963 Västerbotten (Naturförhållanden—Geologi) 964 landskommun Bitterna församl. (47,83 kvkm, 952 inv.), som jämte Laske-Vedum och Eling utgör ett pastorat i Skara stift, Vånga kontr. Västerbotten, landskap i n. Norrland, gränsar i s. till Ångermanland, i v. och n. v. till Lappland, i n. ö. och ö. till Finland samt i s. och ö. till Bottniska viken: 43.538,36 kvkm, därav 41,534.34 kvkm land. 300,574 inv. (1933). Södra V. tillhör Västerbottens län och norra V., som stundom redovisas som eget landskap under namnet Norrbotten Norrbottens län. Landskapet har en längdutsträckning av 540 km och en största bredd av 80 km. I övre Norrland avses vanl. med namnet V. Västerbottens län. Se kartor vid Lappland. INNEHÅLL: sp. Naturförhållanden.... 963 Geologi ............ 964 Klimat.............. 965 Växtvärld .......... 965 Djurvärld .......... 965 Bebyggelse och näringsliv ................ 965 sp. Kyrklig konst ........ 967 Etnografi ............ 968 Förhistoria........... 968 Historia ............ 969 Litteraturanvisningar.. 970 Bild 1. Västerbottens vapen. I blått fält en gående ren av silver, åtföljd av tretton stjärnor av guld. Naturförhållanden. Landskapets v. och n. delar bilda en fortsättning av det lappländska platålandet (se Lappland, sp. 773), som höjer sig över marina gränsen (se d. o.) och vars höjder här nå 400—550 m ö. h. och något 100-tal m över omgivningarna. Mellan höjderna ligga talrika myrar och sjöar, vanl. 250—350 m ö. h. Mellan de i dalgångarnas sand-och leravlagringar djupt nedskurna vattendragen sträcka sig de skogklädda områdena långt ned mot kusten. Moränmarker äro karakteristiska för området; rullstensåsar och grusmarker förekomma emellertid och bilda mångenstädes ledlinjer för gamla färdvägar. Längre österut vidtar kustområdet, som med djupa flikar sträcker sig in mot platålandet. Mellan dessa lågmarkers och dalbottnars sand- och leravlagringar, på vilka odlingen huvudsaki. kunnat ske, äro de isolerade bergen intill 100 m höjd ofta täckta av klappersten och strandgrus eller helt renspolade och blottade. S. om Skelleftetrakten utbreder sig ett bergigt och relativt höglänt kustbräm, som starkt kontrasterar mot de v. därom belägna jordbruksbygderna kring sjöarna Burträsk och St. Bygdeträsk. Det yttersta kustområdet är flackt, bergen och stränderna kala eller bevuxna med barrskog, som närmast stranden begränsas av ett bälte av al. S. delen av V. saknar skärgård, endast vid ITolmön utanför Umeå förekommer en samling öar. Mellan Rönnskär och finska gränsen finnes däremot en ganska vidsträckt skärgård. Utanför de stora älvarna bestå öarna ofta av sandirra deltaavlagrinear. De högre belägna av dessa öar, ss. Pitholmen, Sandön och Seska rön, äro skogbevuxna, medan de, som för relativt kort tid sedan höjts ur havet, bilda vidsträckta flygsandsfält. ss. Junkön och Sandskär. V:s viktigaste vattendrag äro från s. räknat Ume älv, som nedanför Vännäs på 75 m ö. h. emottager den stora bifloden Vindelälven, Skellefte älv, Pite älv, Lule älv, Råne älv, Kalix älv och Torne älv (se dessa ord); de sistnämnda förenas av bifurkationen Tärendö älv mellan Palokorva och Tärendö kyrkby. Mellan dessa huvudälvar från fjälltrakterna rinna smärre kustälvar (se kartan). Älvarna och åarna äro i regel ej segelbara men utnyttjas för flottning. G-a J. Geologi. De äldsta leden av berggrunden, som helt tillhör urberget, utgöras av leptiter, som uppbygga stora delar av Pajalatrakten och Skelleftefältet (se d. o.). I denna serie finnas kalkstenar vid Burträsk, Skellefteå, Kågedal, Råneå och i Pajala samt järnmalmer, av vilka förekomsten vid Kaunisvaara är av stora mått, över leptiterna följa svarta fyllitiska skiffrar el. kvartsiter. I Pajalaom-rådet och Skelleftefältet samt vid TTaparanda finnas stora skifferområden, och en stor del av kustgnejserna är en omvandlad form av samma sedimentformation. Arvidsjaurporfy-rerna omkring Pite och Byske älvar ligga över leptiterna. Gnejserna s. om Skellefteå och v. om övertorneå uppfattas såsom urgraniter el. gnejsgraniter. Av samma ålder äro förutom grönstenar även en del röda gnejsiga graniter jämte syeniter i norra V. Vissa äldre graniter anses ha givit upphov till Skellefte-fältets sulfidmalmsförekomster, av vilka Boliden är den hittills förnämsta. Den grovpor-fyriska Revsundsgraniten, den små- och jämn-korniga Skelleftegraniten samt den jämnkor-niga Linagraniten höra jämte gabbrobergarter till en yngre granitgrupp, som bildar dels större massiv inom hela V.. dels linser, gångar och ådror inom kustvnejsområdena. I dessa förhärska svarta fylliter i förgnejsad och starkt granitgen om satt form, men de innehålla även äldre graniter och leptiter samt betecknas bäst såsom migmatitområden. Den övervägande av konglomerat bestående Varg-forsformationen (se Skelleftefältet. sp. 1070) vid Skellefteälven är yngre än samtliga de andra bergartsserierna. Moränen är den mest utbredda av de lösa avlagringarna och uppträder över vida områden i karakteristiska, efter landisens rörelseriktning orienterade ryggar, drumlins (se d. o.). Älvarna åtföljas i regel av glacifluviala åsar, mångenstädes övergående i randdeltan (se R a n d t e r r a s s e r). Mycket stora delar av V., särskilt i norr, ha legat under Baltiska issjöns eller det senglaciala havets nivå, som n. om Pajala når 170 m ö. h. och längst i s. 270 m ö. h. Under denna gräns äro dalgångarna utfyllda med mjäla och lera, den av havet ur moränen ursköljda finjorden. Dessa sediment samt de genom landhöjningen torrlagda stora ytorna av forntida havsbotten betinga de vidsträckta odlingsbygderna längs V:s hela kust. Det för sin relativt höga jordskalvsfrekvens kända området kring Skellefteå och Lövånger uppvisar en starkt sprickig berggrund och även förkastningslinjer, utefter vilka vertikalrörelser ägt rum. A. Hbm.