975 Västergötland (Naturförhållanden—Geologi) »76 INNEHÅLL: sp. Naturförhållanden ... 975 Geologi............. 976 Klimat ............. 978 Växtvärld........... 978 Djurvärld........... 97y Bebyggelse oeh näringsliv ........... 979 sp. Kyrklig konst....... 980 Etnografi ............ 981 Förhistoria .......... 981 Historia............ 983 Litteraturanvisningar. 984 Bild 1. Västergötlands vapen. I av svart och guld gin styckat fält ett upprest lejon av motsatta färger, åtföljt av två stjärnor av silver, placerade i det svarta fältets övre vänstra och nedre hörn. Naturförhållanden. I topografiskt hänseende består V. av v. delen av Sydsvenska höglandet, de under namnet Västgötaslätten ofta sammanfattade slättbygderna utmed Vänern, skogs- oeh bergsbygderna Hökens-ås och Tiveden, Falbygdens högt belägna jordbruksbygd, des. k. Väst-götabergen samt övergångsbygder av skilda slag. Ett för samtliga delar karakteristiskt drag är berggrundens starkt framträdande förkastnings- och sprickstruktur, som varit bestämmande såväl för de stora dragen i landskapets ytbildning som för detaljformerna. Mest utpräglad är Hökensås’ raka och branta förkast-ningskust mot Vät tern, men även de därmed parallella branter, som begränsa Tidadalen mot Hökensås, Skaraslätten mot Billingen och Mösseberg samt Kinneviken och slättlandet kring Lidan mot Kållandsö och Kållandshalvön, äro starkt framträdande. I höglandsområdena äro de vanl. sjörika dalgångarna i stor utsträckning utvecklade i nämnda spricksystem och med samma n. n. ö.—s. s. v. huvudriktning. V:s del av Sydsvenska höglandet, som huvudsaki. avvattnas till Kattegatt genom Säveån, Storån, Viskan och Ätran, når i Galtåsen, 10 km ö. om Ulricehamn, 362 m ö. h. Söderut är höglandsterrängen närmast Smålandsgränsen endast småkuperad men ganska rik på småsjöar och mossar, dalgångarna äro här i stor utsträckning utfyllda av grusmassor. Mot v. blir däremot motsättningen mellan de tättbebyggda dalarna och mellanliggande platåer allt starkare, och i Göteborgstrakten resa sig de kala bergen brant över Göta älvs, Säveåns och Mölndalsåns dalslätter. Utanför Göteborg, som delvis byggts på utfylld mark, utbreder sig den med Bohusläns skärgård sammanhängande Göteborgs skärgård, i v. avslutad av Vinga fyr. I höglandets inre delar ligga de utpräglade dalsjöarna Stråken, Asunden, Tolken och öresjön, i randområdena bl. a. Fegen, Lygnern, Mjörn och Anten. I Säveåns källområde, s. v. om Herrljunga, utbreda sig Svältorna (se d. o.), förr betydande ljung-, kärr- och kalmarker, nu i stor utsträckning utdikade och skogplanterade. Sydsvenska höglandet för-bindes utmed Vättern av Hökensås’ (se d. o.) skogtäckta urbergshorst, som i s. når mer än 340 m ö. h., samt Vikaskogen och Vaberget med Tiveden. Ett avbrott i denna långsträckta höjdrygg bildas av Mull-sjöns och Hjoåns dal, som närmast Vättern utmynnar i G u 1 1 k ro k en s bördiga bygd kring Iljo. I Karlsborgstrakten upptagas liknande sänkor delvis av sjöarna örlen, Viken och Bottensjön. Tivedens (se d. op otillgängliga skogs- och bergsbygd, som utgör den gamla gränstrakten mellan Svea- och Götaland, når i ö. 244 m ö. h. Den kantas mot Vättern av obetydlig skärgård och har i det inre ett stort antal tektoniskt bildade sjöar, däribland de betydande och djupa Unden och Skagern. Av V:s slättbygder är F a 1 b y g-d e n (se d. o.), vari Sydsvenska höglandet s. om Falköping övergår, såväl för sin ytgestalt-ning som uppodling betingad av traktens kambrosiluriska berggrund (se nedan). Däröver höja sig, stundom i tvära avsatser, s. k. klevar, några av V:s mest karakteristiska taffel- el. platåberg: Mösseberg (326 m ö. h.) och Ålleberg (334 m ö. h.) på Västfalan samt Gerums- (328 m ö. h.), Varvs- (312 m ö. h.) och Plantabergen (305 m ö. h.) på östfalan. N. därom höjer sig Billingen (298 m ö. h.), det till arealen största av V ästgötabergen, varmed avses V :s samtliga kambrosiluriska taffelberg. över den stora, täml. jämna ur-bergsslätt, som utbreder sig längs Vänern kring Göta älv (huvudsaki. ö. om älven) och de till Vänern avflytande åarna Nossan, Lidan och Tidan, resa sig taffelbergen Kinne-kulle (306 m ö. h.), Halle- och Hunneberg (155 och 154 m ö. h.) samt det lilla Lugnåsberget (148 m ö. h.). Områdets lägsta delar, som täckas av odlingsbara leror men skiljas av småkuperade skogsmarker, bilda de egentliga slättbygderna (Skaraslätten, Tidadalen m. fl.). Området har endast få och grunda sjöar; de viktigaste, däribland Hornborgasjön (se d. o.), ligga v. om Billingen i Valle härads småkuperade kameslandskap. Mot Vänern kantas slättbygden i regel av låga, långgrunda och stundom örika stränder. Undantag utgöra främst förkastningskusten utmed Kinneviken samt en del av n. Vänerkusten, där det relativt djupa Östersundet avskiljer den betydande Torsön m. fl. öar. Längst i v. avslutas den jämna urbergsytan av de mitt i Vänern belägna öarna i Djurö skärgård, bortom vilka större djup vidta. Topografiskt framträda även, särskilt på slättbygderna, V:s betydande ändmoränstråk (se nedan), bl. a. i Hindens udde i Vänern, Kartåsens (vid Lidköping) och Karlsborgstraktens stora grus-och sandområden. Trakterna kring mell. och nedre delen av Göta älv äro ett utpräglat övergångsområde mellan Sydsvenska höglandet och det bohuslänska sprickdals- och skär-gårdslandskapet. G. R-ll. Geologi. Största delen av berggrunden i V. utgöres av urbergets gnejs och granit. I ö. delen av V. förekomma hyperiter ganska rikligt i gnejsen. Yngre graniter finnas endast i V:s östligare och nordligaste delar utmed Vättern, med flera lokala granittyper. Längs Vättern förekomma i ett område av ett par km bredd bergarter av Visingsöformationen (se d. o.), liksom i ett område s. om sjön Skagern. — De s. k. Västgötabergen (se ovan)