953 Värnlund—Värnplikt 954 Hornvärnfågel, Palamedea cornuta. under silvergrå och vit. I pannan bär den ett långt, krökt, hornartat utskott. T. P. Värnlund, Rudolf, författare (f. 1900 6/2), först typograf, har utgivit novellsamlingarna »Döda människor» (1924), »Ingen mans land» (1925), romanerna »Vandrare till intet» (1926), »Ja och nej» (s. å.), »Upproret» (1927), »Ung fröken» (s. å.), »Förbrytare» (1928), »En dålig mans dagbok» (1929), »Det druckna kvarteret» (s. å.), »De frias bojor» (1931), »En kvinnas leende» (1932), dramerna »Den heliga familjen» (s. å.; uppf. på Dramatiska teatern) och »Sångare» (1933). V. hämtar sina motiv ur den proletära världen och har även i svagare arbeten sin styrka i målningen av dess miljö. Hans drama »Den heliga familjen» visar kraft och säkerhet i karaktärsteckning och intar en framstående plats bland svenska arbetarskildringar. — Jfr H. Küntzel i Biblioteksbladet 1931 och H. Ahlenius, »Arbetaren i svensk diktning» (1934). J. L-t. Värnplikt el. Allmän värnplikt har intill senaste tid betecknat en stats manliga undersåtars skyldighet till personlig krigs-tjänstgöring samt till förberedelserna härför under fredstid. Jfr Civil värnplikt. Den strängaste tillämpningen av ordet utesluter från v. blott dem, som ej äro dugliga till krigstjänst. Vid läkarbesiktningen av de övriga förekommer i allm. en gruppering i vapenföra och icke-vapenföra, vilka senare avses blott för handräcknings- m. fl. dylika arbeten. Om uppdelningen i Sverige i de två grupperna, de, som uttagas till linjetjänst, och de, som uttagas till ersättningsreserven, se Sverige, sp. 1007. Befrielse från v. i dess helhet sker undantagsvis i vissa länder även av andra än hälsoskäl. Från övningar i fredstid äro stora kategorier befriade, ss. familjeförsörjare och familjestöd (i Sverige även den nomadiserande lappbefolkningen). I länder med stor årlig värnpliktskontingent i förhållande till behovet uttages av denna till övning i fredstid blott en del, varvid 1 o 11 n i n g i allm. användes: detta tillvägagångssätt begagnas även, när det är fråga om delning i kategorier med olika lång tjänstgöringstid. I allm. är tillfälle berett de värnpliktiga att inställa sig till övningar före den lagstadgade tjänstgöringstidens ingång ävensom att erhålla uppskov med v:s fullgörande ett el. annat år. I Sverige har stadgats väsentligt längre tjänstgöringstid för studenter och likställda för utbildning till reservbefäl. För män med religiösa betänkligheter mot v:s fullgörande gälla särskilda bestämmelser (se Civilarbetare och S a m v e t s ö m m a). För de värnpliktigas skyldighet att vid behov inträda i krigstjänst stadgas i varje land en viss tjänste-(värnplikts-)tid. Under denna tillhöra de värnpliktiga olika uppbåd (se Härordning, sp. 313 f.). Av tjänstetiden tillbringas en viss del under övning inom den stående (aktiva) armén, varvid en första tjänstgöring huvudsakligen avser individens rekrytutbildning; om de följ. r e p e t i-tions övningarna se d. o. och R e g e-mentsövningar. Jfr avd. Försvarsvä-sen i art. om olika stater. I forntidens äldsta samhällen såväl som hos medeltidens vandrande folkslag voro här och folk i huvudsak liktydiga begrepp; då gällde således allmän v. I den mån statsorganismerna stadgades, ordnades krigstjänstskyldigheten. Under medeltiden utträngde visserligen feodalväsendets vasallhärar och sedermera konungarnas värvade trupper de på allmänna v:s grund bildade folk- och bondehärarna; men i nödens stund måste man dock tillgripa dessa. Franska revolutionen införde den allmänna v. i Frankrike. För att kunna motstå de franska härarna sökte även övriga stater draga nytta av den allmänna v. Men denna genomfördes fullständigt först vid Preussens resning 1813. Även i alla övriga stater på Europas fastland byggdes härordningen efter 1815 på allmän v. Preussens stora framgångar under krigen 1866 och 1870 —71 förmådde alla övriga större europeiska stater (utom Storbritannien) att reformera grunderna för v:s tillämpning. Utvecklingen under tiden före världskriget medförde, att undantag och befrielser från v. minskades och att den årl. inkallade styrkan ökades i syfte att öva så stor del av det tjänstdugliga manskapet som möjligt. Då därjämte tiden för de värnpliktigas krigstjänstskyldighet väsentligt ökades, hade man vid världskrigets utbrott lyckats uppdriva härarna till en väldig styrka, representerande »folk i vapen». I Sverige fortlevde den forntida allmänna v. i arméns rekrytering genom utskrivning (se d. o.), tills indelningsverket på 1600-talet trädde i funktion. 1808 gjordes ett misslyckat försök med ett lantvärn på v:s grund, och 1812 infördes allmänna b e vä ring-e n. Härigenom blev varje vapenför yngling skyldig att tillhöra beväringen i 5 år fr. o. m. det, då han fyllde 21 år; tjänstgöringstiden var första året blott 12 dagar. Beväringen fick sätta annan i sitt ställe såväl i krig som under fredsövningar. 1860 avskaffades denna lejningsrätt men medgavs f r i k ö p, d. v. s. befrielse från vapenövning mot erläggande till staten av en viss summa (vanl. 100 kr.); denna rätt avskaffades först 1872, då v. blev personlig. 1858 utsträcktes övningstiden till 30 dagar, fördelade på de två första åren.