965 Västerbotten (Klimat—Bebyggelse och näringsliv) 966 Klimat. Vid kusten är medeltemp. för juli överallt omkr. 15° C, medan medeltemp. för jan. sjunker norrut från —8,o° i Umeå till — 10,9° i Ilaparanda. Betydligt hastigare sjunker vintertemp. från kusten inåt landet; vid Lapplandsgränsen är medeltemp. för jan. på Haparandas breddgrad omkr. —13°, längst i n. lägre än —14°. Årets medeltemp. är i Umeå 2,1°, i Haparanda 0,6°, längst i n. lägre än —2°. Skillnaden mellan sommarens högsta och vinterns lägsta temp. är mycket betydande: maxima på 30° och minima på — 40° förekomma så gott som allestädes, möjl. med undantag för själva kustremsan. Nederbördens genomsnittliga årsmängd uppgår till endast omkr. 470 mm (mindre än för något annat svenskt landskap, frånsett Öland); i V:s nordspets sjunker den betydligt under 400 mm. Marken är i allm. snöbetäckt från slutet av okt. till början av maj. E. P. Växtvärld. N. ligger inom n. barrskogsre-gionen och täckes till största delen av skog, såväl rena tall- el. granskogar som barrblandskogar, ibland med mer el. mindre rik inblandning av björk. Även lövskog, mest bestående av björk, förekommer, särskilt i kusttrakterna och utefter vattendragen. Av övriga lövträd ha endast aspen och gråalen någon betydelse. Klibbalen finnes blott utefter kusten i s. Myrarna ha stor utbredning, framför allt i de inre delarna. Enl. riks-skogstaxeringens resultat intar den skogspro-duktiva marken i de delar av V:s län, som ligga under 166 m ö. h., 67,5%, i de områden, som ligga mellan 166 och 300 m ö. h., 72 % av arealen. Motsv. siffror för Norrbottens län äro 67,4 och 65,2 %. Myrmarksarealerna för samma höjdskikt äro i V :s län 13.4 och 24,1 %. i Norrbottens län 20,2 och 33,2 %. Dessa höjdskikt ligga till största delen inom V. och bilda huvudmassan därav. K. A. Djurvärlden i låglandet liknar mycket s. Norrlands. De stora rovdjuren äro undanträngda mot fjällen; sällan visar sig någon strövande lo el. järv. Utter och mård äro fåtaliga. Älgstammen är sparsam. Skogsfågeln växlar i antal olika år. Dal ripa finns ända ned till kusten. Vid rik tillgäng på små gna-gare visa sig lapp- och slaguggla m. fl. ugglor, och även dagrovfåglarna ökas. En del småfåglar av sydligare typ, ss. grönfink, tofsmes, trädkrypare, törnskata och göktyta, framtränga fåtaligt hit men lida liksom alla insektätare av klimatiska svårigheter vissa år. Även ringduva och morkulla ha häckat. Gråhake- och svarthakedopping finnas i några sjöar i n., flera arter änder och dykänder äro allmänna, och vid kusten finns grågås. Där häckar även havsörn. Älvarna voro förr rikare på lax; av andra fiskar äro sik och siklöja viktiga. Gös finns i vissa sjöar ända till Torne älv, likaså braxen, medan flera andra fiskar av samma familj saknas. Lönnb. Bebyggelse och näringsliv. Bebyggelsen och odlingen äro nästan h. o. h. koncentrerade till älvdalarnas och kustens sedimentslätter, medan skogsområdena mellan älvdalarna äro helt obebodda utom vid järnvägslinjerna. Karakteristiska för V. äro de betydande jordbruksbygderna på sedimentslätterna kring vissa större sjöar, ss. Norsjö, Burträsk och St. Bygdeträsk. Odlingen av torvmossar i skogstrakterna har endast skapat ringa bebyggelse. Utmed de långgrunda kusterna vin-nes på grund av landhöjningen alltjämt odlingsbar jord från havet. Av kuststäderna, Umeå, Skellefteå, Piteå, Luleå och Haparanda, ligga flera på grund av landhöjningen numera ej vid djupt vatten utan ha särskilda utham-nar. Inne i landet ligger garnisonsstaden och järnvägsknuten Boden. Vid kusten finnas några industrisamhällen och lastageplatser* VÄSTERBOTTENS Berggrund Skalu 1:3 mill.