Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västergötland - Geologi - Klimat - Växtvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
977
Västergötland (Klimat—Växtvärld)
978
äro uppbyggda av nästan horisontalt
liggande kambrosiluriska bildningar, som vila
dis-kordant på en denudationsyta (den
subkam-briska) av gnejs med direkt överlagring av
den underkambriska sandstenen. Om
lagerserien i dem se K a m b r i u m, sp. 204, och
Silur systemet, sp. 867. — Lagerserien
i olika delar av Västgötabergen är täml.
likartad, men i Halle- och Hunneberg når
serien icke högre upp än till den undre
graptolitskiffern, och i det lilla
Lugnåsberget finnas endast sandstenen kvar, vilande på
den vittrade gnejsen, samt alunskiffern. —
Där lagerserien är fullständig, täckas
silur-lagren av sannolikt intrusiv diabas, vilken
inträngt i den siluriska lagerserien och
skyddat de underliggande lagren från denudation.
I ö. täcker diabasen den övre
graptolitskiffern, på Kinnekulle
retiolites-skiffern och inom Billingen-Falbygden
rastritesskiffern. På Halle- och
Hunne-berg, där lagerserien är mindre
fullständig, täcker diabasen på Hunneberg
den undersiluriska graptolitskiffern och
på Hälleberg äldre lager av olika ålder
ända ned till sandstenen. — I någon mån
ha de kambrosiluriska lagren i
Västgötabergen skyddats mot denudationen
därigenom, att de blivit nedsänkta genom
förkastningar, visserligen av ringa mått, ss. en
förkastning av omkr. 50 m språnghöjd v. om
Billingen-Falbygden. — De nedre lagren,
sandsten, alunskiffer och ortocerkalk, upptaga den
största arealen av bergens sidor, och
härigenom har man också kunnat praktiskt
tillgodogöra sig här förekommande nyttiga
bergarter, sandstenen till byggnadssten,
alunskiffern (se d. o.) som bränsle till kalkbränningen
och för framställning av brännoljor,
ortocer-kalken till byggnadssten, stenhuggeriarbeten,
kalkbränning och cementfabrikation.
I allm. är berggrunden i V. täckt av lösa
jordlager, bland vilka morängruset intager
största platsen i ö. och s. delen av
landskapet, medan det i n. och v. täckes av sen- och
postglaciala avlagringar. N. delen av V.
övertväras av de stora mellansvenska
ändmorä-nerna. Det nordliga av dessa stråk kommer
från Dalsland in i V. över Kålland till
Lidköping, vidare n. om Skara och Skövde fram
till Karlsborg, medan det sydliga från
Det-tern kan följas över Håkantorp fram mot
Falköping. — Recessionsmoräner finnas
flerstädes i V:s n. och ö. delar, i Åråsbukten
m. fl. ställen. — Rullstensbildningar
förekomma ganska rikligt i V., särskilt i n. och ö.,
men äro mera sällan utbildade som tydliga
åsar utan oftare som dalfyllningar, randplatåer
och kameslandskap (se R u 11 s t e n s å s a r),
främst Valle härads (se sp. 976) samt
Vättaks-platån s. om Tidaholm och Rännefalan vid
Falköping. — Vid isens avsmältning
bildades vid isranden issjöar, bl. a. Vätterissjön,
vilken förenades med Baltiska issjön (se
d. o.). Då isranden nådde Billingens
nordspets, tappades denna issjö till
Västerhavet. Dess vattenstånd var vid Karlsborg
ung. 150 m ö. h., och dess vattenyta sänktes
genom tappningen omkr. 25 m.
Vänerbäcke-net utgjorde näml, vid denna tid en fjärd av
Västerhavet (Vänerfjärden). Genom landhöj-
VÄSTERGÖTLANDS
BERGGRUND
Skala 1:2,5 mill.
ningen avstängdes denna, när pasströskeln
vid Vänersborg lyfts till havsytan, och en
sötvattenssjö, »Storvänern», uppkom. Denna
hade betydligt större utbredning i n. än den
nuv. Vänern men kom vid den fortsatta
olikformiga landhöjningen att stjälpas ut mot s.,
tills den småningom nått sin nuv. storlek. —
Stora torvmarker finnas t. ex. omkring
Horn-borgasjön och s. om Falköping. K. A. G.
Klimatet är varmast i n. v., kallast i det
s. ö. höglandet. I Vänersborg har året
me-deltemp. 6,2°, juli 16,4° och jan. —2,o°C; i
Ulricehamn äro motsv. siffror 5,o°, 15,2° cch
— 3,3°. I Skaraborgs län överstiger
nederbörden i allm. icke 600 mm om året (länets
genomsnittliga årsmängd är 587 mm). I V :s
s. delar (liksom även i angränsande trakter
av Halland och Småland) uppgår
årsnederbörden flerstädes till mer än 900 mm, vilket
i Sverige överträffas endast av Norrlands
fjälltrakter. Den större nederbörden i s.
uppkommer väsentligen genom en kraftig ökning
av höstens och vinterns nederbörd, som
sålunda når upp till en betydligt högre procent av
årsnederbörden än den i Sverige normala. I det
s. ö. höglandet är marken i allm. snöbetäckt
under en sammanlagd tid av minst 3 mån.,
vid Vänern under föga mer än 2 mån. E. P.
Växtvärld. Vegetationen och floran äro
mycket rika och omväxlande, beroende såväl på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
