977 Västergötland (Klimat—Växtvärld) 978 äro uppbyggda av nästan horisontalt liggande kambrosiluriska bildningar, som vila dis-kordant på en denudationsyta (den subkam-briska) av gnejs med direkt överlagring av den underkambriska sandstenen. Om lagerserien i dem se K a m b r i u m, sp. 204, och Silur systemet, sp. 867. — Lagerserien i olika delar av Västgötabergen är täml. likartad, men i Halle- och Hunneberg når serien icke högre upp än till den undre graptolitskiffern, och i det lilla Lugnåsberget finnas endast sandstenen kvar, vilande på den vittrade gnejsen, samt alunskiffern. — Där lagerserien är fullständig, täckas silur-lagren av sannolikt intrusiv diabas, vilken inträngt i den siluriska lagerserien och skyddat de underliggande lagren från denudation. I ö. täcker diabasen den övre graptolitskiffern, på Kinnekulle retiolites-skiffern och inom Billingen-Falbygden rastritesskiffern. På Halle- och Hunne-berg, där lagerserien är mindre fullständig, täcker diabasen på Hunneberg den undersiluriska graptolitskiffern och på Hälleberg äldre lager av olika ålder ända ned till sandstenen. — I någon mån ha de kambrosiluriska lagren i Västgötabergen skyddats mot denudationen därigenom, att de blivit nedsänkta genom förkastningar, visserligen av ringa mått, ss. en förkastning av omkr. 50 m språnghöjd v. om Billingen-Falbygden. — De nedre lagren, sandsten, alunskiffer och ortocerkalk, upptaga den största arealen av bergens sidor, och härigenom har man också kunnat praktiskt tillgodogöra sig här förekommande nyttiga bergarter, sandstenen till byggnadssten, alunskiffern (se d. o.) som bränsle till kalkbränningen och för framställning av brännoljor, ortocer-kalken till byggnadssten, stenhuggeriarbeten, kalkbränning och cementfabrikation. I allm. är berggrunden i V. täckt av lösa jordlager, bland vilka morängruset intager största platsen i ö. och s. delen av landskapet, medan det i n. och v. täckes av sen- och postglaciala avlagringar. N. delen av V. övertväras av de stora mellansvenska ändmorä-nerna. Det nordliga av dessa stråk kommer från Dalsland in i V. över Kålland till Lidköping, vidare n. om Skara och Skövde fram till Karlsborg, medan det sydliga från Det-tern kan följas över Håkantorp fram mot Falköping. — Recessionsmoräner finnas flerstädes i V:s n. och ö. delar, i Åråsbukten m. fl. ställen. — Rullstensbildningar förekomma ganska rikligt i V., särskilt i n. och ö., men äro mera sällan utbildade som tydliga åsar utan oftare som dalfyllningar, randplatåer och kameslandskap (se R u 11 s t e n s å s a r), främst Valle härads (se sp. 976) samt Vättaks-platån s. om Tidaholm och Rännefalan vid Falköping. — Vid isens avsmältning bildades vid isranden issjöar, bl. a. Vätterissjön, vilken förenades med Baltiska issjön (se d. o.). Då isranden nådde Billingens nordspets, tappades denna issjö till Västerhavet. Dess vattenstånd var vid Karlsborg ung. 150 m ö. h., och dess vattenyta sänktes genom tappningen omkr. 25 m. Vänerbäcke-net utgjorde näml, vid denna tid en fjärd av Västerhavet (Vänerfjärden). Genom landhöj- VÄSTERGÖTLANDS BERGGRUND Skala 1:2,5 mill. ningen avstängdes denna, när pasströskeln vid Vänersborg lyfts till havsytan, och en sötvattenssjö, »Storvänern», uppkom. Denna hade betydligt större utbredning i n. än den nuv. Vänern men kom vid den fortsatta olikformiga landhöjningen att stjälpas ut mot s., tills den småningom nått sin nuv. storlek. — Stora torvmarker finnas t. ex. omkring Horn-borgasjön och s. om Falköping. K. A. G. Klimatet är varmast i n. v., kallast i det s. ö. höglandet. I Vänersborg har året me-deltemp. 6,2°, juli 16,4° och jan. —2,o°C; i Ulricehamn äro motsv. siffror 5,o°, 15,2° cch — 3,3°. I Skaraborgs län överstiger nederbörden i allm. icke 600 mm om året (länets genomsnittliga årsmängd är 587 mm). I V :s s. delar (liksom även i angränsande trakter av Halland och Småland) uppgår årsnederbörden flerstädes till mer än 900 mm, vilket i Sverige överträffas endast av Norrlands fjälltrakter. Den större nederbörden i s. uppkommer väsentligen genom en kraftig ökning av höstens och vinterns nederbörd, som sålunda når upp till en betydligt högre procent av årsnederbörden än den i Sverige normala. I det s. ö. höglandet är marken i allm. snöbetäckt under en sammanlagd tid av minst 3 mån., vid Vänern under föga mer än 2 mån. E. P. Växtvärld. Vegetationen och floran äro mycket rika och omväxlande, beroende såväl på