Värmebehandling 935 försvinner den enl. den klassiska kinetiska gasteorien, medan de nyare atomteorierna (jfr Vågmekanik) räkna med en viss »noll-punktsenergi». Förr ansåg man v. vara ett ovägbart ämne (imponderabile), som kunde övergå från en kropp till en annan men varken förstöras el. nybildas. Denna mot energiprincipen stridande uppfattning ersattes av Mayer m. fl. med teorien om v. som en form av energi (se d. o. och Termodynamik). V. kan alltså mätas i samma enheter som andra energiformer; den absoluta enheten är erg (se C. G. S.-systemet, sp. 848), men ofta användas speciella värmeenheter, kalorier (se Kalori). Sambandet mellan mekaniska energienheter och kalorier ges av mekaniska värmeekvivalenten (sed. o.). Alla andra energiarter kunna omvandlas i v., mekanisk energi t. ex. genom friktion, elektrisk energi, då en elektrisk ström flyter genom ett motstånd (härvid motsvaras 1 watt av 0,239 gcal per sek.). Strålnings-energi övergår till v. genom absorption (se d. o. 2), kemisk energi vid kemiska reaktioner (jfr Termokemi). Omvänt kan v. även övergå till andra energiformer. Det senare gäller dock enl. termodynamikens andra huvudsats endast med viss inskränkning: ingen fysikalisk process har till enda resultat, att en viss värmemängd omvandlas till arbete; samtidigt måste någon annan process äga rum, t. ex. att en gasmassa får större volym el. att en viss (annan) värmemängd övergår från en varmare till en kallare kropp (jfr Termodynamik, sp. 136). Vid kommunikation mellan två kroppar av olika temp. övergår v. från den varmare till den kallare kroppen, så att temperaturskillnaden alltmer minskas; detta sker genom tre processer, värmeledning, konvektion och strålning. Värmeledning har man endast vid direkt beröring mellan kropparna el. från en del av en kropp till en annan. Processen beror på att den varmare kroppens relativt hastiga molekyler vid stöt mot den kallare kroppens långsammare molekyler i medeltal avge mer energi till de senare, än de mottaga av dem. Den härav beroende värmeströmningen går i det snabbaste temperaturfallets riktning, vinkelrätt mot ytor för konstant temp., och är till sin storlek (uttryckt t. ex. i gcal per sek. genom en yta om 1 kvcm) proportionell mot temperaturfallets styrka i grader per cm och mot en materialkonstant, värmeledningsförmågan (se Ledningsförmåga). Vid gränsytan mellan två medier (t. ex. en fast kropp och en gas el. vätska) talar man om yttre värmeledningsförmåga. Här spelar dock även konvektionen in; denna beror på de strömningar, som uppstå i gasen el. vätskan på grund av dess med temp. varierande täthet; dessa strömningar överföra v. från varmare till kallare kroppar. Vid mätningar av värmeledningsförmåga hos gaser och vätskor måste konvektionen hindras. Då v. övergår från en varmare till en kallare kropp genom strålning, är det ej endast den varmare kroppen, som strålar v. till den kallare, ut^n även den kallare, som strålar till den varmare; slutresultatet blir, att den varmare kroppen förlorar och den kallare 936 vinner en värmemängd, lika med skillnaden mellan de båda strålningsintensiteterna. Om värmeutbytet genom strålning mellan svarta kroppar enl. Stefan-Boltzmanns lag se Strålning, sp. 687. En ej svart kropps (A) emissions- el. u t s t r å 1 ni ng s f ö r måga måste enl. Kirchhoffs lag förhålla sig till den svarta kroppen (B) som den första kroppens absorptionsförmåga, a (den bråkdel av infallande strålning, som kroppen absorberar), till 1, ty annars skulle ej jämvikt råda, om de båda kropparna fördes i närheten av varandra, även om de ha samma temp. Emedan A endast absorberar bråkdelen a av den strålning den mottager från B, får den också endast utsända en a gånger svagare strålning än B-, annars skulle dess temp. sjunka, vilket strider mot termodynamikens andra huvudsats. Detta gäller ej blott för den totala strålningen utan även för varje däri ingående våglängd för sig. Den värmemängd, som måste tillföras 1 g av ett ämne för att höja dess temp. 1°, kallas ämnets specifika värme. Det är olika för olika ämnen och varierar i allm. med temp.; vid absoluta nollpunkten går det mot noll. Med växande temp. närmar det sig i allm. ett gränsvärde, för grundämnen bestämt av Dulongs och Petits lag (se D u 1 o n g, Atomvärme och Molekylarvärme). Gasers spec. värme är större, om uppvärmningen sker vid konstant tryck än vid konstant volym, emedan i förra fallet värmeekvivalenten till det vid gasens utvidgning uträttade arbetet måste tillföras. Spec. värme vid konstant tryck vid rumstemperatur: Vatten ............ l,o Aluminium ......... 0,214 Järn .............. 0,105 Koppar ............ 0,091 Silver ............ 0,055 Bly ............... 0,031 Luft .............. 0,241 Vätgas ............ 3,40 Helium ............ 1,26 Kolsyra ........... 0,202 Smältvärme: Vatten ........... 80 Bensol ........... 30 Järn ....... omkr. 30 Koppar ........... 42 Kvicksilver ...... 2,s Ånybildninysvärme vid normala kokpunkten: Vatten ........... 539 Bensol ............ 94 Kvicksilver ....... 68 Vid ändring av aggregationstillstånd bin-des en viss värmemängd som latent v ä r-m e (se d. o.), vid smältning (se d. o.) smält-värmet, vid avdunstning el. kokning avdunst-nings- el. ångbildningsvärmet. Det latenta v. beror på det arbete, som fordras för att skilja molekylerna från varandra; i ångbildningsvärmet ingår även det arbete, som utföres på grund av den starka volymökningen vid ång-bildning. Vid återgång från gas- till vätske-tillstånd el. från vätske- till fast tillstånd avges åter det latenta v. Spec. värme och latent v. av olika slag mätas med olika typer av kalorimetrar (se d. o.). Sv. B-r. Värmebehandling, Termoterapi, sedan urminnes tider använd medicinsk terapi, den vanligaste fysikaliska behandlingsformen. I form av allmän v. (se nedan) brukas den vid många akuta infektionssjukdomar dels för att häva den allmänna blodkärlssamman-dragning, som föregår feberstegringen, dels för att framkalla svettning. I det senare syftet begagnas den också (vanl. i form av allmänna inpackningar) vid vissa njursjukdomar och, framför allt, vid många former av allmän ledgångs- och muskelreumatism, där den