Värmebehandling av 937 antagl. verkar dels på de vasomotoriska (cirkulations-) rubbningar, som ofta åtfölja dessa sjukdomar, dels på ämnesomsättningen. L o-k a 1 v. brukas i stor utsträckning för att lindra smärtor av alla slag, från inre organ liksom från muskler och leder. Sannolikt är det den av värmen framkallade rikligare blodtillströmningen (som sträcker sig även till djupare organ), som verkar smärtstillande. Särskilt vid ledgångsreumatism påverkar v. otvivelaktigt också själva sjukdomsprocessen. Före den vid ledgångsreumatism så viktiga rörelsebehandlingen brukas i regel v. på de leder, som skola behandlas. Allmän v. kan enklast åstadkommas genom tjocka, varma kläder, »inpackningar» i filtar, ensamt el. som avslutning på ett varmt bad. Alla bad över 38° C innebära en allmän värmebehandling; vidare ångbad (t. ex. badstu) och hetluftsbad (romerska bad) samt s. k. allmänna glödljusbad, där den s. k. värmesta-sen ej är så stark som vid de fuktiga ång-baden. Lokal v. kan ske på många sätt. Vanliga våtvärmande omslag och vaddomslag äro enklast. Vidare nyttjas s. k. elektriska värmedynor, bärbara lampor med ljus av olika färg (det röda ljuset värmer djupare), slutna lådor för hetluft el. glödljuslampor (upp till 150° luftvärme), omslag med uppvärmd gyttja el. paraffin m. m. Vid alla nämnda behandlingsformer tillföres kroppen värme (genom ledning el. strålning), och den terapeutiska effekten torde vara bunden till den ökade blodtillförsel, som blir en följd, ej en ren värmeverkan. Själva uppvärmningen går endast någon cm under huden. Vid de moderna, på högfre-kventa växelströmmar av låg spänning byggda behandlingsmetoderna, diatermien och den alldeles nya »kortvågsbehandlingen» (bägge sammanfattas ofta under namnet termopenetration), bildas värmen djupt inne i vävnaderna, man kan värma upp vilket av kroppens organ man vill, på vilket djup som helst. Diatermien bygger på det av d’A r-s o n v a 1 och T e s 1 a uppfunna tillvägagångssättet att framställa elektriska strömmar med mycket stor växelfrekvens, upp till 1 mill. i sek., men har mycket tätare gnistor, 1,000— 2,000 i sek. De elektriska vågornas längd är vid diatermi omkr. 300 m. På senaste åren ha konstruerats apparater, som ge vågor på 30 ned till 3 m längd (»kortvågsbehandling») och alltså i våglängd närma sig radiovågorna. Värmeeffekten går djupare än vid diatermi. — Jfr Elektroterapi. G. Kr. Värmebehandling av stål. Egenskaperna hos stål bero i hög grad på den värmebehandling det undergått. V. omfattar: 1) glödg-ning, 2) härdning, 3) seghärdning och 4) sätthärdning samt även 5) nitrering. 1. Glödgning är av tre slag, a) Normalisering, avseende att genom omkristalli-sation ge stålet fint korn och god hållfasthet (trots ev. tidigare, på hög upphettning beroende grovkornighet), fås genom uppvärmning till y-området, omkr. 30° över den övre omvandlingspunkten (»A 3», »Acm», se Härdning, sp. 299, linjerna GS, SE på bild; jfr Järn, sp. 22, bild) under t. ex. 30 min., och svalning i fria luften. (Exaktare är beteckningen »Ac 3» och »Accm», avseende punkternas läge vid uppvärmning [chauffage], som är stål—V ärmeregulation 938 något högre än »Ar 3», »Arcm» vid avkylning [refroid].) — b) Avspänningsglödgning skall borttaga förefintliga spänningar och fås genom kortvarig upphettning, t. ex. 100° lägre än den undre omvandlingspunkten »Acl» (se Härdning, sp. 299, horisontalen genom N [den streckade linjen mellan denna horisontal och GS bör utgå], eller Järn, sp. 22, horisontal PS), och långsam svalning. c) M j u k-glödgning, avseende att bibringa materialet minsta möjliga hårdhet, innebär, att den lamellära cementiten (se d. o. och Järn, sp. 22) får sfärisk form, då den gör mindre motstånd mot bearbetning. Den fås genom längre upphettning just under »Ac 1» och långsam svalning. 2. Härdning av stål fås genom värmning till »härdningsfältet», efterföljd av hastig kylning, vanl. i vätska. Hårdheten nedsättes genom anlöpning, som samtidigt ökar segheten (se Härdning och A n 1 ö p a). 3. Seghärdning innebär, att härdning och anlöpning ske vid en och samma värmebehandling, t. ex. i smält bly (»patentering», se Härdning). 4. Sätthärdning innebär uppkolning av ytan av kolfattigt stål, så att efterföljande härdning ger hård yta men mjuk, seg kärna bibehålies (se Sätthärdning och även Cementering). 5. Nitrering innebär, att en särskilt hög ythårdhet fås genom införande av kväve i ytan av härför lämpligt stål (vanl. alumi-niumhaltigt). Sker t. ex. genom längre upphettning i ammoniak vid 500° C, utan efterföljande värmebehandling. Användes numera ofta i för nötning utsatta maskindelar. C. B. Värmecentrum. Människans och de högre djurens kroppstemp. håller sig täml. oförändrad, trots växlingar i omgivningens temp., vilket man antar bero på en särskild nerv-mekanism, kallad v., som reglerar kroppens värmealstring liksom dess värmeförlust. Olika omständigheter visa, att v. ligger i hypotha-lamusområdet (jfr Hjärna, sp. 1106). — Jfr Värmeregulation och Feber. Ljd. Värmedöden, se E n t r o p i och Termodynamik, sp. 137. Värmeekvivalent, se Mekaniska v ä r-meekvivalenten. Värmeenhet, fys., se Kalori. Värmefront, meteor., se C y k 1 o n, sp. 246, och Väderlek, sp. 840. Värmeledning. 1. (Tekn.) Se Uppvärmning. — 2. (Fys.) V ärmeledningsför-m å g a, se V ä r m e, sp. 935, och Lednings-förmåga. Värmeln, insjö i v. Värmland, i Jösse, Gill-bergs och G rums härader; 77 kvkm, 56 m ö. h. V :s form påminner om ett X. Den har många öar och avrinner genom två avloppsåar till Grumsfjärden, en vik av Vänern. Värmemotorer, gemensamt namn på de kraftmaskiner (se d. o.), i vilka det mekaniska arbetet åstadkommes genom värme: ångmaskiner och ångturbiner, gas-, fotogen-, bensin-och spritmotorer, dieselmotorer etc. Värmeregulation, en kroppsförrättning (funktion) hos däggdjur och fåglar, varigenom kroppstemperaturen (se d. o.) hos dessa djur hålles i det närmaste oförändrad trots betydande växlingar i omgiv-