967 Västerbotten (Kyrklig konst—Förhistoria) 968 Bild 2. Interiör av Nederluleå kyrka. utmed järnvägarna jordbruksbyar och stationssamhällen (jfr kartan). Huvudnäringarna äro jordbruk (med boskapsskötsel) och skogsbruk med sågverksindustri. Malmerna från Boliden (se d. o., suppl.) förädlas vid Rönnskär. Se vidare V ästerbottens län och Norrbottens län. G-a J. Kyrklig konst. Den medeltida kyrkoarki-tekturen representeras av rektangulära tornlösa kyrkor av gråsten från 1400-talet, ibland mycket stora, t. ex. Nederluleå. Kyrkorummet är täckt av stjärnvalv av tegel, yngre än kyrkan f. ö. Nederluleå kyrka har valv- Bild 3. Madonnabild från övertorneå kyrka. målningar från 1480-talet i Albert målares stil (bild 2). Även övrig medeltida bildkonst tillhör 1400-talet eller början av 1500-talet: dopfuntar, korskrank, altarskåp av svensk eller nordtysk tillv., madonnor, t. ex. den intressanta bilden från övertorneå, vars mantel bildar ett skåp med målade bilder på insidan (bild 3). Under nyare tid ha, allteftersom befolkningen ökats, nya kyrkor tillkommit. Centralbyggnadstypen är ganska vanlig, t. ex. Piteå stadskyrka, likaså nygotiken, särskilt i städerna, t. ex. Luleå domkyrka. S. H-d. Etnografi. Den västerbottniska folkkulturen sammanför landskapet med de övriga nordnorrländska kustlandskapen. I många delar av V. kom bondekulturen tidigt att bäras upp av ett kraftigt ekonomiskt underlag, som i sin tur grundade sig på den bördiga jorden och väl även delvis på den lätta tillgången till skogens produkter. I kusttrakterna ha därjämte fisket och den rikt givande jakten på säl av ålder varit betydande. Den folkliga konstutövningen har stått förhållandevis högt och frambragt många karakteristiska prov, både när det gällt hemmens inredning och den mera för nöjes skull bedrivna utsir-ningen av de dagligen nyttjade bruksföremålen. Folkkulturen i V. är emellertid icke helt enhetlig. Genom de mell. delarna av V. löper ett antal kulturgränser, t. ex. den, som betecknar förekomsten av den rysk-finska metoden att spänna för hästen med hjälp av rankbåge. T de nordligare delarna av Västerbotten är befolkningen i viss utsträckning av finsk nationalitet (jfr Norrbottens län), liksom själva kulturen där är genomsyrad av finska element. De långa avstånden mellan bebyggelsecentra ha i V. givit den säsongbebyggelse, som benämnes kyrkstäder, en rik utveckling; i kyrkstaden hade socknens alla gårdar sin stuga och sitt stall, som kommo i bruk vid helgerna. G. Brg. Förhistoria. Fynd från stenåldern träffas på rätt betydande höjd, i stort sett mellan 40 och 100 m ö. h.; trakter som v. delen av Skellefteå socken samt överkalix socken utgöra täta stenåldersbygder. Stenåldersboplat-ser finnas ända upp i övertorneå. De äldsta föremåIstyperna synas kunna ledas tillbaka till 3000—2500 f. Kr., medan de flesta fynden härröra från övergången mellan 3:e och 2:a årtusendet f. Kr. Ett visst inflytande från finländsk stenålder gör sig gällande, dock långt svagare än det från övriga Sverige. Sålunda träffas flera rika fynd av skånska flintverktyg. Det ena av dessa, omkr. 130 mest oslipade yxor, är från Bjurselet i Byske och säkerligen ett boplatsfynd, det andra, 15 verktyg, från Bygdsiljum i Burträsk. Massan av stenverktyg är emellertid av skifferarter, men även grönsten, kvarts och kvart-sit brukades; dylika föremål importerades även söderifrån, mest skiffersaker från Ångermanland men även sydsvenska former som båtformiga yxor. En självständig föremålsgrupp med centrum i Kalix-Torne och Kemi-Ule älvdalar kan dock även påvisas, i främsta rummet stora, tunga s. k. Rovaniemihackor. Inga fasta forn-lämningar från stenåldern äro konstaterade, men ett par gånger ha stenvapen anträffats på metersdjup i någon grusbacke, vilket måste