945 Värmland—Värmlands län 946 Historia. V :s historia har vissa karakteristiska drag, som nära sammanhänga med dess geografiska förhållanden, framför allt med dess egenskap av gränsbygd. V. har intagit ett kulturellt mellanläge mellan Västergötland och Norge; från svealandskapen har det i äldre tid mindre påverkats. V., som tidigare spelat en betydelsefull roll vid tillkomsten av det norska smårike, ur vilket Norges enhet framgick, samt varit ett mellan Sverige och Norge omtvistat gränsområde, införlivades trol. på 900-talet definitivt med sveaväldet och var under medeltiden nära anknutet till Västergötland. Värmlandslagen, som är förkommen, var an-tagl. en redaktion av Västgötalagen. V. bildade dock egen lagsaga med egen lagman och ting på lagberget på Tingvallaön i Klarälvens delta. Fogdeslotten Agnaholm i Gullspångsäl-ven och Edsholm (Slottsbron) förstördes av Värmlandsbonderna under Engelbrektsfejden. Att döma av en ännu bevarad skattebok från början av 1500-talet voro skatterna reglerade genom en s. k. sämja från Eriks av Pommern tid. De utgingo i oxar, smör, lax o. a. natura-produkter. V. var under medeltiden huvudsakligen en bondebygd med få frälsemän. Bebyggelsen var gles och koncentrerad i centralbygder kring sjöar och älvar på lerslätterna under marina gränsen. Boskapsskötsel och fiske voro jämte det extensiva jordbruket viktiga näringar; brytningen av järnmalm med medelpunkt i Värmlandsberg (Färnebo) torde ha börjat på 1300-talet men var täml. obetydlig. Gustav Vasa och Karl IX, i vars hertig-döme V. ingått, intresserade sig för näringslivets utveckling i V. i för staten gagne-lig riktning. Genom statsinitiativ anlades järnbruk med hyttor och hammare, handelsplatser privilegierades till städer (Karlstad 1584, Filipstad 1611, senare Kristinehamn), och inflyttningen av finnar uppmuntrades, varigenom odlingen av moränbygderna började. Eget län blev V. 1779. Under stormaktstiden måste V. utstå flera gränskrig mot Norge (1611—13, 1643—45, 1657—60, 1675—79), med dryga gärder och gränstrakternas förödelse, och låg under sista skedet av Karl XII:s krig nära den centrala krigsskådeplatsen. På 1600-talet uppkom ett ganska talrikt frälse i V., och en betydande del av böndernas jord var förlänad eller förpantad till adelsmän, tills Karl XI :s reduktion ändrade förhållandena. Under frihetstiden växte V :s folkmängd raskt, till 120.000 år 1770. Järnbrukens storhetstid hade nu börjat, och det värmländska stångjärnet var en viktig exportvara för riket. Allmogen besvärades dock av tidens merkantilistiska politik, vars många förbud bl. a. försvårade handeln med Norge. De sociala motsatserna skärptes, vilket särskilt visade sig under Gustav III:s ryska och danska krig, då V:s borgare och bönder visade stort intresse för folkväpningen (1788), mest av ovilja mot adeln, som ansågs ryssvänlig. Järnbrukens och brukspatronernas storhetstid räckte betydligt över mitten av 1850-talet. På bruken och herrgårdarna levdes ett strävsamt arbetsliv, förenat med stor gästfrihet och, från slutet av 1700-talet, ganska starka litterära och musikaliska intressen, vilket åtm. delvis torde förklara den kulturella insats, som V. gjort genom Geijer, Tegnér, Selma Lagerlöf, Fröding o. a. Bruks- och herrgårdslivet är nu ej kvar i sin gamla, berömda form, småbruken ha ersatts av modern storindustri, skogsbrukets, sågverks- och trä-masseindustriernas betydelse har successivt vuxit, åkervidden har ökats genom stora nyodlingar på 1800-talet, jordbruket har starkt intensifierats och livnär omkr. hälften av befolkningen. Stark omflyttning har också ägt rum, emigrationen till Amerika och till andra delar av riket har varit betydande, inflyttningen till städer och industriorter, utflyttningen från jordbruksbygderna stora; i de senare är befolkningen flerstädes mindre än för 100 år sedan. S. Smn. Litteraturanvisningar. Äldre monogr. av E. Ekman (1765) och E. Fernow (se d. o.); tidskriften V. Förr och Nu. Medd. från V:s Na-turhist. och Fornminnesfören. 1905 ff., däri bl. a. E. Hofsten, »Beskrifning öfwer Werme-land» (utg. av E. Nygren, i bd 15, 1917), och E. Nygren, »V :s stenålder» (i bd 12, 1914); »En bok om V. av värmlänningar», utg. av H. Hil-debrandsson och S. Samuelsson (3 bd, 1917— 21; med rik bibliogr.), däri bl. a. E. Nygren, »V :s fornminnen» (i bd 1, 1917), och H. Kjel-lin, »Kyrkliga minnesmärken i V.» (i bd 2, 1918); arkeol. uppsatser i Fornvännen 1917 av T. J. Arne och 1928 av A. Oldeberg; G. O. F. Westling, »Hertig Karls furstendöme . .. 1568 —92» (1883); Th. Andersson, »V:s läns K. Hushållningssällskaps historia 1803—1903» (1903); U. Wallmo m. fl., »V :s läns skogar» (1914); J. Furuskog, »De värmländska järnbruksbygderna» (1924; akad. avh.); Sv. Tu-ristförems Årsskrift 1928; O. Sjögren m. fl., »Sverige», 4 (1933); J. A. Almquist, »Udde-holmsverken» (1899). Se även källförteckning på färgkartan. Värmland, hertig av, titel, som burits av hertig Karls (Karl XIII:s) son, Karl Adolf (f. 3 juli 1798, d. 10 s. m.), och av konung Gustav V före hans tronbestigning (1858— 1907). Värmlandsberg, se Filipstads bergslag. Värmlands fältjägarkår. 1788—90 uppsattes i Värmland ett truppförband, som på grund av sin beväpning och utbildning kallades jägare och skulle ingå i försvaret av v. gränsen; dess namn blev Värmlands f o t-(el. f ä 1 t-)j ägarbataljon. Manskaps-styrkan bestämdes 1792 till 300 man. 1812 ökades antalet till 600, och bataljonens namn blev Värmlands fältjägarrege-m e n t e. 1875 minskades styrkan till 500, och namnet blev V. 1892 minskades V. till 400 man, 1901 beslöts, att V. skulle sammanslås med Hallands bataljon för att bilda ett för Vaxholm-Oskar-Fredriksborg avsett reg:te (se Vaxholms grenadjärre-gement e). — Manskapet vid V. var värvat men tjänstledigt mellan de årliga vapenövningarna. Dess chefsstation var Karlstad och mötesplats från 1832 Trossnäs fält. Monogr. av A. Kindberg (2 dir, 1918—19). M. B-dt. Värmlands län omfattar Värmland (jfr kartan vid d. o.) utom Karlskoga härad och Nysund (se d. o.; jfr även Äppelbo); 19,235,19 kvkm (V:s andel av Vänern ej inräknad), där-