Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västerbitterna - Västerbotten - Naturförhållanden - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
963
Västerbotten (Naturförhållanden—Geologi)
964
landskommun Bitterna församl. (47,83 kvkm,
952 inv.), som jämte Laske-Vedum och Eling
utgör ett pastorat i Skara stift, Vånga kontr.
Västerbotten, landskap i n. Norrland,
gränsar i s. till Ångermanland, i v. och n. v. till
Lappland, i n. ö. och ö. till Finland samt i
s. och ö. till Bottniska viken: 43.538,36 kvkm,
därav 41,534.34 kvkm land. 300,574 inv. (1933).
Södra V. tillhör Västerbottens län och norra
V., som stundom redovisas som eget landskap
under namnet Norrbotten Norrbottens län.
Landskapet har en längdutsträckning av 540
km och en största bredd av 80 km. I övre
Norrland avses vanl. med namnet V.
Västerbottens län. Se kartor vid Lappland.
INNEHÅLL:
sp.
Naturförhållanden.... 963
Geologi ............ 964
Klimat.............. 965
Växtvärld .......... 965
Djurvärld .......... 965
Bebyggelse och
näringsliv ................ 965
sp.
Kyrklig konst ........ 967
Etnografi ............ 968
Förhistoria........... 968
Historia ............ 969
Litteraturanvisningar.. 970
Bild 1.
Västerbottens vapen.
I blått fält en gående ren av
silver, åtföljd av tretton
stjärnor av guld.
Naturförhållanden. Landskapets v. och n.
delar bilda en fortsättning av det lappländska
platålandet (se Lappland, sp. 773), som
höjer sig över marina gränsen (se d. o.) och
vars höjder här nå
400—550 m ö. h.
och något 100-tal
m över
omgivningarna. Mellan
höjderna ligga talrika
myrar och sjöar,
vanl. 250—350 m
ö. h. Mellan de i
dalgångarnas
sand-och leravlagringar
djupt nedskurna
vattendragen
sträcka sig de
skogklädda
områdena långt ned mot
kusten.
Moränmarker äro
karakteristiska för området;
rullstensåsar och
grusmarker
förekomma emellertid
och bilda mångenstädes ledlinjer för gamla
färdvägar. Längre österut vidtar kustområdet,
som med djupa flikar sträcker sig in mot
platålandet. Mellan dessa lågmarkers och
dalbottnars sand- och leravlagringar, på vilka
odlingen huvudsaki. kunnat ske, äro de isolerade
bergen intill 100 m höjd ofta täckta av
klappersten och strandgrus eller helt renspolade och
blottade. S. om Skelleftetrakten utbreder sig
ett bergigt och relativt höglänt kustbräm, som
starkt kontrasterar mot de v. därom belägna
jordbruksbygderna kring sjöarna Burträsk
och St. Bygdeträsk. Det yttersta
kustområdet är flackt, bergen och stränderna kala eller
bevuxna med barrskog, som närmast
stranden begränsas av ett bälte av al. S. delen
av V. saknar skärgård, endast vid ITolmön
utanför Umeå förekommer en samling öar.
Mellan Rönnskär och finska gränsen finnes
däremot en ganska vidsträckt skärgård.
Utanför de stora älvarna bestå öarna ofta
av sandirra deltaavlagrinear. De högre
belägna av dessa öar, ss. Pitholmen, Sandön och
Seska rön, äro skogbevuxna, medan de, som
för relativt kort tid sedan höjts ur havet,
bilda vidsträckta flygsandsfält. ss. Junkön och
Sandskär. V:s viktigaste vattendrag äro från
s. räknat Ume älv, som nedanför Vännäs
på 75 m ö. h. emottager den stora bifloden
Vindelälven, Skellefte älv, Pite älv, Lule älv,
Råne älv, Kalix älv och Torne älv (se dessa
ord); de sistnämnda förenas av bifurkationen
Tärendö älv mellan Palokorva och Tärendö
kyrkby. Mellan dessa huvudälvar från
fjälltrakterna rinna smärre kustälvar (se kartan).
Älvarna och åarna äro i regel ej segelbara
men utnyttjas för flottning. G-a J.
Geologi. De äldsta leden av berggrunden,
som helt tillhör urberget, utgöras av leptiter,
som uppbygga stora delar av Pajalatrakten
och Skelleftefältet (se d. o.). I denna serie
finnas kalkstenar vid Burträsk, Skellefteå,
Kågedal, Råneå och i Pajala samt
järnmalmer, av vilka förekomsten vid Kaunisvaara
är av stora mått, över leptiterna följa svarta
fyllitiska skiffrar el. kvartsiter. I
Pajalaom-rådet och Skelleftefältet samt vid TTaparanda
finnas stora skifferområden, och en stor del
av kustgnejserna är en omvandlad form av
samma sedimentformation.
Arvidsjaurporfy-rerna omkring Pite och Byske älvar ligga
över leptiterna. Gnejserna s. om Skellefteå
och v. om övertorneå uppfattas såsom
urgraniter el. gnejsgraniter. Av samma ålder äro
förutom grönstenar även en del röda gnejsiga
graniter jämte syeniter i norra V. Vissa äldre
graniter anses ha givit upphov till
Skellefte-fältets sulfidmalmsförekomster, av vilka
Boliden är den hittills förnämsta. Den
grovpor-fyriska Revsundsgraniten, den små- och
jämn-korniga Skelleftegraniten samt den
jämnkor-niga Linagraniten höra jämte gabbrobergarter
till en yngre granitgrupp, som bildar dels
större massiv inom hela V.. dels linser, gångar
och ådror inom kustvnejsområdena. I dessa
förhärska svarta fylliter i förgnejsad och
starkt granitgen om satt form, men de
innehålla även äldre graniter och leptiter samt
betecknas bäst såsom migmatitområden. Den
övervägande av konglomerat bestående
Varg-forsformationen (se Skelleftefältet. sp.
1070) vid Skellefteälven är yngre än samtliga
de andra bergartsserierna.
Moränen är den mest utbredda av de lösa
avlagringarna och uppträder över vida
områden i karakteristiska, efter landisens
rörelseriktning orienterade ryggar, drumlins (se d.
o.). Älvarna åtföljas i regel av glacifluviala
åsar, mångenstädes övergående i randdeltan
(se R a n d t e r r a s s e r). Mycket stora delar
av V., särskilt i norr, ha legat under
Baltiska issjöns eller det senglaciala havets
nivå, som n. om Pajala når 170 m ö. h.
och längst i s. 270 m ö. h. Under denna gräns
äro dalgångarna utfyllda med mjäla och lera,
den av havet ur moränen ursköljda finjorden.
Dessa sediment samt de genom landhöjningen
torrlagda stora ytorna av forntida havsbotten
betinga de vidsträckta odlingsbygderna längs
V:s hela kust.
Det för sin relativt höga jordskalvsfrekvens
kända området kring Skellefteå och Lövånger
uppvisar en starkt sprickig berggrund och
även förkastningslinjer, utefter vilka
vertikalrörelser ägt rum. A. Hbm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
