Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västerbotten - Förhistoria - Historia - Litteraturanvisningar - Västerbotten, hertig av, titel - Västerbottensexpeditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Västerbotten—Västerbottensexpeditionen
969
tydas som gravfynd av ett slag, som
anträffas över hela landet söderut. En del föremål
av grönsten (också skiffer och flinta) anses
tillhöra bronsåldern; blott ett bronsföremål
är funnet hittills, en holkyxa från Kusmark
i Skellefteå landsförsamling. Av det allra
största intresse är ett fynd från Sörbyn i
Råneå socken i Norrbottens län; det utgöres
av en gjutform av täljsten för en
brons-holkyxa av en typ, som är funnen i
Sor-sele och Lycksele socknar samt
Nordfin-land. Dessa tre fynd tillhöra den
forn-romerska järnåldern —- de enda fynden i
Norrland från denna tid — samt anses
företräda lapparnas framstöt österifrån. Från
äldre järnålderns slut härstammar ett
utomordentligt rikt fynd (i Storkåge), av största
intresse för hela Nordeuropa, omkr. 15
bronsföremål, därav 4 vackra spännen och resten
hela och fragmentariska hals-, arm- och
fingerringar, från 200- och 300-talet, synbarligen
importgods från n. Estland. Fyndet synes
beteckna, att V. vid denna tid i något
avseende, kanske för pälshandelns skull, utövat
stark dragningskraft på främlingar. Rösen
finnas i stort antal längs kusten upp till
Piteå-trakten. Ofta äro de av betydande
dimensioner och ha väl byggda, manslånga el. längre
kistor av hällar. Sådana rösen torde ha
använts under många årh., även under sen
järnålder. övriga gravformer äro okända för V.,
den jordtäckta gravhögen upphör i n.
Ångermanland. överallt efter kusten förekomma
labyrinter (se d. o.), lagda av sten. H. R-h.
Ilistoria. Kustlandet kring Bottniska vikens
innersta del, »Norrbotten», var länge en
ödemark, rik på lax och pälsbärande djur. Inåt
vidderna strövade lapparna. Eftersökta varor
funnos här att hämta. Från ö. kommo ryska
(karelska) köpmän, söderifrån svenska. Den
gamla svenska bygden slutade i Bygdeå. N.
därom banade dristiga handelsmän,
birkar-larna (se d. o.), väg för svensk odling och
slogo under sig den lönande lapphandeln.
Kolonisationen påskyndades av Magnus
Erikssons förmyndare, som öppnade landet
mellan Skellefte och Ule älvar för nybyggare
och utdelade odlingsdistrikt åt andliga och
världsliga stormän kring Lule och Pite älvar.
— Norrbotten delades tidigt mellan
Ärkestiftet och Åbo stift. Gränsen kom slutligen
(och därmed även gränsen mellan V. och
Österbotten) att sammanfalla med gränsen
mellan Torne och Kemi socknar. Norrbotten lydde
under unionstiden under befallningsmannen på
Korsholm i n. v Österbotten. 1409 omtalas en
underlagman eller »häradshövding» i
landskapets v. del, 1441 avsöndrades denna
administrativt från Österbotten, och kort därpå
kom namnet V. i bruk. 1634 räknades V. till
Norrlands län, 1637 fick landskapet (med
lappmarkerna) egen landshövding i Umeå.
