939 Värmeskåp—Värmland (Geologi) 940 ningens temp. och som består i en anpassning av såväl kroppens värmeproduktion (se K roppsvärme) som dess värmeförlust. Det förra av dessa förlopp har Rubner kallat kemisk, det senare fysikalisk v. Effekten av avkylning motverkas sålunda dels genom minskad blodtillförsel till huden, dels genom ökad värmeproduktion. För den senare spela muskelrörelser en avgörande roll, enl. somliga sker all kemisk v. genom rörelser (bl. a. darrningar och frossbrytningar), enl. andra kan även dessutom (t. ex. på inresekretorisk väg) stegrad värmeproduktion komma till stånd. Vid hög yttertemp. nedsättes ofta värmeproduktionen (rörelseolust), och värmeav-givandet stegras genom ökad blodströmning till huden, varigenom utstrålningen tilltar, samt svettning. Vid svettens avdunstning bin-des en avsevärd värmemängd. Genom stegrad andning kunna djur (t. ex. hund), som ej svettas, öka vattenavdunstningen och därmed motverka temperaturstegring. Ljd. Värmeskåp, se Lysgas, sp. 443; jfr Elektrisk uppvärmning. Värmeslag, se Feber, sp. 189. Värmestrålning, strålning, utsänd av alla kroppar och till sin intensitet bestämd av deras temp. (se Strålning, sp. 686 f., och Värme, sp. 935 f.). I äldre terminologi var v. liktydig med ultraröd strålning, då vid praktiskt uppnåeliga temp. all el. största delen av vts energi faller inom ultrarött. Sv. B-r. Värmestuga, urspr. ett vintertid uppvärmt mottagningsrum i ett kloster, numera en på enskildas eller korporationers bekostnad uppvärmd lokal, där den, som så önskar, kan uppehålla sig. Ofta har v. ett litet bibliotek och dagstidningar. J. C.* Värmeteorien, fys., se Mekaniska värmeteorien. Värmetoning, kem., se Termokemi, sp. 143. Värmeugn, se Elektrisk uppvärmning. Värmeutvidgning, se Dilatation. Värmevärde, se Bränslen, sp. 135—136. Värmland, landskap i v. Svealand, n. om Vänern, gränsar i v. till Norge; 19,9 79,44 kvkm, därav 18.114,23 kvkm land; 294,139 inv. (1933). Större delen av V. tillhör Värmlands län, en mindre del, Karlskoga härad och den till V. hörande delen av Nysunds (se d. o.) socken, hör till Örebro län. Jfr färgkartan. INNEHÅLL: sp. Naturförhållanden ... 939 Geologi ............. 940 Klimat............... 941 Växtvärld ........... 941 Djurvärld ........... 941 Bebyggelse oeh nä- ringsliv ............ 941 sp. Kyrklig konst ........ 942 Etnografi ............ 943 Förhistoria .......... 943 Historia ............. 945 Litteraturanvisningar.. 946 Naturförhållanden. V:s sydligaste del omfattar en sjöfattig, i allmänhet småkuperad slättbygd invid Vänern. Vänerns kust är rik på vikar; endast på ö. sidan av den stora halvön Värmlandsnäs är kusten mera rak och fattig på öar och skär. S. om Näset når Lurö skärgård omkr. 15 km ut i Vänern. — Mell. och norra V. tillhöra Nordsveriges bergs- och skogsbygder. Här kan man skilja på östra V :s bergslagsbygd med starkt splittrad kupe- Bild 1. Värmlands vapen. I fält av guld en svart örn, näbb och klor röda. rad terräng, rik på sjöar och mossfyllda sänkor, norra V:s älvlandskap, av norrländskt kynne, med Klarälvs- och Fryksdalarna, där bergshöjderna i n. nå upp till omkr. 690 m ö. h., samt sydvästra V:s sjörika, starkt kuperade dal- och bergsbygd, där naturen livligt påminner om angränsande delar av Dalsland. Denna del av V. avvattnas genom Upperudsälven. till vars vattensystem höra bl. a. sjöarna Foxen, Stora Le, Lelången, ö. och V. Silen. ö. härom sammanflyta Vagge- och Vrångsäl-varna till Byälven; detta systems cent-ralsiö är Glavs-fjorden. Värmeln avrinner genom Borgviks- och Mal- sjöåarna till Grumsfjärden. Av de stora älvdalarna avvattnas Fryksdalen med Fryken-sjöarna och Rottnaälvens dal genom Norsäl-ven. Klarälvsdalen genom Klarälven (se d. o.), under det att bergslagsdelen har ett söndersplittrat vattensystem. Största floden är här Svartälven—Letälven—Gullspångsälven, dit även Filipstadstraktens sjöar avrinna över Ullvättern och Alkvättern och som genom flyter sjöarna Möckeln och Skagern. O. Sjn. Geologi. Berggrunden i V. utgöres så gott som uteslutande av bergarter, tillhörande urberget; endast i ö. delen av V. på gränsen mot Dalarna förekommer den jotniska Dalasandstenen, och vid sjön Möckeln i Karlskoga härad finnas spillror av den prekambriska el. eokambriska Visingsöformationen (sed. o.). — V:s urberg kan delas i tre delar från v. till ö. V. om en linje ung. från Lekvattnet till Karlstad utgöres berggrunden av växlande grå, bandade och röda gnejser, medan den mell. delen av landskapet upptages av den i v. Sydsverige förhärskande järngnejsen med dess hyperitstråk. ö. om Klarälvs-förkastningen är berggrunden mera omväxlande med graniter av olika utseende och ålder ävensom leptiter och grönstenar. I förening med leptiter och hälleflintor finnas por-fyrer vid gränsen mot Dalarna, och yngre graniter förekomma särskilt i den s. ö. delen av V., ss. Filipstads- och Järnagraniter-na (se Granit, sp. 946). — I leptitforma-tionen finns flertalet av V:s malmfyndigheter. Av järnmalmsgruvorna må nämnas Pers-berg, Taberg, Nordmark, Finnmossen, Jakobsberg och Långban; flera av dem innehålla manganmalm i avsevärd mängd, särskilt Långban, som även är bekant för sin enastående förekomst av sällsynta mineral (se vidare Långbans gruvfält). Enstaka fyndigheter av koppar, silver och bly finnas, men deras ekonomiska betydelse är ringa. — Bland tekniskt värdefulla mineralämnen må nämnas takskiffern vid Glavsfjorden samt urkalksten, som förekommer flerstädes i östra V. — Berggrunden ligger ofta bar på större