Västerbotten—Västerbottensexpeditionen 969 tydas som gravfynd av ett slag, som anträffas över hela landet söderut. En del föremål av grönsten (också skiffer och flinta) anses tillhöra bronsåldern; blott ett bronsföremål är funnet hittills, en holkyxa från Kusmark i Skellefteå landsförsamling. Av det allra största intresse är ett fynd från Sörbyn i Råneå socken i Norrbottens län; det utgöres av en gjutform av täljsten för en brons-holkyxa av en typ, som är funnen i Sor-sele och Lycksele socknar samt Nordfin-land. Dessa tre fynd tillhöra den forn-romerska järnåldern —- de enda fynden i Norrland från denna tid — samt anses företräda lapparnas framstöt österifrån. Från äldre järnålderns slut härstammar ett utomordentligt rikt fynd (i Storkåge), av största intresse för hela Nordeuropa, omkr. 15 bronsföremål, därav 4 vackra spännen och resten hela och fragmentariska hals-, arm- och fingerringar, från 200- och 300-talet, synbarligen importgods från n. Estland. Fyndet synes beteckna, att V. vid denna tid i något avseende, kanske för pälshandelns skull, utövat stark dragningskraft på främlingar. Rösen finnas i stort antal längs kusten upp till Piteå-trakten. Ofta äro de av betydande dimensioner och ha väl byggda, manslånga el. längre kistor av hällar. Sådana rösen torde ha använts under många årh., även under sen järnålder. övriga gravformer äro okända för V., den jordtäckta gravhögen upphör i n. Ångermanland. överallt efter kusten förekomma labyrinter (se d. o.), lagda av sten. H. R-h. Ilistoria. Kustlandet kring Bottniska vikens innersta del, »Norrbotten», var länge en ödemark, rik på lax och pälsbärande djur. Inåt vidderna strövade lapparna. Eftersökta varor funnos här att hämta. Från ö. kommo ryska (karelska) köpmän, söderifrån svenska. Den gamla svenska bygden slutade i Bygdeå. N. därom banade dristiga handelsmän, birkar-larna (se d. o.), väg för svensk odling och slogo under sig den lönande lapphandeln. Kolonisationen påskyndades av Magnus Erikssons förmyndare, som öppnade landet mellan Skellefte och Ule älvar för nybyggare och utdelade odlingsdistrikt åt andliga och världsliga stormän kring Lule och Pite älvar. — Norrbotten delades tidigt mellan Ärkestiftet och Åbo stift. Gränsen kom slutligen (och därmed även gränsen mellan V. och Österbotten) att sammanfalla med gränsen mellan Torne och Kemi socknar. Norrbotten lydde under unionstiden under befallningsmannen på Korsholm i n. v Österbotten. 1409 omtalas en underlagman eller »häradshövding» i landskapets v. del, 1441 avsöndrades denna administrativt från Österbotten, och kort därpå kom namnet V. i bruk. 1634 räknades V. till Norrlands län, 1637 fick landskapet (med lappmarkerna) egen landshövding i Umeå. Gränsen mellan V. och Lappland stadgades först på 1700-talet. Boskapsskötsel, jordbruk och fiske voro huvudnäringar. Under 1600-talet blevo länets metalltillgångar (Torneåver-ken, Nasafjäll) och lappmarkskolonisationen föremål för ett stort om än något utopiskt intresse (landshövdingen Johan Graan). De första kronosågarna byggdes av Johan III; bräd-sågningen fick med tiden betydelse för allmogen, brädexporten för städerna. På 1700- 970 talet anlades Råneåverken för exploatering av Gällivaremalmen. Större roll spelade en visserligen blygsam bruksrörelse, som byggde på malmer och tackjärn söderifrån. Efter att ha lidit svårt under stora nordiska kriget blev V. 1809 åter krigsskådeplats (se Västerbottensexpeditionen) och förlorade genom freden s. å. området ö. om Torne älv (se F i n-1 a n d, sp. 372 och kartan sp. 367). 1810 delades länet i V :s och Norrbottens län med Umeå och Luleå som residens. Huvudnäringar förblevo boskapsskötsel och jordbruk, understödda av åtskilliga, främst på skogen byggda binäringar. Sedan 1870-talet ha skogsbrukets rationalisering och skogsindustriernas utveckling till stordrift kraftigt bidragit till näringslivets allsidiga uppblomstring. Ytterligare impulser har detta fått genom gruvdriften (järnmalmsexporten; Boliden). B. B-s. Lit t eratur anvisningar. J. A. Englund, »Bidrag till Norrbottens läns historia t. o. m. 1721» (1905; ny uppl. 1911); »Norrbotten», utg. av Norrbottens läns jubileumsutställnings bestyrelse (2 dir, 1921); G. Bergfors och A. Neander, »Norrbotten» (2 dir, 1928); Sv. Turistfören :s Årsskr. 1929; Sv. Turist-fören:s Resehandböcker (»N. Lappland och Norrbotten», 1932. samt »Lappland», II. 1923); O. Sjögren, »Sverige», VI (1924); E. Iljärne, »Bronsfyndet från Storkåge» (i Fornvän-nen 1917); H. Cornell, »Norrlands kyrkliga konst» (1918); Hist. Tidskr. 1890 och 1892: N. Ahnlund. »Bygde sten» (i »Oljoberget ocl Ladugårdsgärde», 1924); E. G. Huss, »Undersökning öfver folkmängd, åkerbruk och boskapsskötsel i landskapet V. åren 1540—1571» (1902): W. Carlgren, »De norrländska skogsindustrierna intill 1800-talets mitt» (1926); J Nordlander, »Norrländska samlingar», 1:9 (1905); B. Enander, »Västerbottens läns hushållningssällskap 1814—1914» (1933). -— V:s och Norrbottens läns hembygdsföreningar ha utgivit årsböcker fr. o. m. 1920. resp. 1922. Se även källförteckning på kartan. Västerbotten, hertig av, titel, som sedan 1906 bäres av prins Gustav Adolf. Västerbottensexpeditionen. Sedan förhoppningarna på antagbar fred med Ryssland i maj 1809 grusats och engelska flottan i juni instängt den ryska i Finska viken, avsändes i aug. överamiralen Puke med 7.000 man under generalen G. Wachtmeister att avskära armén Kamenskij, vars huvudkrafter (9,000 man) stodo mellan Ume och öre älvar (4 mil s. om Ume älv), återtåget och tvinga den att kapitulera. N. armén. 4 000 man under generalen F. Wrede. som stod s. om öre älv. undandrogs på dennes framställning Pukes myndighet men skulle samverka. Flottan nådde 16 aug. Ratan (4 mil n. ö. om Umeå), där trupperna landsattes 17 aug. Wachtmeister, vars uppgift var att med armén (efter detacheringar 5.000 man) snabbt framgå till Umeå, behärskades emellertid av rädsla att bli överrumplad och stannade efter en dröjande marsch 18 aug. vid Sävar (mittemellan Ratan och Umeå). Wrede, som redan 18 aug. erhöll underrättelse om landstigningen, framryckte först 20 aug. 19 aug. blev Wachtmeister anfallen av Kamenskij med 4.800 man men avbröt striden i förtid av fruktan att bli kringgången. Han stannade ej vid det strategiskt