943 Värmland (Etnografi—Förhistoria) 944 Bild 17. »Olof Trätäljas hög» i Säffle. senare i korsform med tresidigt korslut. Flerstädes förekomma takmålningar från 1700-talet. Under 1800-talet ha många kyrkor om- eller nybyggts. S. H-d. Etnografi. Den värmländska folkkulturen ansluter sig i stort sett till det nordsvenska kulturområdet. Särskilt i v. delarna av landskapet gå sådana karakteristiska företeelser som fäbodväsendet, stolpboden etc. ända ned till Dalslandsgränsen. I Klarälvsdalen och på slätterna nedemot Vänern har bondekulturen redan i gammal tid nått en rik utformning, som även framträder i en delvis originell folkkonst, i ett antal särskilt utformade sockendräkter etc. I ö. omfattar V. även en stor del av den mellansvenska bergslagen, kännetecknad i etnologiskt hänseende av sådana kulturelement som den stora loftboden med inbyggd svale, torvtaken på boningshusen, järnskorstenarna, de stora gjutna järnkaminernas användning i st. f. öppna spisar etc. Kulturellt egenartade äro också de omfattande finntrakterna i västra V. med spår efter den betydande finnemigration, som på statsmakternas initiativ ägde rum till dessa bygder under 1500-och 1600-talet. Många rent finska kulturelement, t. ex. rökpörtet, den gaffelformade plogen och det näverflätade hus-gerådet, ha här bevarats ända framemot våra dagar, liksom ju finskt språk ännu icke är helt bortglömt i de värmländska finnbygderna. G. Brg. Förhistoria. De äldsta fynden från V. tillhöra den nordiska äldre stenålderns slut och V:s v. del; de markera en utpräglad strand-bebyggelse. Vid denna tid lågo ännu betydande områden av södra V. under vatten. Under den yngre stenålderns äldsta period uppvisar V. få fynd av flintföremål — däremot s. k. trindyxor av grönsten. I och med döstiden (3000—2500 f. Kr.) kommer V. i närmare kontakt med det sydskandinaviska flintområdet, men bebyggelsen håller sig i stort sett inom samma utbredningsområde. Dock torde åkerbruket då ha vunnit insteg först och främst på Näset. Först med stenålderns sista period (2000—1800 f. Kr.) uppvisar V. några över mark synliga gravar. De för perioden utmärkande hällkistorna (se d. o.) ha inkommit i V. från Dalsland; de finnas i Nordmarks, Gill-bergs, Näs och Grums härader, talrikast på Näset, samt äro minst ett 70-tal. Från bronsåldern (1800—600 f. Kr.) förskriva sig jämförelsevis många fynd. V. äger utomordentligt talrika, högt belägna, framför allt runda men även fyrsidiga stenrösen (de förhärska i Nordmarken), vilka stundom innehålla manslånga hällkistor. Säkra gravfynd, ss. från Berg i Älgå och Järpetan i Nor, hänföra dylika rösen till bronsåldern. De största rösena finnas i Lövås i Glava, Näs i Stavnäs och Svenstorp i Grums socken, f. ö. äro de talrikast i västra V. och följa i huvudsak samma vattendrag som stenåldersbebyggelsen. Ett mycket intressant stort fynd (från bronsålderns femte period, 950—750 f. Kr.), som torde utgöra en verkstadsplats, härrör från S. Järpetan i Grava socken; jämte flera bronsföremål hittades en blyten, den senare ett unikt fynd från Sveriges bronsålder. Hällristningar från bronsåldern finnas vid Ringbolsåsen, Rosenborgs gård i Eskilsäters socken. Från förromersk järnålder (600 f. Kr.-— Kr. f.) äger V. ett mycket intressant gravfält nära Grums järnvägsstation. Särskilt märklig är en kvadratisk stensättning med diagonala stenrader. Från övergången mellan romersk järnålder — till vilken tid talrika löst funna föremål höra — och folkvandrings-tid (omkr. 400 e. Kr.) härrör det särdeles vackra gravfältet vid Runnevål i Kila socken med relativt stora gravhögar. Från folk-vandringstiden äger V. flera fynd av intresse, bl. a. runstenen från Järsberg i Varnums socken. Till samma tid höra måhända ett par stora gravhögar; den vid Säffle kallas säkerligen med orätt »Olof Trätäljas hög», den andra ligger vid Högsäter i Gistberga socken. Här må även nämnas fornborgarna (se d. o.) i v. delen av V. Särskilt i kusttrakterna förekomma domarringar (se d. o.). Från vikingatiden härröra talrika gravar, högar, rösen och stensättningar; särskilt anmärkningsvärt är röset på Hammarön. V. äger ett vikingatida silverskattefynd från Gustavsvik i Varnums socken. Av de tre runstenarna från denna tid har den från Hammarön en inskrift i yngre runor av svensk-norsk variant, de andra äro från Väse och övre Ullerud. Bland offerhällarna äro de vid Skagersbrunn och Nygårdskällan i Väse mest kända. På Stora Oxelön finns en labyrint (se d. o.), vars tidsbestämning dock är oviss. H. R-h.