Gränsen mellan V. och Lappland stadgades
först på 1700-talet. Boskapsskötsel, jordbruk
och fiske voro huvudnäringar. Under
1600-talet blevo länets metalltillgångar
(Torneåver-ken, Nasafjäll) och lappmarkskolonisationen
föremål för ett stort om än något utopiskt
intresse (landshövdingen Johan Graan). De
första kronosågarna byggdes av Johan III;
bräd-sågningen fick med tiden betydelse för
allmogen, brädexporten för städerna. På 1700-
970
talet anlades Råneåverken för exploatering
av Gällivaremalmen. Större roll spelade en
visserligen blygsam bruksrörelse, som byggde
på malmer och tackjärn söderifrån. Efter att
ha lidit svårt under stora nordiska kriget blev
V. 1809 åter krigsskådeplats (se
Västerbottensexpeditionen) och förlorade genom
freden s. å. området ö. om Torne älv (se F i
n-1 a n d, sp. 372 och kartan sp. 367). 1810
delades länet i V :s och Norrbottens län med
Umeå och Luleå som residens. Huvudnäringar
förblevo boskapsskötsel och jordbruk,
understödda av åtskilliga, främst på skogen byggda
binäringar. Sedan 1870-talet ha skogsbrukets
rationalisering och skogsindustriernas
utveckling till stordrift kraftigt bidragit till
näringslivets allsidiga uppblomstring.
Ytterligare impulser har detta fått genom
gruvdriften (järnmalmsexporten; Boliden). B. B-s.
Lit t eratur anvisningar. J. A. Englund,
»Bidrag till Norrbottens läns historia t. o. m.
1721» (1905; ny uppl. 1911); »Norrbotten»,
utg. av Norrbottens läns
jubileumsutställnings bestyrelse (2 dir, 1921); G. Bergfors
och A. Neander, »Norrbotten» (2 dir, 1928);
Sv. Turistfören :s Årsskr. 1929; Sv.
Turist-fören:s Resehandböcker (»N. Lappland och
Norrbotten», 1932. samt »Lappland», II. 1923);
O. Sjögren, »Sverige», VI (1924); E. Iljärne,
»Bronsfyndet från Storkåge» (i
Fornvän-nen 1917); H. Cornell, »Norrlands kyrkliga
konst» (1918); Hist. Tidskr. 1890 och 1892:
N. Ahnlund. »Bygde sten» (i »Oljoberget ocl
Ladugårdsgärde», 1924); E. G. Huss,
»Undersökning öfver folkmängd, åkerbruk och
boskapsskötsel i landskapet V. åren 1540—1571»
(1902): W. Carlgren, »De norrländska
skogsindustrierna intill 1800-talets mitt» (1926);
J Nordlander, »Norrländska samlingar», 1:9
(1905); B. Enander, »Västerbottens läns
hushållningssällskap 1814—1914» (1933). -—
V:s och Norrbottens läns hembygdsföreningar
ha utgivit årsböcker fr. o. m. 1920. resp. 1922.
Se även källförteckning på kartan.
Västerbotten, hertig av, titel, som sedan
1906 bäres av prins Gustav Adolf.
Västerbottensexpeditionen. Sedan
förhoppningarna på antagbar fred med Ryssland i
maj 1809 grusats och engelska flottan i juni
instängt den ryska i Finska viken, avsändes i
aug. överamiralen Puke med 7.000 man under
generalen G. Wachtmeister att avskära armén
Kamenskij, vars huvudkrafter (9,000 man)
stodo mellan Ume och öre älvar (4 mil s. om
Ume älv), återtåget och tvinga den att
kapitulera. N. armén. 4 000 man under
generalen F. Wrede. som stod s. om öre älv.
undandrogs på dennes framställning Pukes
myndighet men skulle samverka. Flottan nådde 16
aug. Ratan (4 mil n. ö. om Umeå), där
trupperna landsattes 17 aug. Wachtmeister, vars
uppgift var att med armén (efter detacheringar
5.000 man) snabbt framgå till Umeå,
behärskades emellertid av rädsla att bli
överrumplad och stannade efter en dröjande marsch
18 aug. vid Sävar (mittemellan Ratan och
Umeå). Wrede, som redan 18 aug. erhöll
underrättelse om landstigningen, framryckte
först 20 aug. 19 aug. blev Wachtmeister
anfallen av Kamenskij med 4.800 man men
avbröt striden i förtid av fruktan att bli
kringgången. Han stannade ej vid det strategiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
