941 Värmland (Klimat—Kyrklig konst) 942 områden, och den största delen av de lösa jordlagren är morängrus, i allm. ganska jämnt utbrett men på sina ställen utbildat med recessionsmoräner (årsmoräner), t. ex. i Åråsbukten. Rullsten sgruset är ofta utbildat som oregelbundna rullstensfält, dalfyllningar och randdeltan, ss. Brattforsheden, området vid Kil och Hållsjöfältet. Ishavet har i mell. V. nått upp till 180—190 m över nuv. havsyta och högst i n. vid N. Finnskoga kyrka med 232 m. I ishavet avsattes glacialsand och glaciallera. I »Storvänern» (se Västergötland, sp. 978), vars strandlinjer kunna ses på Värmlandsnäs vid 60 m ö. h. och på Värmlandsslätten vid 75—100 m, avsattes Vänersand och Vänerlera på det nuv. slättlandet. K. A. G. Klimatet är i landskapets n. delar jämförelsevis strängt men mildras hastigt mot s. Längst i n. är sålunda medeltemp. för året omkr. 2° C, för juli omkr. 15° och för jan. omkr. —9°; i Karlstad äro motsv. siffror 5,8°, 17,2° och —3,4°. V. är ett av Sveriges nederbördsrikaste landskap. Vid Vänern, där nederbörden är minst, uppgår dess årsmängd till omkr. 600 mm; i de n. och ö. skogsbygderna stiger den flerstädes til] 700 mm och däröver. Härav faller mer än */« under juli och aug., mindre än ^4 under jan.—april. Längst i n. är marken i allm. snöbetäckt under sammanlagt 5—6 mån. av året, vid Vänern föga mer än 3 mån. E. P. V äxtvärld. V. är mycket rikt på barrskog, och n. delen är mest sammanhängande skog. I bebyggda trakter och på gamla brand- och svedjeområden finns björk- och aspskog. Kring sjöar och vattendrag växa gråal, hägg och viden, och i landskapets s. del förekomma lundar med ädla lövträd. Eken finnes i s. v. och når här sin nordgräns i v. Sverige. Sina nordligaste utposter har den i trakten av Char-lottenberg och i Fryksände socken. Enl. riks-skogstaxeringen (se d. o.) utgöras 70,5 % av arealen i V:s län av skogsproduktiv mark, varav endast 1,7 % bär lövskog. Sumpmarkerna täckas till största delen av högmossar. Den odlade bygden är huvudsaki. inskränkt till slätten vid Vänern och floddalarna. K. A. Djurvärld. På grund av läge och naturförhållanden är djurlivet olika i norra och södra V. I n. delen råder likhet med mell. Norrlands skogsfauna med t. ex. sådana fåglar som rödvingetrast, lavskrika, tretåig hackspett, pärluggla och dalripa. De stora rovdjuren äro utrotade, järven från 1845, lon från 1890-talets slut och björnen från 1880-talet. Efter 1860-talet ha blott enstaka vargar dödats i V., antagligen invandrade från annat håll. Älgstammen är god; även rådjur finnas. I södra V. är faunan mellansvensk. Där häcka bl. a. fåglar av mera sydlig typ, nötväcka, blåmes, törnskata, gröngöling, kattuggla m. fl. I Vänern trivs de mellansvenska sjöarnas fågelfauna. Skrattmåsen har invandrat nyligen. Havstruten häckar i Vänern trol. som relikt från sjöns förbindelse med havet. I Vänern är tillgången på fetsik och siklöja god, varjämte de flesta andra sötvattensfiskar förekomma. Vänerlaxen, som bl. a. leker i Klarälven, är en relikt havslax. Relikta raser av hornsimpa finnas i såväl Vänern som Fryken. Lönnb. Bebyggelse och näringsliv. Södra V. är Bild 16. Karta över Värmlands berggrund. tätast och jämnast bebyggt. I de n., ö. och v. bergs- och skogstrakterna ligga bygderna spridda vid sjöstränder, malmfält och industriorter. De utpräglade älvdalsbygderna ha största delen av bebyggelsen koncentrerad till de uppodlade dalbottnarna, medan stora ödemarker med enstaka gårdar och fäbodar upptaga landet mellan floddalarna. 1 dessa trakter är bygden flerstädes av finskt ursprung (jfr Finnmarker). Av gammalt spela bergsbruk och järnhantering, i senare tid skogshantering och träindustri en betydande roll vid sidan av jordbruket, som är huvudnäring på Vänerslätten och i de större dalgångarna. Turistväsendet är av vikt särskilt i mell. delarna av V. Se vidare Värmlands län och Örebro län. O. Sjn. Kyrklig konst. Det förhärskande byggnadsmaterialet under medeltiden torde ha varit trä, i såväl stav- som timmerkonstruktion. Södra Råda (se d. o.) ännu bevarade kyrka, från 1300-talet, är av sistnämnda typ. Av stavkyrkor äro endast rester bevarade; ornering-en är mycket nära besläktad med de norska stavkyrkornas. Träbyggnadskonsten förhärskar även under nyare tid; polygont avslutat kor är allmänt, likaså kyrkor med korsfor-mig plan. Särskilt under 1600- men även på 1700-talet byggdes många kyrkor i nybildade församlinsar. Karlstads nuv. domkyrka blev färdig 1730, kyrkan i Filipstad 1785, den