Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värmeregulation - Värmeskåp - Värmeslag - Värmestrålning - Värmestuga - Värmeteorien - Värmetoning - Värmeugn - Värmeutvidgning - Värmevärde - Värmland - Naturförhållanden - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
939
Värmeskåp—Värmland (Geologi)
940
ningens temp. och som består i en
anpassning av såväl kroppens värmeproduktion (se
K roppsvärme) som dess värmeförlust.
Det förra av dessa förlopp har Rubner kallat
kemisk, det senare fysikalisk v.
Effekten av avkylning motverkas sålunda dels
genom minskad blodtillförsel till huden, dels
genom ökad värmeproduktion. För den senare
spela muskelrörelser en avgörande roll, enl.
somliga sker all kemisk v. genom rörelser (bl.
a. darrningar och frossbrytningar), enl. andra
kan även dessutom (t. ex. på inresekretorisk
väg) stegrad värmeproduktion komma till
stånd. Vid hög yttertemp. nedsättes ofta
värmeproduktionen (rörelseolust), och
värmeav-givandet stegras genom ökad blodströmning
till huden, varigenom utstrålningen tilltar,
samt svettning. Vid svettens avdunstning
bin-des en avsevärd värmemängd. Genom stegrad
andning kunna djur (t. ex. hund), som ej
svettas, öka vattenavdunstningen och därmed
motverka temperaturstegring. Ljd.
Värmeskåp, se Lysgas, sp. 443; jfr
Elektrisk uppvärmning.
Värmeslag, se Feber, sp. 189.
Värmestrålning, strålning, utsänd av alla
kroppar och till sin intensitet bestämd av
deras temp. (se Strålning, sp. 686 f., och
Värme, sp. 935 f.). I äldre terminologi var v.
liktydig med ultraröd strålning, då vid
praktiskt uppnåeliga temp. all el. största delen av
vts energi faller inom ultrarött. Sv. B-r.
Värmestuga, urspr. ett vintertid uppvärmt
mottagningsrum i ett kloster, numera en på
enskildas eller korporationers bekostnad
uppvärmd lokal, där den, som så önskar, kan
uppehålla sig. Ofta har v. ett litet bibliotek
och dagstidningar. J. C.*
Värmeteorien, fys., se Mekaniska
värmeteorien.
Värmetoning, kem., se Termokemi, sp.
143.
Värmeugn, se Elektrisk
uppvärmning.
Värmeutvidgning, se Dilatation.
Värmevärde, se Bränslen, sp. 135—136.
Värmland, landskap i v. Svealand, n. om
Vänern, gränsar i v. till Norge; 19,9 79,44 kvkm,
därav 18.114,23 kvkm land; 294,139 inv. (1933).
Större delen av V. tillhör Värmlands län, en
mindre del, Karlskoga härad och den till V.
hörande delen av Nysunds (se d. o.) socken,
hör till Örebro län. Jfr färgkartan.
INNEHÅLL:
sp.
Naturförhållanden ... 939
Geologi ............. 940
Klimat............... 941
Växtvärld ........... 941
Djurvärld ........... 941
Bebyggelse oeh nä-
ringsliv ............ 941
sp.
Kyrklig konst ........ 942
Etnografi ............ 943
Förhistoria .......... 943
Historia ............. 945
Litteraturanvisningar.. 946
Naturförhållanden. V:s sydligaste del
omfattar en sjöfattig, i allmänhet småkuperad
slättbygd invid Vänern. Vänerns kust är
rik på vikar; endast på ö. sidan av den stora
halvön Värmlandsnäs är kusten mera rak och
fattig på öar och skär. S. om Näset når Lurö
skärgård omkr. 15 km ut i Vänern. — Mell.
och norra V. tillhöra Nordsveriges bergs- och
skogsbygder. Här kan man skilja på östra
V :s bergslagsbygd med starkt splittrad kupe-
Bild 1.
Värmlands vapen.
I fält av guld en svart örn,
näbb och klor röda.
rad terräng, rik på sjöar och mossfyllda
sänkor, norra V:s älvlandskap, av norrländskt
kynne, med Klarälvs- och Fryksdalarna, där
bergshöjderna i n. nå upp till omkr. 690 m
ö. h., samt sydvästra V:s sjörika, starkt
kuperade dal- och
bergsbygd, där naturen
livligt påminner
om angränsande
delar av Dalsland.
Denna del av V.
avvattnas genom
Upperudsälven. till
vars vattensystem
höra bl. a. sjöarna
Foxen, Stora Le,
Lelången, ö. och V.
Silen. ö. härom
sammanflyta
Vagge- och
Vrångsäl-varna till Byälven;
detta systems
cent-ralsiö är
Glavs-fjorden. Värmeln
avrinner genom
Borgviks- och Mal-
sjöåarna till Grumsfjärden. Av de stora
älvdalarna avvattnas Fryksdalen med
Fryken-sjöarna och Rottnaälvens dal genom
Norsäl-ven. Klarälvsdalen genom Klarälven (se d. o.),
under det att bergslagsdelen har ett
söndersplittrat vattensystem. Största floden är här
Svartälven—Letälven—Gullspångsälven, dit
även Filipstadstraktens sjöar avrinna över
Ullvättern och Alkvättern och som genom
flyter sjöarna Möckeln och Skagern. O. Sjn.
Geologi. Berggrunden i V. utgöres så gott
som uteslutande av bergarter, tillhörande
urberget; endast i ö. delen av V. på gränsen
mot Dalarna förekommer den jotniska
Dalasandstenen, och vid sjön Möckeln i Karlskoga
härad finnas spillror av den prekambriska
el. eokambriska Visingsöformationen (sed. o.).
— V:s urberg kan delas i tre delar från
v. till ö. V. om en linje ung. från
Lekvattnet till Karlstad utgöres berggrunden av
växlande grå, bandade och röda gnejser,
medan den mell. delen av landskapet upptages
av den i v. Sydsverige förhärskande
järngnejsen med dess hyperitstråk. ö. om
Klarälvs-förkastningen är berggrunden mera
omväxlande med graniter av olika utseende och
ålder ävensom leptiter och grönstenar. I
förening med leptiter och hälleflintor finnas
por-fyrer vid gränsen mot Dalarna, och yngre
graniter förekomma särskilt i den s. ö.
delen av V., ss. Filipstads- och
Järnagraniter-na (se Granit, sp. 946). — I
leptitforma-tionen finns flertalet av V:s
malmfyndigheter. Av järnmalmsgruvorna må nämnas
Pers-berg, Taberg, Nordmark, Finnmossen,
Jakobsberg och Långban; flera av dem
innehålla manganmalm i avsevärd mängd,
särskilt Långban, som även är bekant för sin
enastående förekomst av sällsynta mineral (se
vidare Långbans gruvfält). Enstaka
fyndigheter av koppar, silver och bly finnas,
men deras ekonomiska betydelse är ringa. —
Bland tekniskt värdefulla mineralämnen må
nämnas takskiffern vid Glavsfjorden samt
urkalksten, som förekommer flerstädes i östra
V. — Berggrunden ligger ofta bar på större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
