Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskriget (Ekonomi)
923
rörde sig om 80—90 mill. kr., motsv. nära
hälften av samtliga verkliga utgifter i
riks-staten utom räntor på statsskulden, som i
intet fall ökats för rustningsändamål. —
Rustningarna blevo en av orsakerna till
stigande räntesatser på kapital- och
penningmarknaden trots stark kapitalbildning vid
ökat välstånd.
Krigsutbrottet omöjliggjorde viktiga
utlandsförbindelser och stoppade därmed även
talrika inhemska. Rubbningarna medförde
hastigt stegrad efterfrågan på kontanta
betalningsmedel, uttryckt bl. a. i ökade uttag
ur banker och sparbanker, där dessa icke
stängdes färre eller flera dagar, liksom
börserna (se Moratoriu m). I sista hand
vändes dessa krav mot centralbankerna, vilkas
sedelutgivningsrätt visserligen gjorts mera
elastisk förut för krigsberedskap, samtidigt
som guldinnehavet starkt ökats i flera
guld-myntfotsländer (Tyskland, Frankrike m. fl.).
I de första krigsdagarna frigjordes emellertid
sedelutgivningen genom suspension av
sedelinlösningen (se Myntfot, sp. 530, och
Papper s m y n t). Krigsfonder i mynt och
myntmetall (jfr S p a n d a u) samt andra
krigsför-råd funnos vid v:s utbrott endast i ringa
omfattning i förhållande till de enorma
krigs-behoven; statsbeslag, rekvisitioner,
inkvarteringar m. m. fingo under v. mera inskränkt
användning; då slutligen statsinkomsterna
ökas alltför långsamt genom beskattning och
upptagande av krigslån kräver tid men såvitt
möjligt obegränsade betalningsmedel genast
måste ställas till förfogande för snabb
mobilisering m. m. (se K r e d i t i v 3), måste
sedel-pressarna tillgripas.
Dessa togos med övergången till
pappers-myntfot i anspråk även i neutrala länder, som
erfarenheterna visa för Sverige, där
riksbankens utelöpande sedelstock, som ännu 1913
hållit sig vid 230 mill. kr. och understigit
detta belopp i juli 1914, redan sept. s. å.
belöpte sig till nära 300 mill. och kulminerade
med över 813 dec. 1918. En allmän
prisstegring inträdde i alla länder, dels och i första
hand på grund av varuknapphet genom stängd
tillförsel och störd nyproduktion samt
anskaffning av varor för lagring och spekulation i
den fria marknaden, där samtidigt
efterfrågan på allehanda förnödenheter gjorde sig
gällande främst genom statlig upphandling
för kriget el. för mobilisering och
neutrali-tetsförsvar, dels genom ökningen i
betalningsmedlen. Under krig framtvingar dylik
prisstegring minskning i den stora, mindre
bemedlade allmänhetens inköp och förbrukning
och möjliggör den nödiga omfördelningen i
varuströmmen mellan civilbefolkningen och
krigsmanskapet, vars behov av livsmedel,
be-klädnadsartiklar m. m. vida överstiger
freds-behovet och måste tillgodoses framför
civilbefolkningens. Att gemene man med
begränsade inkomster får mindre och mindre för
pengarna trots inkomststegringar gör
nedgången i penningvärdet till en barometer,
på vilken kan avläsas i vilken grad den
fredliga befolkningen får underkasta sig
umbäranden. Genom v. sjönk penningvärdet (se
d. o. 2) slutligen till noll i vissa länder, där
utarmningen också gick längst, t. ex.
Ryssland och Tyskland. Förenta staterna, där
924
guldmyntfoten upprätthölls, undgingo icke en
fördubbling i partiprisnivån, med vilken
guldvärdet må anses reducerat till hälften. Enl.
växelkurserna i New York hade 1920 olika
länders valutor kvar följ, procent av detta
halverade guldvärde: Sveriges 76,5, Norges
61,7, Danmarks 58,9, Finlands 19.4, Tysklands
7,35, Österrikes 2,24. Engelska pund noterades
75,3, franska francs 36,5 och senare så lågt
som 14 %. Nedgången i penningvärde
medförde uppskrivning av alla realvärden, medan alla
penningfordringars nominella belopp blevo
oförändrade och sålunda delade penningvärdets
fall (banktillgodohavanden, obligationer m.m.).
Därmed följde omvälvningar i enskildas
förmögenhetsförhållanden. I de offentliga
finanserna stegrades budgetsummorna. I det
neutrala Sverige, där statens verkliga utgifter
uppgått till 205 mill. kr. 1913, stego de 1918
till 905 (jfr Statsreglering).
Statsskulden, som 1913 utgjort 648 mill. kr.,
tredubblades samtidigt, vilket endast svagt
avspeglar motsv. utveckling i de krigförande
länderna (se Statsskuld).
Inflationen (se d. o.) åstadkom en våldsam
högkonjunktur med krigsvinster för dem, som
hade fördelar av att penningvärdet (se d. o.,
sp. 807) föll, och särskilt för leverantörer till
krigföringen och börsspekulanter.
Statsingripanden påkallades emellertid
redan från krigsutbrottet inom
transportväsendet, där främst järnvägsdriften ställdes under
central ledning för trupprörelser och
etappväsen, en kontroll, som brittiska regeringen
utsträckte till sjöfarten (se Blockad, sp.
528). Beträffande bränsle kom kontrollen att
gälla hela kolgruveindustrien m. m.
Tillförseln till fronterna av ammunition, annan
krigsmateriel och förnödenheter samt
anskaffningen av råämnen och surrogat säkerställdes
genom kontroll över industriella företag
genom industrikommissioner,
ammunitionsmi-nisterier o. s. v. I enlighet med den romerska
satsen, att framgången under långvarig
krigföring betingas av tillgången på spannmål,
gjordes livsmedelsanskaffningen till fronterna
och för den inhemska folkförsörjningen till
en statsangelägenhet, som, då prisregleringar
(med kriminalisering av oskäliga pris i
smyghandel) icke räckte (se Maximipris), i
växande utsträckning omhändertogs medelst
lagstiftning och förvaltningsingripanden i
export. import, produktion och konsumtion.
Produktionsomläggningar av genomgripande
art framtvungos sålunda utom för
krigföringen och folkförsörjningen under kriget på
grund av den genom stängda och ändrade
handelsvägar försvårade avsättningen av
produkter och anskaffningen av råmaterialier
m. m. Minskad tillgång eller brist på sådana
tvang till framställning och utnyttjande av
allehanda ersättningsmedel och surrogat, vilka
tillfälligt gåvo upphov till betydande
industrier (jfr Karbidlampa). Framställningen
av färdiga produkter påskyndades, och alla
slags anläggningar och inrättningar för
produktion och transport utnyttjades hårdare.
Båda dessa omständigheter förklara delvis
ökningen i privatekonomisk vinst.
Förslitning utan motsvarig nyanskaffning
försämrade dock på det hela taget produktions- och
transportapparaten, icke minst inom det euro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
