i varuströmmen mellan civilbefolkningen och krigsmanskapet, vars behov av livsmedel, be-klädnadsartiklar m. m. vida överstiger freds-behovet och måste tillgodoses framför civilbefolkningens. Att gemene man med begränsade inkomster får mindre och mindre för pengarna trots inkomststegringar gör nedgången i penningvärdet till en barometer, på vilken kan avläsas i vilken grad den fredliga befolkningen får underkasta sig umbäranden. Genom v. sjönk penningvärdet (se d. o. 2) slutligen till noll i vissa länder, där utarmningen också gick längst, t. ex. Ryssland och Tyskland. Förenta staterna, där 924 guldmyntfoten upprätthölls, undgingo icke en fördubbling i partiprisnivån, med vilken guldvärdet må anses reducerat till hälften. Enl. växelkurserna i New York hade 1920 olika länders valutor kvar följ, procent av detta halverade guldvärde: Sveriges 76,5, Norges 61,7, Danmarks 58,9, Finlands 19.4, Tysklands 7,35, Österrikes 2,24. Engelska pund noterades 75,3, franska francs 36,5 och senare så lågt som 14 %. Nedgången i penningvärde medförde uppskrivning av alla realvärden, medan alla penningfordringars nominella belopp blevo oförändrade och sålunda delade penningvärdets fall (banktillgodohavanden, obligationer m.m.). Därmed följde omvälvningar i enskildas förmögenhetsförhållanden. I de offentliga finanserna stegrades budgetsummorna. I det neutrala Sverige, där statens verkliga utgifter uppgått till 205 mill. kr. 1913, stego de 1918 till 905 (jfr Statsreglering). Statsskulden, som 1913 utgjort 648 mill. kr., tredubblades samtidigt, vilket endast svagt avspeglar motsv. utveckling i de krigförande länderna (se Statsskuld). Inflationen (se d. o.) åstadkom en våldsam högkonjunktur med krigsvinster för dem, som hade fördelar av att penningvärdet (se d. o., sp. 807) föll, och särskilt för leverantörer till krigföringen och börsspekulanter. Statsingripanden påkallades emellertid redan från krigsutbrottet inom transportväsendet, där främst järnvägsdriften ställdes under central ledning för trupprörelser och etappväsen, en kontroll, som brittiska regeringen utsträckte till sjöfarten (se Blockad, sp. 528). Beträffande bränsle kom kontrollen att gälla hela kolgruveindustrien m. m. Tillförseln till fronterna av ammunition, annan krigsmateriel och förnödenheter samt anskaffningen av råämnen och surrogat säkerställdes genom kontroll över industriella företag genom industrikommissioner, ammunitionsmi-nisterier o. s. v. I enlighet med den romerska satsen, att framgången under långvarig krigföring betingas av tillgången på spannmål, gjordes livsmedelsanskaffningen till fronterna och för den inhemska folkförsörjningen till en statsangelägenhet, som, då prisregleringar (med kriminalisering av oskäliga pris i smyghandel) icke räckte (se Maximipris), i växande utsträckning omhändertogs medelst lagstiftning och förvaltningsingripanden i export. import, produktion och konsumtion. Produktionsomläggningar av genomgripande art framtvungos sålunda utom för krigföringen och folkförsörjningen under kriget på grund av den genom stängda och ändrade handelsvägar försvårade avsättningen av produkter och anskaffningen av råmaterialier m. m. Minskad tillgång eller brist på sådana tvang till framställning och utnyttjande av allehanda ersättningsmedel och surrogat, vilka tillfälligt gåvo upphov till betydande industrier (jfr Karbidlampa). Framställningen av färdiga produkter påskyndades, och alla slags anläggningar och inrättningar för produktion och transport utnyttjades hårdare. Båda dessa omständigheter förklara delvis ökningen i privatekonomisk vinst. Förslitning utan motsvarig nyanskaffning försämrade dock på det hela taget produktions- och transportapparaten, icke minst inom det euro-