Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Värmebehandling
935
försvinner den enl. den klassiska kinetiska
gasteorien, medan de nyare atomteorierna (jfr
Vågmekanik) räkna med en viss
»noll-punktsenergi». Förr ansåg man v. vara ett
ovägbart ämne (imponderabile), som kunde
övergå från en kropp till en annan men
varken förstöras el. nybildas. Denna mot
energiprincipen stridande uppfattning ersattes av
Mayer m. fl. med teorien om v. som en form
av energi (se d. o. och Termodynamik).
V. kan alltså mätas i samma enheter som
andra energiformer; den absoluta enheten är
erg (se C. G. S.-systemet, sp. 848), men
ofta användas speciella värmeenheter,
kalorier (se Kalori). Sambandet mellan
mekaniska energienheter och kalorier ges av
mekaniska värmeekvivalenten (sed. o.).
Alla andra energiarter kunna omvandlas i
v., mekanisk energi t. ex. genom friktion,
elektrisk energi, då en elektrisk ström
flyter genom ett motstånd (härvid motsvaras
1 watt av 0,239 gcal per sek.).
Strålnings-energi övergår till v. genom absorption (se
d. o. 2), kemisk energi vid kemiska
reaktioner (jfr Termokemi). Omvänt kan v.
även övergå till andra energiformer. Det
senare gäller dock enl. termodynamikens andra
huvudsats endast med viss inskränkning:
ingen fysikalisk process har till enda
resultat, att en viss värmemängd omvandlas
till arbete; samtidigt måste någon annan
process äga rum, t. ex. att en gasmassa får större
volym el. att en viss (annan) värmemängd
övergår från en varmare till en kallare kropp
(jfr Termodynamik, sp. 136).
Vid kommunikation mellan två kroppar av
olika temp. övergår v. från den varmare till
den kallare kroppen, så att
temperaturskillnaden alltmer minskas; detta sker genom
tre processer, värmeledning, konvektion och
strålning. Värmeledning har man
endast vid direkt beröring mellan kropparna
el. från en del av en kropp till en annan.
Processen beror på att den varmare kroppens
relativt hastiga molekyler vid stöt mot den
kallare kroppens långsammare molekyler i
medeltal avge mer energi till de senare, än
de mottaga av dem. Den härav beroende
värmeströmningen går i det snabbaste
temperaturfallets riktning, vinkelrätt mot ytor för
konstant temp., och är till sin storlek
(uttryckt t. ex. i gcal per sek. genom en yta
om 1 kvcm) proportionell mot
temperaturfallets styrka i grader per cm och mot en
materialkonstant,
värmeledningsförmågan (se Ledningsförmåga). Vid
gränsytan mellan två medier (t. ex. en fast
kropp och en gas el. vätska) talar man om
yttre värmeledningsförmåga. Här spelar
dock även konvektionen in; denna
beror på de strömningar, som uppstå i gasen
el. vätskan på grund av dess med temp.
varierande täthet; dessa strömningar överföra
v. från varmare till kallare kroppar. Vid
mätningar av värmeledningsförmåga hos
gaser och vätskor måste konvektionen hindras.
Då v. övergår från en varmare till en kallare
kropp genom strålning, är det ej endast
den varmare kroppen, som strålar v. till den
kallare, ut^n även den kallare, som strålar
till den varmare; slutresultatet blir, att den
varmare kroppen förlorar och den kallare
936
vinner en värmemängd, lika med skillnaden
mellan de båda strålningsintensiteterna. Om
värmeutbytet genom strålning mellan svarta
kroppar enl. Stefan-Boltzmanns lag se
Strålning, sp. 687. En ej svart kropps (A)
emissions- el. u t s t r å 1 ni ng s f ö r måga
måste enl. Kirchhoffs lag förhålla sig till den
svarta kroppen (B) som den första kroppens
absorptionsförmåga, a (den bråkdel
av infallande strålning, som kroppen
absorberar), till 1, ty annars skulle ej jämvikt råda,
om de båda kropparna fördes i närheten av
varandra, även om de ha samma temp.
Emedan A endast absorberar bråkdelen a av den
strålning den mottager från B, får den också
endast utsända en a gånger svagare strålning
än B-, annars skulle dess temp. sjunka, vilket
strider mot termodynamikens andra
huvudsats. Detta gäller ej blott för den totala
strålningen utan även för varje däri ingående
våglängd för sig.
Den värmemängd, som måste tillföras 1 g
av ett ämne för att höja dess temp. 1°, kallas
ämnets specifika värme. Det är olika
för olika ämnen och varierar i allm. med
temp.; vid absoluta nollpunkten går det mot
noll. Med växande temp. närmar det sig i
allm. ett gränsvärde, för grundämnen bestämt
av Dulongs och Petits lag (se D u 1 o n g,
Atomvärme och Molekylarvärme).
Gasers spec. värme är större, om
uppvärmningen sker vid konstant tryck än vid
konstant volym, emedan i förra fallet
värmeekvivalenten till det vid gasens utvidgning
uträttade arbetet måste tillföras.
Spec. värme vid konstant
tryck vid rumstemperatur:
Vatten ............ l,o
Aluminium ......... 0,214
Järn .............. 0,105
Koppar ............ 0,091
Silver ............ 0,055
Bly ............... 0,031
Luft .............. 0,241
Vätgas ............ 3,40
Helium ............ 1,26
Kolsyra ........... 0,202
Smältvärme:
Vatten ........... 80
Bensol ........... 30
Järn ....... omkr. 30
Koppar ........... 42
Kvicksilver ...... 2,s
Ånybildninysvärme vid
normala kokpunkten:
Vatten ........... 539
Bensol ............ 94
Kvicksilver ....... 68
Vid ändring av aggregationstillstånd
bin-des en viss värmemängd som latent v ä
r-m e (se d. o.), vid smältning (se d. o.)
smält-värmet, vid avdunstning el. kokning
avdunst-nings- el. ångbildningsvärmet. Det latenta v.
beror på det arbete, som fordras för att skilja
molekylerna från varandra; i
ångbildningsvärmet ingår även det arbete, som utföres på
grund av den starka volymökningen vid
ång-bildning. Vid återgång från gas- till
vätske-tillstånd el. från vätske- till fast tillstånd
avges åter det latenta v. Spec. värme och
latent v. av olika slag mätas med olika
typer av kalorimetrar (se d. o.). Sv. B-r.
Värmebehandling, Termoterapi, sedan
urminnes tider använd medicinsk terapi, den
vanligaste fysikaliska behandlingsformen. I
form av allmän v. (se nedan) brukas den
vid många akuta infektionssjukdomar dels
för att häva den allmänna
blodkärlssamman-dragning, som föregår feberstegringen, dels
för att framkalla svettning. I det senare
syftet begagnas den också (vanl. i form av
allmänna inpackningar) vid vissa njursjukdomar
och, framför allt, vid många former av
allmän ledgångs- och muskelreumatism, där den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
